Tapetorkestern

Jag var tvungen att klippa mig, så folk inte skulle förväxla mig med Marit Paulsen och tro att det var jag som tjatat om att kärnkraft är bra för klimatet. Nu ser jag ut som medhjälparen till forskaren i Mupparna, och det är en ära.


Kärnkraft är fint och mysigt och framför allt säkert. Det kan aldrig förstöra frisyren på någon. Det kan verkligen aldrig någonsin skada någon eller till och med döda någon, för det har Jan Björklund sagt på TV.


När Jan Björklund pratar i TV får jag väldigt svårt att sova. Jag låg vaken halva natten och funderade över var vi ska slutförvara Folkpartiet. Tänk om det läcker ut på våra barn och barnbarn?

Sossarna har bytt frisyr till någon som jag inte alls hört talas om, och det kan vara antingen bra eller något annat. En snabb politisk analys är att jag inte vet hur detta påverkar mig, alltså gjorde jag och Liten Syster kladdkaka igår för att döva det dåliga politiska engagemanget.

Och så tog Melodifestivalen slut, helt oväntat för oss som larvat oss med att säga att den håller på i evighet. Snopet.

Dagens låt är Ola mä fiola. Kennet Greutz och Erik Öst. Jag vet inte om det var den som vann igår, men den sätter sig på hjärnan utan att alls vara bra, så det är mycket möjligt.

Igår fick Mannen härda ut medan jag och Liten Syster gömde oss bakom sjalar och kragar under filmen Black Swan, där Natalie Portman klipper sig i tårna, tittar sig i spegeln och har en mamma som tänker slänga en tårta i soporna. Inpå hela eländet blir Winona Ryder vrång med en nagelfil i handen. Och så balett på det. Banne mig en av de bästa filmer jag någonsin har sett (eller blundat till).

Dessutom hittade jag en Agent X9 hemma igår som jag bara läst till hälften. Och i fredags var vi på Landstroms släppeskivkalas, som var så bra att det på riktigt är synd om folk som missade det. Tur då att de kan tröstshoppa deras skiva på nätet.

Nu gäller det att tokidrotta för att jag ska hinna få några Piggelinpoäng innan sportlovet plötsligt tar slut, det med. Sju tubsockar i potten.

Då var det dags igen. Oron satte igång lövblåsen på tankarna så de for åt alla håll i huvudet. Utom åt rätt håll. Det är omöjligt att tänka när det inte går att tänka. Det kliar i hjärnan och skinnet samtidigt. Att gå omkring och vara medelålders utan att ha pli på sina snorungar till tankar, det är inget annat än pinsamt. Rätt vad det är rusar en tanke iväg och skämmer ut sig, tätt följd av tre andra malande idéer som försöker brotta ner den störige på marken. Och så är det kaos, stök och lördag.


Jag var tvungen att göra något. Försökte läsa. Icke. Gå ut och gå. Nix. Äta. Ja. Men hjälpte inte. Och sådär höll det på. Räddningen kom i att jag började sortera Mannens CD-skivor i alfabetisk ordning. Hjärnan stängde av lövblåsen. Alla tankarna låg platt på marken och sov middag med tummen i munnen. Någon timme senare var jag fullkomligt lugn. Då vaknade en av tankarna, sträckte på sig och mumlade: - Men kanske borde du sortera dem efter utgivingsår också, sådär som du har dina?


Då var det dags för choklad.


På kvällen påpekade jag för Mannen att det är helt perfekt att vara ledig fredag till söndag. Man hinner liksom varva ner ordentligt. Jobbångesten på söndagkvällen blir mindre.


Det var något i min lättsamma ton där, som fick Hjärnan att börja smida ondskefulla planer. När jag skulle somna hörde jag ljudet av en motor som gick igång. Lövblåsen. Men nu var jag beredd! Enformig, fokuserad och kronologisk var min plan. Jag började rabbla Bob Dylans skivor efter utgivningsår, baklänges. Hjärnan vacklade till lite och stängde av lövblåsen. Och tog fram sitt trumfkort: Demens! Plötsligt stod det still. Vad hette skivan han gjorde med The Band? Inte liveskivan. Inte Basement Tapes. Jag märkte att Hjärnan försökte få mig ur balans, så jag hoppade över det årtalet och gick vidare bakåt. Och fastnade på 1967. Den där brunbeiga skivan. Med den svartvita bilden. Med det där mansnamnet...


Jag fick gå igenom alfabetet. Många gånger. Hjärnan rullade tummarna. "Du kan ju alltid kliva upp och kolla i skivhyllan", väste Hjärnan. Jag vägrade.


Efter att jag blivit övertygad om att jag tappat både minne och vett somnade äntligen Hjärnan. Då kom jag plötsligt ihåg bägge skivtitlarna och somnade även jag.


En av de saker man kan ligga sömnlös över är att EU funderar på att låta det vara tillåtet att testa smink på djur väldigt länge till. Man hade först bestämt sig för att 2013 skulle vara sista året då djurtester är tillåtna. Av någon bisarr anledning har man nu tänkt skjuta upp det beslutet. Risken är alltså att djurplågeriet fortsätter. Men det går att få beslutsfattarna att ändra sig! Gå in på Forska utan djurförsöks hemsida och skriv under ett brev till Göran Hägglund. Nu!

Godnatt.

Idag har jag inte fått mycket gjort, eftersom jag haft följande rad på hjärnan: "Fråga inte hur jag mår/Var på stort partaj igår/Det var nån som kasta' paj/På min nya grå kavaj". Björn Ulvaeus när han är som allraste bäst.

