BRANDÖVNING
Länge leve listor
Saker jag måste sluta glömma bort:
- att jag kan inte äta kladdkaka i tre dagar och sedan tro att jag inte vill ha kladdkaka alla andra dagar.
- att gå in på biblioteket och låna nya Ajvide (tack Toren för tipset! Jag ska jag ska jag ska! Men jag törs knappt läsa den nu när jag är så mörkrädd) och en kokbok om raw food. Det ska baske mig bli riktig mat jämt här nu framöver.
- att köpa nya tidningar så jag inte helt förläser mig på Elle och blir djupt djupt störd
- att betala räkningarna
- att reklamera den giftigaste jävla eye make up remover jag någonsin provat. Gillar ju Too Faced, men den rosa vätskan var som att hälla ren sprit rakt i ögonen (ifall ni nu roat er med det någon gång), något missvisande att den skulle vara för särskilt känsliga ögon. Tror kaustiksoda är lindrigare.
- att köpa ett busskort. Kan inte leva på att snälla chaufförer ger rabatt hela tiden.
- att även beställa Russell Brands bok på biblioteket. Fast egentligen vill jag ju äga den. Men det är nog en liten Elle-störning som visar sig där.
- att boka resa och hotell till Stockholmeriet. OCH att hämta ut konsertbiljetten. Vet inte varför jag har så svårt för just biljetter. Jag är oerhört tacksam att jag inte jobbar på resebyrå.
- att köpa nya Bob Dylanskivan. En samling, men ändå!
- att sätta fast reflex i jackorna. Fast först måste jag köpa reflexer. Vet dock faktiskt inte var man gör sådant.
Saker jag tänker fortsätta att glömma bort:
- att ta reda på varför min arm gör ont
- att liten syster tänker ge sig ut på stora äventyr som jag visst vill att hon gör, men huga vad jag helst vill ha na här i närheten ändå
En liten hyllning till en stor man
Film, förolämpningsprotokoll och fest.
Ska fortsätta mitt biohärjande, anmäl er frivilligt som sällskap! (De som inte anmäler sig frivilligt kommer att tvingas med förr eller senare) Ni som bor söder om detta landskap ska jag försöka umgås med i slutet på november (fast jag vill gärna ha resesällskap ner till storstan då också, samma anmälningsblankett gäller för den resan som till bion) och då är det bio bio bio som gäller.
Har varit lite social och asocial ikväll, rätt kul. Någon smart människa hade slängt ihop en spellista med både Thin Lizzy och Suede, så det uppvägde den otäcka Per Gessle-manin som sedan brakade lös. Tur att jag hann göra mitt allra bästa partytricks - att ha sönder en stol - innan.
För er som vet hur jag betedde mig på bröllopet nyligen så kan jag stoltsera med att denna gång förolämpade jag bara en (eller två, om jag tänker till) person och blev lite impopulär hos en annan, men annars gick det hyfsat...
If you've got a blacklist, I wanna be on it
Ebbot Lundgren är en trevlig man (gissar jag, eftersom jag tror att alla kaftanklädda farbröder med helskägg som svajar runt och sjunger i Union Carbide Productions eller Soundtrack of Our Lives är trevliga män.) som förbryllade mig rejält första gången jag hörde låten "Golden Age", som ni också hör när ni kommer hit. När jag var liten kunde jag inte förstå vad han menade med raden "when you've got your memories dodellapong". Det tog ungefär 10 år innan jag insåg att han inte sjöng exakt så.
Det är mycket man kan inse såhär i efterhand, när man är gammal och inte riktigt klok. Här tänkte jag skriva några fina visdomsord, men dem har jag suddat bort.
Jag har fått ett varuprov på en ögonkräm som Madonna påstår sig inte kunna lämna huset utan. Jag vet inte när jag ska tordas prova den. Tänk om den får mig att se ut som Madonna. Och så har jag bara en halv milliliter av den, och har inte råd att köpa en hel tub. Då blir det väldigt svårt att gå tillbaka till vanliga livet igen, efter att ha varit popstjärnelookalike i en dag.
