Tapetorkestern

Tack till er som försökt visa att världen inte är så dålig ändå, både via bloggkommentarer och andra vägar! :) Och idag funkar Billy Bragg här på sidan också!

Ebbot Lundgren är en trevlig man (gissar jag, eftersom jag tror att alla kaftanklädda farbröder med helskägg som svajar runt och sjunger i Union Carbide Productions eller Soundtrack of Our Lives är trevliga män.) som förbryllade mig rejält första gången jag hörde låten "Golden Age", som ni också hör när ni kommer hit. När jag var liten kunde jag inte förstå vad han menade med raden "when you've got your memories dodellapong". Det tog ungefär 10 år innan jag insåg att han inte sjöng exakt så.

Det är mycket man kan inse såhär i efterhand, när man är gammal och inte riktigt klok. Här tänkte jag skriva några fina visdomsord, men dem har jag suddat bort.

Jag har fått ett varuprov på en ögonkräm som Madonna påstår sig inte kunna lämna huset utan. Jag vet inte när jag ska tordas prova den. Tänk om den får mig att se ut som Madonna. Och så har jag bara en halv milliliter av den, och har inte råd att köpa en hel tub. Då blir det väldigt svårt att gå tillbaka till vanliga livet igen, efter att ha varit popstjärnelookalike i en dag.

Jag får vara nöjd med att se ut som en rockstjärna istället. Min lillasyster (källan till alla fina komplimanger) sa häromdagen att jag såg ut som om jag skulle vara med i Rolling Stones. Jag frågade glatt om det var Mick eller Keith. Charlie Watts, sade hon då. Och han är ju riktigt stilig. Fast hans frisyr bråkar knappast lika mycket med honom varje morgon som min gör. Måste skaffa långt hår igen. Det kommer att ta mig exakt fem år.

Eller så kanske jag helt enkelt ska göra något med mitt liv.