Tapetorkestern

Kjell påpekar att det var bättre förr när jobb sågs som ett straff. Idag ses jobb som belöning till folk som klarar av att kamma sig åt rätt håll och gillar att gå i raka led. Men straffarbeten är kvar. Arbetsförmedlingen har en lång lista på sådana. Det kallas "anvisade jobb". En av mina favoritlistor är "Jobb som tillfogar samhället skada men ändå ger pengar och anses som godkänd sysselsättning". Jag har tjatat om den förut, men det tillkommer hela tiden nya yrken, så det är egentligen inte jag som är tjatig. Det är världen.


I toppen av listan är såklart titlar som pälsuppfödare, blondinbellabloggare, Linda Skugge, köttarbetare, pälsförsäljare, arbetsmarknadsminister, strumpbyxetillverkare, Timbromedarbetare, cigarettproducenter, djurcirkusägare samt forskare som utför djurförsök. Alla är överens om att dessa människor borde klippa sig och skaffa sig ett ordentligt, allmännyttigt jobb. Eller så kunde de åtminstone hålla sig undan offentligheten och odla blommor i tysthet.


Nykomlingar på listan är journalister som är köpta av pälsindustrin (ingen nämnd och ingen glömd men kolla tidigare inlägg för info) samt de som ligger bakom Pressbyråns nya reklamkampanj. Pressbyrån är känt för två saker: rätt många tidningar och rätt lite mat när man är hungrig. Pressbyrån spinner vidare på det senare i sin nya annons. Där fnissar de åt att de har tre sorters korv. Kokt, grillad och vegetarisk. Den sistnämnda är en banan i bröd. (nu kan du vika dig dubbel, slå handflatorna på knäna och yla hooohohohoooooo) Pressbyrån vill alltså berätta det alla redan vet, att om man inte äter kött finns det inget alternativ på Pressbyrån ivarjefallsådesåjälabananfascister.


Pressbyrån tänkte inte så långt som att "det kanske vore trevligt om vi hade ett vegetariskt alternativ, typ en vegokorv. För det har man ju hört att det finns." Nej, Pressbyrån hävdar att de bara ville visa på sitt "breda utbud". Det vill säga, mald gris i bröd eller banan i bröd.


Folket bakom Pressbyråannonsen skrattar dock hela vägen till banken.

För något år sedan var jag tvungen att be Åre om ursäkt för att jag skrivit smädelser om dem här. Nu är det dags att ringa Renée Nyberg igen och ta på sig förlåtmigmössan och kanske köpa dåligtsamvetespraliner.


I förra inlägget uppmanade jag er att skicka brev till Peter på tidningen Commersen och förklara för honom att minkar inte har det så bra att man måste skriva en reklamartikel för Förenade Pälsfarmare och Andra Som Gillar Att Tjäna Pengar På Att Låsa In Varelser För Att Sedan Kunna Rycka Skinnet Av Dem (hittade namnet i Gröngölingsboken).


Dock råkade jag hinta att Peter kanske bjuder på avklädd verksamhet och det kan jag verkligen inte gå i god för. Så förlåt mig, alla ni som trodde att fredagsmyset var i hamn bara ni skickar ett mail till honom. Förlåt förlåt och ta gärna en pralin till.

Ibland är jag rädd att någon tar mina ritegubbar på så stort allvar att de tror att de måste bli en av dem. Jag hade ingen aning om att en av mina läsare är "journalisten" Peter på "tidningen" Commersen. Han har skrivit en hel artikel om hur avis han är på alla lyxminkar som lever i princip teppanyakihällsliv. Han har säkert fått många fina pengar för detta från Farbror Flåskinn himself - Svenska Pälsdjursuppfödares VD Jörgen Martinsson - eller möjligtvis en flått minkhuvud i sängen om han inte skriver finfint om hur kalasbra det är att vara betjänt åt alla dessa minkar som lever rullan i sina etagevåningar.

Ni som vill delge Peter på Commersen era tankar om hans journalistiska gärning kan göra som jag och maila honom på [email protected]. Om det vill sig riktigt väl kanske ni kan bestämma en mysig dejt på valfri minkfarm mitt i natten och ta lite stämningsfulla bilder.  Kanske blir ni vänner för livet och så kan Peter försörja dig på sin feta pälsmutor-lön och då blir det champagne och confetti och säkert lite naket också.

Det är aldrig för sent att skaffa sig en ny brevvän.

Arbetsförmedlingen föreslår att jag ska bli jaktvårdskonsulent men jag är kluven. CSN är besvikna på mig för att jag betalat för lite pengar till dem. Det skär sig mellan mig och många.

Men så skickar Yoko Ono ett meddelande till mig, bara till mig (och inte till någon annan på MySpace) och säger att vi alla är vatten och att det är därför det är så lätt att mötas. Jag är då inte lätt att möta, men det kanske beror på att mitt vatten måste kokas först.

