Tapetorkestern

Läser i min hemstads tidning att Apostasy gör en Europaturné och blir glad. Blir mest glad för att syster gick i samma klass som en av medlemmarna, blir mest förbryllad över att jag faktiskt aldrig har hört detta blackmetalband. Men blir konstigt stolt ändå, eftersom det var länge sedan något band från min bygd gjorde något målmedvetet.

Läser vidare i min hemstads tidning att Jesusrock gick med plus i år och blir glad. Blir mest glad för att de har ett så himla bra namn på sin festival, blir mest förbryllad över att jag faktiskt aldrig varit dit. Kan bero på att kristen rock har ett oerhört svårtvättad tråkstämpel.

Likadant är det med black metal. Och alla andra band som liksom sopas in i en tydlig genre. Då får jag lite klaustrofobi. Det känns som om de tillhör en egen liten trång låda som inte går att ta sig ur. Det blir inte på riktigt. Gladpunk, gubbrock, clownjazz, industrirock, dyngsynt, schlager, dansband, trance, cowboydisco och Jill Johnsson. Otrevliga företeelser som jag inte klarar av. Det är som det värsta barnprogrammet i världens historia -  Harry och hans positiv. Där visste man på en gång vad som skulle hända. Harry skulle stå ensam med sitt positiv och prata med jobbig röst om hur ensam han var med sitt positiv och ingen skulle någonsin hälsa på hos honom. Jag blev rädd och ledsen varenda gång och skulle säkert ha kommit mycket längre i livet om jag inte fastnat i ångest på grund av denna läskiga tv-produktion.

Nej, bort med alla kategoristämplar på musik. Fast ibland blir man redigt sugen på att höra lite gammal hederlig speed reggae eller bastubetechno.

Till sist läser jag i min hemstads tidning om något viktigt som händer i förorten. Bollstatorget ska få ny belysning. Blir helt paff.  Hoppas invånarna firar med papphammarhårdrock och bengalisk smörsång.