Jag får vara nöjd med att se ut som en rockstjärna istället. Min lillasyster (källan till alla fina komplimanger) sa häromdagen att jag såg ut som om jag skulle vara med i Rolling Stones. Jag frågade glatt om det var Mick eller Keith. Charlie Watts, sade hon då. Och han är ju riktigt stilig. Fast hans frisyr bråkar knappast lika mycket med honom varje morgon som min gör. Måste skaffa långt hår igen. Det kommer att ta mig exakt fem år.
Eller så kanske jag helt enkelt ska göra något med mitt liv.
Tappar trån och tron
Igår kom jag på att jag vill ha Shane McGowan som historielärare. Eller helt enkelt historieberättare. Fast han får komma hit, för jag ids inte åka till hans skjul på Irland. Då tänker jag sätta honom i fåtöljen, lura i honom en massa Singoalla och bara lyssna på hans evinnerliga orddrällande. Det får räcka som framtidsplaner för min del.
Lite synd att spelaren på den här sidan ibland vägrar spela Waiting for the great leap forward med Billy Bragg. Det är nog ett tecken, eftersom den alltid får mig på bra humör och låter mig fatta att man ska sluta gnälla och istället göra något vettigt. "The revolution is just a t-shirt away!" Men tyvärr har jag inga idéer kvar, inte ens för en t-shirt.
Ro hit med något som visar att världen inte är på väg åt fel håll!
Girl from the north country
Det är inte för att jag skäms över min hemstad som jag inte vill skriva ut namnet på den, men jag är lite rädd att kommunledningen skickar böter till mig ifall jag skriver något ofördelaktigt om that town. Eller så sänder de hit en figur som jag inte kan skriva ut namnet på, men som pendlar på cykel mellan torget och busstationen och säljer knark till ungdomar , eldar upp diverse byggnader och rimmar på Tyllhylla. Men man ska ju utmana sina rädslor, så jag berättar vad My Home Town heter. Ungefär 99% av er vet det ju i alla fall.
Förr i tiden tyckte jag att Kramfors var ett riktigt bra ställe. Det var väldigt länge sedan. Numer blir jag alldeles matt av att vara där, eftersom det är sådan undergångsstämning i den bygden. Men jag hoppas alltid att stan ska rycka upp sig, eftersom minst 10 omtyckta personer bor kvar där. Och en del barn till dessa personer, dessutom.
Så jag ska vara positiv och skriva om det bästa som har kommit från Kramfors: Psychotic Youth. Efter att ha tjatat mig halvt vansinnig (för att inte tala om hur mina föräldrar nog kände sig då) som fjortonåring fick jag äntligen dra till Babelsberg och se detta underbara surfpunkband (haha, där kom allt en kategori ändå). Sedan dess var mitt liv helt annorlunda. Exakt hur annorlunda tänker jag inte gå in på här, för nu finns det annat att göra.
Jag ska nämligen ta och höra på skivan som damp ner i brevlådan idag. Och sedan ska jag fundera över livet.
Vanvett & etikett. Och nyheter.
Läser vidare i min hemstads tidning att Jesusrock gick med plus i år och blir glad. Blir mest glad för att de har ett så himla bra namn på sin festival, blir mest förbryllad över att jag faktiskt aldrig varit dit. Kan bero på att kristen rock har ett oerhört svårtvättad tråkstämpel.
Likadant är det med black metal. Och alla andra band som liksom sopas in i en tydlig genre. Då får jag lite klaustrofobi. Det känns som om de tillhör en egen liten trång låda som inte går att ta sig ur. Det blir inte på riktigt. Gladpunk, gubbrock, clownjazz, industrirock, dyngsynt, schlager, dansband, trance, cowboydisco och Jill Johnsson. Otrevliga företeelser som jag inte klarar av. Det är som det värsta barnprogrammet i världens historia - Harry och hans positiv. Där visste man på en gång vad som skulle hända. Harry skulle stå ensam med sitt positiv och prata med jobbig röst om hur ensam han var med sitt positiv och ingen skulle någonsin hälsa på hos honom. Jag blev rädd och ledsen varenda gång och skulle säkert ha kommit mycket längre i livet om jag inte fastnat i ångest på grund av denna läskiga tv-produktion.
Nej, bort med alla kategoristämplar på musik. Fast ibland blir man redigt sugen på att höra lite gammal hederlig speed reggae eller bastubetechno.