Ibland tror folk att jag inte bryr mig om mänskliga rättigheter. Det gör jag visst. Jag har till och med läst på i ämnet:

Mänsklig rättighet nr 1: Du får föda upp, stänga in, tortera och döda vem du vill, bara du lovar att äta upp liket sedan.

(källa: Jordbruksverket, Scan och Mat-Tina)

Puss och kram alla goa mänskobarn.

Min favoritreplik ur en gammal svartvit och svensk film som jag inte har en aning om vad den heter uttalas av en milt upprörd man som hittas i en garderob: - Nu har jag suttit här och blivit riktigt arg!

Favoritrepliker ska man spara på, men ilska ska man inte göra likadant med, därför skrapar jag av mig lite arg smuts rakt över era huvuden.

Egentligen är jag arg över ännu en artikel som jag just har läst som handlar om att musiker inte ska ha betalt, eftersom musik  är något slags allmängods som ska delas lika bland Folket, men det är inte mycket att orda om. Folket har jag aldrig förstått mig på.

Istället är jag arg på att jag ännu en gång i verkliga livet fått serietidningskommentaren "men det är väl bättre att hjälpa barnsoldater i Somalia än att rädda kycklingar?". Det vore kanske OK att uttala sig så om man vore en heltidsengagerad barnsoldatsräddare i Somalia som inte har tid med annat, men jag är 99% säker på att den som sa det befängda inte är det. Isåfall vore det synnerligen märkligt av honom att sitta på Facebook istället för att vara ute på Mogadishus gator och torg och rädda ungar till höger och vänster.

99% av Sveriges befolkning är BÅDE fullt upptagna med att äta kycklingar och att strunta i somaliska barnsoldater. 99% av dessa svenskar skulle enbart börja rädda somaliska barnsoldater om man hotade med att förbjuda kycklingätande i Sverige.

100 % av dessa svenskar är inte engagerade i någonting alls förutom att äta kyckling, vilket märkligt nog inte en enda somalisk barnsoldat räddas utav.

I dagarna tre har jag funderat över var jag har lagt mitt nya paket linser (till ögonen. Ätbara linser brukar jag inte drälla runt med.). Jag har funderat på bra mycket annat också, men linsletandet har tagit otrevligt mycket tid. Trots hjälpsamma och högst realistiska gissningar från Mor ("bakom toapapperet eller bland underkläderna!") och Mannen ("i frysen?") fick jag lov att ge upp leteriet idag. Jag började skicka efter ett nytt paket på nätet istället. I någon slags vredesmod, eftersom nya linser kostar lika mycket pengar som de gamla linserna som jag redan köpt men gömt för mig själv och mycket pengar är mycket pengar.

Med arga fingrar knappade jag ändå fram en ny beställning. Med storslagna tankar kom jag då på att jag nog gjort detta alldeles alldeles nyss. Jag gjorde många och långa och svåra efterforskningar och ringde Julian Assange som bekräftade mina misstankar: jag har just beställt nya linser men inte hunnit få dem ännu, så jag har inte heller hunnit lägga bort dem någonstans.

Skål och välkomna.

Mat-Tinas fina hamburgsrecept fick en kommentar igår. "Hilmas" kommentar kräver svar. Mat-Tina sitter just nu och styckar sig en liten tröja, så jag får svara istället för henne.

Antibiotika ges till djur för att de är sjuka, såklart. Djur inom köttindustrin blir ofta sjuka, eftersom de är packade många på liten yta. Ni vet, sådär som vi själva lätt blir sjuka så fort skolan/jobbet/releasepartyn börjar. Vi har dock möjlighet att gå därifrån, vilket djur inte har. Därför får djur väldigt mycket mer antibiotika än vad människor får. Det leder till att bakterier blir resistenta. Även djur som inte är sjuka får medicin i förebyggande syfte. Mums för magen.

Bultpistoler missar ibland sitt mål. Om "Hilma" jobbar på ett ställe där bultpistolerna aldrig missar, så är det bra. Eller bra är det ju inte att hon jobbar på ett ställe där yrket går ut på att skicka bultar in i huvudet på levande varelser, men ni förstår vad jag menar. Helvetets olika nivåer, osv.

Arbetare på djurfabriker berättar om gravida kor som förs till slakt. Än en gång, om "Hilma" jobbar på ett ställe där man inte slaktar havande kor, så är det ju bättre än att "Hilma" jobbar på ett ställe där man gör det. För sådana ställen finns. Och vem vet varifrån köttet till din hamburgare kommer?

Sist men inte minst. "Hilmas" kommentar "kon är ju redan död, så...". Det är själva kärnan. En kärna som är delad i två. För det första: det är inte alltid kon är död när den utsätts för att bli flådd och tömd på blod. Slaktare är precis som vanliga människor (förutom att de utför sysslor som vanliga människor skulle bli fängslade för om de gjorde hemma) och kan precis som vanliga människor göra fel. Vet du om hamburgaren du äter kommer från en lyckligt slaktad ko (åh, lyckan i att bli slaktad...) eller en misslyckat slaktad ko?

