KRAVmärkt
Årsbästa och årets sista och listlistor och sådant krafs är långt under Tapetorkesterns höga nivå. Brian Eno säger att man inte ska blicka bakåt och jag håller med Brian Eno, eftersom han och jag har många frisyrer vi vill glömma.
Jag tänkte först sammanfatta 2010, men det får bli någon gång i mars, för nu har jag annat att tänka på.
Jag har nämligen kommit till insikt. Två av mina största fixeringar, två av livets stora frågor, två av de viktigaste sakerna i hela världen hör ihop. Ni behöver inte sluta läsa nu; det handlar inte om kladdkaka och skägg, det handlar inte om världens bästa trummis och Noel Fielding, det handlar definitivt inte om purjo och köttätare.
Det handlar om varför jag aldrig skaffat barn eller ett riktigt jobb. Det slog mig igår och det som slår en igår är Sanningen, det vet man av erfarenhet.
Sanningen slog mig i hallen. Anledningen till att jag inte bildar familj och tar mig ett yrke är att postgången skulle bli lidande. Vore jag en moder med en riktig titel finge folk inga brev.
Igår skulle jag gå iväg med lite post till postskickarboden. Det var dagens projekt (vid sidan av dagens huvudprojekt som så klart var Studebakerprojektet och ni som inte läste igår får spola tillbaka). Ett blygsamt projekt, kan man tycka. Men då tycker man i det blå skåpet.
Det tog mig timmar och jättemånga timmar till innan jag ens var påklädd i hallen. Väl i hallen tog jag på mig benvärmare på ena benet och därefter spiksko på ena foten, eftersom det är den ordningen man måste ta det hela i, för att inte benvärmaren ska fastna i spikarna. Det glömde jag dock bort tills det var dags för andra foten, som liksom helt själv tagit på sig skon utan att tänka på benvärmaren. Det är klart det måste gå att få på sig en benvärmare utanpå skon, tänkte jag då, sådär som kreativa hjärnor gör.
Empirisk vetenskap: det går INTE att ta på sig en trång benvärmare utanpå ett par spikskor. Total fastnelse.
Fastnad benvärmare av, sko av, benvärmare på, sko på. Står jag där i hallen och är påklädd som en duktig tjej och ska gå ut. Men stängde jag spisen? Det var en dum fråga, tänker jag, eftersom jag inte använt spisen. Handen på dörrhandtaget. Men jag kokade ju TE! För några timmar sedan. Spikskor på fötterna. Fingolvet som Mannen lagt in själv. Jag tar INTE av mig skorna igen. Det blir till att krypa.
När man kryper på breakdanceskadade knän går det sakta, mycket sakta. När man dessutom har väldigt svaga linser ser man inte om spisen är på eller inte förrän man krupit nästan ända fram. Självklart är spisen inte på. Kryp tillbaka. Ont i knäskålarna och svettigt med tjockhalsduken, mössan, jackan och benjävlavärmarna.
Vad har detta med barn och arbete att göra? Allt. Hur skulle en massa ungar få plats i detta? Visserligen skulle jag kunna ge en av dem i uppgift att alltid kolla spisen, men hur skulle jag kunna vinterklä på dem i rätt ordning när jag inte ens klarar mig själv? Och vem vill anställa någon som inte kan ta på sig benvärmarna i rätt ordning under stress?
Inte har jag läst i skäggboken idag heller.
