Tapetorkestern

För många många många år sedan var jag inne på Hemköp i Hemstaden. Där fick jag syn på en väldigt bekant person och hörde hans väldigt bekanta röst. Det var en kille som jag gillade oerhört mycket och inte hade sett på oerhört länge. Gissa hur glad jag blev? Inte ett dugg. Jag smög runt hyllorna och handlade nog väldigt knepiga saker (skulle tro att jag och sambo fick möbeltassar, fågelfrö och barnmat till middag den kvällen). När jag var säker på att killen var ute ur affären kunde jag andas ut.

Jag har inte sett den killen sedan dess (och nu är han medelålders kille), men skulle kunna byta en av mina favoritskivor mot att få träffa honom. Så varför lekte jag hemlig agent där inne i varuhuset?

Väldigt enkel förklaring. Eftersom det var så länge sedan jag såg honom och jag tyckte så mycket om honom så kunde jag inte träffa honom en dag när jag inte var på rätt humör. Det var en sådan där dag när man ser ut som en parodi på sig själv och bara kan tänka tomma, svarta tankar. Jag ville inte att han skulle minnas mig som sådan. Grejen är dock att han nog gjorde det i alla fall. Det enda som hände var att jag gick miste om något viktigare.

Det är mycket man missar när man hakar upp sig på vad andra anser om saker och ting, och när det är viktigare vad andra tycker om en själv än vad man själv tycker om andra. Hittills har jag inte varit med om något möte med någon där jag efteråt tänker att det var väldigt vad ful han/hon var, eller vilka tråkiga saker de sa. Men jag tar för givet att andra tänker så. 

Jag  kommer fortsätta att ta en omväg om jag ser någon jag inte vill träffa. Och då är det för att jag egentligen vill träffa dem. Men inte just den dagen. Utan vid rätt tillfälle som aldrig kommer.

Jag säger som i en av världens bästa filmer: "Inte NU, Lasso! Inte NU!!!"