Till sist läser jag i min hemstads tidning om något viktigt som händer i förorten. Bollstatorget ska få ny belysning. Blir helt paff. Hoppas invånarna firar med papphammarhårdrock och bengalisk smörsång.
Jag började räkna löven
Bra saker i helgen: megafint bröllop, roliga vänner och bästa lillasystern, fixar-allt-Mamma samt sol.
Mindre bra saker i helgen: 89 nya rynkor p g a sömnbrist, tydliga exempel på min bristande sociala kompetens samt smärtan som kom sig av att jag råkade bära en stol rakt in i en vägg i full fart.
Vet inte vilken kategori detta faller under, men jag har sett ett helt TV-program också, med Lasse Kronér. Och jag skrattade så mycket åt Östen Med Resten Utan Mustaschens imitiation av Mikael Wiehe att jag grät och plötsligt inte kunde komma ihåg vad det var jag börjat skratta åt.
Actionactionaction
Trött som få, tur att linserna sitter i så jag inte kan somna redan.
Slagit rekord i värdelös middag: müsli, sojamjölk, en massa honung (inte med det andra) samt två nävar ärtskidor (absolut inte med det andra). Ätit riktig mat i tre dagar även efter kocken for hem, så jag antar att det är dags att balla ur nu.
Det enda positiva med detta världens tristaste inlägg är att vad jag än skriver efter det här kommer att verka fantastiskt intressant.
Reclaim the brain
På kurs med Kurt
Mitt i all kakdeg och klänningskaos och allmän (fortfarande) seghet så fick jag lite fart på hjärnan efter SMS om Skivhörnans skivutförsäljning. Inte alls glad över att Skivhörnan lägger ned, inte alls glad över att jag inte kan åka in till stan för att handla järnet heller, men glad över andras skivköparglädje! :)
Hade bestämt mig för att inte köpa fler skivor på ett tag (kanske tills jag köpt en ny stereo sådär någon gång framemot pensionen), men blev naturligtvis inspirerad av inköpslistan hos http://www.neveralegend.blogg.se. Hade dock ÄNDÅ bestämt mig för att inte drälla iväg några pengar på skivor, men så skulle jag bara liksom småkolla lite grann på CDON efter en bok... Och då råkade de ha skivor där också.
CDON skänker 2% av mitt köp till Djurens Rätt eftersom jag gick via www.godhandling.se Jag borde ha handlat mer.
Dagens video passar bra med tanke på alla underliga könsrollsdiskussioner jag hamnat i på sistone. Jag skickar den till min kära vän på Danderyds sjukhus. Saknar dig massor, kram på dig. Och kram på alla er andra som vågar vara på riktigt. Man kan liksom inte kasta bort livet på att vara någon annans tanke hela tiden. Det behöver man inte ens ta på sig en klänning för att förstå.
Speaking words of wisdom, dumb and dumber
Måste hitta en klänning till ett bröllop på lördag. Mission impossible. Inte bara för att Mick Ronsons främsta lookalike är svårklädd, utan för att alla skräddare gått ut i gemensam strejk och vägrar sy något annat än grå trikåtunikor. Det är såklart ett oerhört fånigt lyxproblem, det värsta är att i mitt huvud får bara en tanke åt gången plats numera.
Därför, istället för att rädda några djur eller säga begripliga ord till folk jag träffar så är jag helt handlingsförlamad och stendum. Jag hör bara hur det maler "klänning klänning klänning " bakom ögonen. Totalt råpuckad har jag blitt, så jag väntar med spänning på hur smart jag ska bli om en vecka när the event är över.
Tur då att det finns smart folk omkring mig. Lillasyster har varit här och lagat mat och städat (yep, hon kom faktiskt hit när jag slutat tjata på na!) och spridit kloka oneliners omkring sig samt kämpat mot mig i lågbudget-TP. Från annat håll har jag fått tips på gränslöst intelligenta visdomsord att ha ovanför huvudet när jag jobbar. Kär vän i söder har dessutom skickat hockeypulver och Russell Brand-artiklar till mig, så det vore väl som förgjort om jag inte skulle bli lite vettig så småningom.
Bra låtar om klänningar finns med Pixies, Maria McKee, PJ Harvey, Neil Young, EmmyLou Harris och Maria McKee igen. Ifall man inte nöjer sig med att göra en sång av detta inlägg.
Is this the real life?