Eskil Erlandsson ska om två minuter stå i Aktuellt och säga att det är mysigt och naturligt att grisar kastreras utan bedövning, för annars blir det fläskbrist i hela Sverige och då kommer ryssen och tar oss.

Eskil: du måste hänga mer på den här sidan istället för i bakhasorna på Köttbönders Kastreringsklubb. Då skulle du äta dig glad varenda dag och inte behöva drömma mardrömmar om alla griskultingar du knipsat sönder. It's time to take the kill out of Eskill.

Jag försöker ibland lägga huvudet på sne för att kunna förstå hur folk fortfarande och helt oberört kan glufsa i sig en massa djur. Min klamrafastsigvid-tanke brukar vara att allmänheten på något mystiskt och konspiratoriskt vis ännu lever i villfarelsen att det är ett himla härligt liv att vara ko/gris/kyckling i en fabrik. Att man inte vet bättre, liksom. Att man tror att djuren lullar runt på en idyllisk bondgård och på sin ålders höst får ett lyckopiller som mysigt och snabbt tar livet av dem.


Men det är inte så det är. De flesta vet mycket väl att djuren lider och plågas från födsel till väldigt tidig död. Men de bryr sig inte.


Jag ska ta en bloggare som exempel. Hon kommenterade mitt förra inlägg. Jag hittade henne när jag gick vilse på Internet. Hon skrev ett inlägg om hur mycket hon gillar kött, eftersom hon bara gillar sig själv och skiter väl i djuren.

Jag antog att det var på skoj. Det säger hon att det inte är. Eftersom inget av de andra inläggen är särskilt roliga (om man nu inte tycker att det är hilarious att läsa om olika sätt att tvätta håret) måste jag väl inse att hon har rätt. Det är inte på skoj.


Hon säger bara som det är. Köttätare bryr sig inte om djur ett dugg. Jag önskar jordbruksministern och alla kött- och mjölkbönder skulle erkänna samma sak. Man kan inte både bry sig om djur och vilja utsätta dem för lidande. Djurskyddslagen är bara något slags alibi, något att visa upp om djurrättsaktivister klagar. "Jojo, det står faktiskt i lagen att man inte får vara dum med djur. Tyvärr efterlevs inte lagen, men det kan vi inte hjälpa. Vill du ha en bit korv till?"


Dessutom är det en omöjlighet att bry sig om sig själv om man äter kött. Kött förstör kroppen och själen. Och ni som tycker att det låter banalt kan gå tillbaka till Flashback forum, där ni hör hemma.


Hur som helst. Där ute sitter en bloggare och tror att det största sättet att visa kärlek på är att äta falukorv. Hon är inte ensam. Hon tillhör majoriteten. Hon tillhör Undergången.

Äcklig mössa, äckliga människor.



OK. Folk vill ju signalera saker med en sådan här mössa. Följande saker:

1. Den som har en sådan här mössa är en obildad och hjärtlös människa som tycker om att klippa av djur svansen. Googla på "psykopat".

2. Den som har en sådan här mössa vill att du ska bajsa i honses/hanses mössa.

3. Den som har en sådan här mössa behöver någon att prata med. Förslag på inledningsfraser: "Det droppar blod från din mössa", "Snart blir nog barnporr avdramatiserat också" eller "Kolla in mina äkta schäferskinnhandskar" .

4. Ett enkelt "hur tänkte du nu?" är förstås att föredra, men folk i rävpälsmössor kommer inte att förstå den, eftersom deras huvuden gör aj aj-ont när de tänker.

En av mina läsare är förundrad över min avoga inställning till purjo. Istället för att göra någon halvmesyr till efterkonstruerad förklaring har jag istället letat rätt på det första inlägget på Tapetorkestern som handlade om purjo. Lite prequelvarning, alltså. Jag vill gärna se detta inlägg i samma sällskap som Tolkiens Silmarillion, Don Rosas Kalle Anka-serier eller CS Lewis Min Morbror Trollkarlen. Eller Terminator 2, om man är på det humöret. Vilket man såklart aldrig är, lika lite som man är på purjohumör (som konstigt nog ej finns med i DSM-IV) .


Här följer alltså ingen valuta alls för era pengar, eftersom nedanstående bara är en repris och en kopia och rakt av exakt samma inlägg som 20 november 2008:


Förra helgen skulle min Bob Dylanguide höra på Porrfilm, en låt med den mytomspunna gruppen Blå Häst. Häromdagen skrev jag en hyllningslåt till Dojjans burdust döpta bok Porno. Och idag läser jag ett ord som jag aldrig någonsin tidigare har sett: porrfilmsbonus. Det är tydligen något sportare får när de varit extra sportiga. 


Porr, jo. Får mig att tänka på något riktigt obehagligt: purjo.


Jag vet inte varför jag har så svårt för purjo. Förmodligen fick jag den fult tillagad på högstadiet (innan jag fick världens bästa mattant, som gav mig lyxiga pajer var och varannan dag) och blev därmed ilsket inställd till denna fula grönsak.


Tack och lov behöver jag inte äta otäcka saker nu när jag är stor. Dock skulle jag vilja äta en hel del andra saker, men mitt kylskåp inbjuder inte till stordåd. Två citroner, två sorters grädde samt skumpa och Martini. Allt annat åt jag upp till middag. Och jag är fortfarande hungrig, men känner inte för att dricka mig mätt på en bisarr cocktail.



För jag har inte några små pappersparaplyer hemma heller.