Jean-Pierre är här
Draktämjarfilmen kan man bli väldigt nöjd med ur ett härligt djurrättsligt perspektiv, ur ett ganska tydligt pacifistiskt perspektiv samt ett något suspekt feministiskt perspektiv.
Suspekt perspektiv eftersom de enda kvinnliga karaktärerna är en genomstajlad Bratzviking och en halvful pojkflickeviking.
Jag vet inte vad Nina Björk tycker om ordet pojkflicka, men jag tycker om Nina Björk. Hon säger bra feministiska saker och det är ju bra bra bra men igår läste jag en årsgammal intervju med henne och blev allt annat än bra i humöret.
Nina Björk säger att det är synd att vi investerar så mycket i vårt utseende. Det tycker jag med. Men Nina Björk sitter med ett höginvesterat utseende i tidningen och tycker det är synd. Hon är perfekt sminkad och dyrt klippt och det syns att hon skulle vara råsnygg även osminkad och okammad.
Ge mig en ful feminist och jag ska sätta ner na i en kruka och titta på medan hon växer upp till ett rejält anskrämligt feministträd. Men det får inte plats här hemma, för Jean Pierre Barda har brett ut sig som ett helt mangroveträsk i alla rum.
Nina Björk (se hur stiligt jag håller mig ifrån Arne Hegerforsskämt genom att inte kommentera hennes efternamn alls) ska hålla käften när det gäller prat om yta. Istället kan hon fundera på vilka patriarkala konspirationsstrukturer som gör att det är omöjligt at hitta en mascara som gör underverk.