Kvällens inkorg: mail från Bob Dylan och The Mighty Boosh. Life is good.
Det är många sekunder man kan leka att det faktiskt är oerhört personliga brev de har skickat alldeles själva till mig. Det är inte alls så att deras anställda vill att jag ska köpa en ny skiva eller konsertbiljetter, utan Bob och Noel har skrivit djupt personliga saker och vill genast ha svar. Det är en väldigt rolig lek.
En annan rolig lek är den att man inte alls behöver göra som alla andra tycker att man ska göra. Många tycker att man ska leva i någon slags verklighet precis hela tiden. Då vill jag citera min käre brevkompis Bob Dylan:
" I am sure of my dream self. I live in my dreams, I don't really live in the actual world."
Men nattdrömmarna ger jag inte mycket för. Inte sedan jag nyligen drömde att jag blev jättekär i en man för att han köpte en fantastiskt fin hudkräm åt mig. Och att jag var ännu lyckligare över hudkrämen än över mannen.
Bob visar sitt senaste brev till mig. Det går åt mycket brevpapper för honom, men det är i alla fall lättläst.
Indonesisk vällingtillverkning eller en tung Western: Kid Carson rider åt andra hållet med.
För många många många år sedan var jag inne på Hemköp i Hemstaden. Där fick jag syn på en väldigt bekant person och hörde hans väldigt bekanta röst. Det var en kille som jag gillade oerhört mycket och inte hade sett på oerhört länge. Gissa hur glad jag blev? Inte ett dugg. Jag smög runt hyllorna och handlade nog väldigt knepiga saker (skulle tro att jag och sambo fick möbeltassar, fågelfrö och barnmat till middag den kvällen). När jag var säker på att killen var ute ur affären kunde jag andas ut.
Jag har inte sett den killen sedan dess (och nu är han medelålders kille), men skulle kunna byta en av mina favoritskivor mot att få träffa honom. Så varför lekte jag hemlig agent där inne i varuhuset?
Väldigt enkel förklaring. Eftersom det var så länge sedan jag såg honom och jag tyckte så mycket om honom så kunde jag inte träffa honom en dag när jag inte var på rätt humör. Det var en sådan där dag när man ser ut som en parodi på sig själv och bara kan tänka tomma, svarta tankar. Jag ville inte att han skulle minnas mig som sådan. Grejen är dock att han nog gjorde det i alla fall. Det enda som hände var att jag gick miste om något viktigare.
Det är mycket man missar när man hakar upp sig på vad andra anser om saker och ting, och när det är viktigare vad andra tycker om en själv än vad man själv tycker om andra. Hittills har jag inte varit med om något möte med någon där jag efteråt tänker att det var väldigt vad ful han/hon var, eller vilka tråkiga saker de sa. Men jag tar för givet att andra tänker så.
Jag kommer fortsätta att ta en omväg om jag ser någon jag inte vill träffa. Och då är det för att jag egentligen vill träffa dem. Men inte just den dagen. Utan vid rätt tillfälle som aldrig kommer.
Jag säger som i en av världens bästa filmer: "Inte NU, Lasso! Inte NU!!!"
Tjatmostasj kalasj
Har tänkt tjata lite på blivande konsertkumpan i södra Sverige om att skaffa Mustaschbiljett, och igår när jag skulle göra slag i tjatet talade han helt oprovocerat om att han just köpt biljett. Då fick jag plötsligt en särskilt smart idé: ifall man inte tjatar på folk så kanske de gör som man vill, bara man tänker riktigt intensivt på det.
Jag bevisade denna teori för mig själv redan igår eftermiddag. Jag pratade med en annan kumpan i södra Sverige om att skaffa Mustaschbiljett, och hann knappt ställa frågan ifall han skulle hänga med då han genast sa att det skulle han inte ALLS det och varför tycker jag om DEM? De flesta vet bättre än att ifrågasätta min musiksmak, men denna person har bara känt mig i 13 år, så jag påbörjade en kort utläggning som tack och lov bröts för att mitt avbrutna headset ramlade av huvet.
I alla fall. Det funkar alltså inte att säga till folk vad de bör göra, för de gör bara tvärtom ändå. Om man däremot låter bli att tjata så löser det sig i alla fall. Så nu sitter jag här och låter fullständigt bli att tjata på min lillasyster att hon ska komma hit och städa min lägenhet och laga saffransrisotto, mangoldsurprise och tiramisu åt mig. Bums.
