Måleri och mening
Jag vet inte var jag ska ställa Jean-Pierre Barda.
Jag har beställt honom på postorder för att han ska lära mig hur man har på mascara utan att det blir Alice Cooper av alltihop, vilket man kan tycka att jag borde ha lärt sig vid min halvhöga ålder, men jag har varit upptagen med att lära mig periodiska systemet och hur man handmanglar lakan.
När jag blir sådär ytlig utan mening blir jag i alla fall glad över att DN:s sminkblogg (som jag vägrar länka till, för ni ska inte kasta bort era liv på att läsa om smink ni aldrig kommer att ha råd att köpa i alla fall. Jag läser den bara i avskräckande syfte.) rekommenderar ett schampomärke för att det är veganvänligt. Och tidningen Glamour har med ett helt uppslag om hur man blir vegetarian och tar till och med upp den logiska anledningen att det är bättre för djuren. Fast lite ängsligt slänger de in något om att man måste kolla NOGA vad man ger sig in på om man blir vegan.
Ingen säger någonsin till folk att de måste kolla NOGA om de tänker äta kött.
Det finns knappt något mer provocerande man kan göra än att säga att det är fel att äta kött. Folk brukar förklara det med att det är så personligt, vad man äter. Samtidigt blir folk frälsta av Den hemlige kocken som Anna Skipprar in i deras liv och svär åt dem för att de är DÅLIGA DÅLIGA människor som äter mat man kan köpa i affären och får dem att slänga sina gamla rödbetsburkar för att de innehåller något E-nummer. Sedan köper de ett härligt storpack varmkorv och tror att den maten kommer färdig från himlen.
Fast ännu värre är det förstås med personer som vet precis vad korven innehåller och hur den är gjord och äter den "för att det är så gott". Och päls är snyggt och barnarbete bara nyttigt.
Inte undra på att jag inte kan vara stadig på mascarahanden.