Del två av kärnuttalandet "kon är ju redan död, så...": Det är detta respektlösa tänkande som gör att jag ibland tappar respekten för köttätare. Fundera själva på vad jag menar, för hela detta inlägg har blivit lite väl övertydligt ändå.

Mat-Tina börjar närma sig tangentbordet igen, så jag ställer samma fråga till henne som jag ställer till "Hilma" och er andra: Skulle du själv vilja sluta dina dagar på det sätt kor gör?

Mat-Tina har kapat min blogg.

Den vanligaste frågan man får som vegan är "men är det inte svårt?". Jag har hittills svarat mycket vänligt att det är superlätt. Men mer logiskt vore att ställa varenda köttätare mot väggen och fråga "är det inte svårt att äta kött?". Är det inte svårt att leva med att varenda gång du äter har du gjort så att ännu en kyckling, gris, ko eller fisk plågats så inihelvete för att sedan gå en brutal död till mötes? Och för vilket viktigt syfte? Det finns såklart inte något syfte som är så ädelt att det är värt att låta en annan varelse leva i total misär och torteras livet ut. Korv är inte ett ädelt syfte.

Det är plakat-viftande och besserwissrigt, men det är sant. Det finns inget sätt att komma runt det faktum att köttätare äter kött från djur. Djur som faktiskt har lika stor rätt att leva som du.

Och om du envist hävdar att djur inom köttindustrin har det bra, ställ dig då frågan:

- Skulle du vilja att din hund eller katt hamnade i en djurfabrik? 

Det är skriva-på-näsan och det är von oben-attityd. Men det är sant. Jag kommer inte på något roligt eller lättsamt sätt att se på det. 

Och det gör inte du heller, innerst inne. 

Årsbästa och årets sista och listlistor och sådant krafs är långt under Tapetorkesterns höga nivå. Brian Eno säger att man inte ska blicka bakåt och jag håller med Brian Eno, eftersom han och jag har många frisyrer vi vill glömma.
Jag tänkte först sammanfatta 2010, men det får bli någon gång i mars, för nu har jag annat att tänka på.


Jag har nämligen kommit till insikt. Två av mina största fixeringar, två av livets stora frågor, två av de viktigaste sakerna i hela världen hör ihop. Ni behöver inte sluta läsa nu; det handlar inte om kladdkaka och skägg, det handlar inte om världens bästa trummis och Noel Fielding, det handlar definitivt inte om purjo och köttätare.


Det handlar om varför jag aldrig skaffat barn eller ett riktigt jobb. Det slog mig igår och det som slår en igår är Sanningen, det vet man av erfarenhet.


Sanningen slog mig i hallen. Anledningen till att jag inte bildar familj och tar mig ett yrke är att postgången skulle bli lidande. Vore jag en moder med en riktig titel finge folk inga brev.
 

Igår skulle jag gå iväg med lite post till postskickarboden. Det var dagens projekt (vid sidan av dagens huvudprojekt som så klart var Studebakerprojektet och ni som inte läste igår får spola tillbaka). Ett blygsamt projekt, kan man tycka. Men då tycker man i det blå skåpet.


Det tog mig timmar och jättemånga timmar till innan jag ens var påklädd i hallen. Väl i hallen tog jag på mig benvärmare på ena benet och därefter spiksko på ena foten, eftersom det är den ordningen man måste ta det hela i, för att inte benvärmaren ska fastna i spikarna. Det glömde jag dock bort tills det var dags för andra foten, som liksom helt själv tagit på sig skon utan att tänka på benvärmaren. Det är klart det måste gå att få på sig en benvärmare utanpå skon, tänkte jag då, sådär som kreativa hjärnor gör.
 

Empirisk vetenskap: det går INTE att ta på sig en trång benvärmare utanpå ett par spikskor. Total fastnelse.


Fastnad benvärmare av, sko av, benvärmare på, sko på. Står jag där i hallen och är påklädd som en duktig tjej och ska gå ut. Men stängde jag spisen? Det var en dum fråga, tänker jag, eftersom jag inte använt spisen. Handen på dörrhandtaget. Men jag kokade ju TE! För några timmar sedan. Spikskor på fötterna. Fingolvet som Mannen lagt in själv. Jag tar INTE av mig skorna igen. Det blir till att krypa.


När man kryper på breakdanceskadade knän går det sakta, mycket sakta. När man dessutom har väldigt svaga linser ser man inte om spisen är på eller inte förrän man krupit nästan ända fram. Självklart är spisen inte på. Kryp tillbaka. Ont i knäskålarna och svettigt med tjockhalsduken, mössan, jackan och benjävlavärmarna.
 


Vad har detta med barn och arbete att göra? Allt. Hur skulle en massa ungar få plats i detta? Visserligen skulle jag kunna ge en av dem i uppgift att alltid kolla spisen, men hur skulle jag kunna vinterklä på dem i rätt ordning när jag inte ens klarar mig själv? Och vem vill anställa någon som inte kan ta på sig benvärmarna i rätt ordning under stress?

Inte har jag läst i skäggboken idag heller.