Men då kommer han med mustaschen....
Det finns inget dåligt väder...
Om man går in i min garderob kommer man inte till Narnia, men till klädförrådet för någon svår tjeckisk experimentell film från 1973. Allt är grått och svart med inslag av obestämd urtvättad färg däremellan. Där finns alla sorts kläder utom sådana som jag faktiskt kan ha.
Men! Jag har tröjor för åttonde månaden av min oväntade graviditet, byxor för min lika oväntade förvandling till 7-årig anorektiker, shorts för min kommande fotbollskarriär i Brasiliens korplag, klänningar för alla plötsliga inbjudningar till maskerader med tema "grönglittrig spritt språngande färgblind och bindgalen äldre tant" samt diverse t-shirtar som jag ritat sönder och eventuellt kan passa ifall jag får en karriär som rorschachtest på närmaste mentalinstitution.
Och inte blir det bättre av att jag handlar nya kläder. Jag är nämligen alltid alltid hungrig när jag handlar (och annars också), så då kan jag enbart tänka följande: "MatmatmatmatMAAAATmatmat undrar om jag kanske behöver den här ytterst besynnerliga toppen - om det nu är en topp, man kanske kan ha den som halsduk eller grytlapp- byxor kan jag ju faktiskt köpa någon annan dag matmatmeraMAAAT nu!".
Kommer då hem med en påse plagg som i affären såg rätt användbara ut men när jag plockar fram dem visar sig vara shoppade av Bert Karlsson och Klarabella Ko på fylleresa till Galne Gunnars Outlet.
När jag, på min träskoklädda kompis kloka inrådan, gjorde en lista över dumma plagg jag ägt blev jag förvånad över hur lång uppräkningen blev. Jag önskar dock att jag sparat alla de kläderna. Min trumpetärmade knytbolero tillsammans med de neongröngulrandiga och pösiga capribrallorna hade nog gjort sig fint till den fotsida orangea synthrocken och de turkosa spetskängorna. Och sammetshatten matchad med historiens fulaste batiktröja med draktryck kunde jag ju ha haft till den skräckröda bikinin.
Avslutar med kära lillasysters fina citat från när jag mötte henne i fredags: "Men vad har DU på dig, då? Mormors gamla gardin?"
David efter en runda i min garderob
Evil weather, evil cookies
Jag som skulle vara jättesnäll mot mig själv i höst har redan lyssnat på fulkakorna som skrek från sin lilla burk att jag skulle äta upp dem, och då hittade jag dessutom en gammal Singoalla som jag också gjorde slut på. Så nu har jag fått i mig ytterligare några hekto mutant-ämnen och inte ett enda spår av näring.
Hädanefter ska jag skylla alla mina misstag på ondsinta bakverk. Tänk om det är så enkelt att dumma beslut beror på det inre kakmonstret? Se där, en riktigt korkad tanke. Den beror på fejksmultron- och låtsascitronsmak.
Dessa killar käkar inga kemikaliekex.Where is my mind, part 127
Ibland är jag jättesmart och ibland verkligen inte. Jag ska säga en smart sak först innan jag skriver puckade listan:
Jag ska flytta. Från Bråkmakargatan. Se förra inlägget.
Så.Nog med klokskap. Nu kommer dagens lista, Saker Jag Inte Borde Ha Gjort:
1. Låtit bli att handla så att det bara finns tacochips att äta när man blir hungrig på natten.
2. Tagit ett sabbatsår efter gymnasiset istället för att genast börja på universitetet. Om jag inte mesat omkring på KomVux i onödan hade jag kanske varit klar med någon slags utbildning nu. Förmodligen hade jag varit hjärnkirurg.
3. Köpt dåliga mascaror och choklad istället för en ny stereo.
4. Lovat storasyster på heder och samvete att jag ska gå till doktorn senast 1 september fastän jag vet att jag absolut inte törs det.
Man lär sig av sina misstag, säger folk. Folk borde ta och lära sig att det är ett misstag att tro det.
Kapten Klänning. Man ska nog inte tänka svårare tankar än vilken som är The Perfect Dress. Då gör man nog inga misstag.
