Tapetorkestern

Blev häromdagen upplyst om att det i denna stad inträffar små mysiga tjejkvällar där man injicerar varandra med Restylane och har det allmänt härligt. Min kloka upplysare tyckte så klart det var fruktansvärt och jag håller med.
Jag håller tyvärr inte med om det tillräckligt mycket, bara.


Absolut och självklart och naturligtvis och allt däremellan så är det förryckt och dumt att använda Restylane, eftersom det är ett gift och det är djurtestat och fan och hans finansminister. Men om det skulle finnas ett fint litet skönhetselixir gjort på gurka och enbart testat på Julia Roberts, Kate Moss och Lena Endre så skulle jag kräva att bli iskjuten detta under huden på momangen.


Naturligtvis ska man inte kämpa för att behålla skönhetsidealen och bladibladibla men vem tycker det är roligt att se ut som en ihopskrynklad näsduk i ansiktet? Jo, enbart de jäntor som är snygga hur som helst. På dem gör det inget ifall de blir lite rynkiga, eftersom de bara ser distingerade ut (eller är det bara äldre gentlemen som kan vara distingerade? Vad är då fruntimmer?). De fula flickorna blir däremot bara ännu fulare när de får ett skrövligt anlete.


Och som jag sagt förut och kommer att säga igen (fast man kan ju tycka att det är onödigt eftersom det tar utrymme från min blogg om Lilla Katekesens samband med Kierkegaards teorier): fult folk får ingen chans. Om man dessutom är tjej (eller qvinna med q, ve och fasa!) och estetiskt frånstötande, då är det kört.


Fula flickor får inte fast anställning, får aldrig uppfylla sina drömmar, odla sina talanger eller ens komma först i kön på uteställen.
Fula flickor döms på förhand från födseln. De hamnar sist i alla lägen och blir dessutom dummare i huvet än andra, eftersom de bara kan tänka på hur de ska slippa vara fula resten av livet.


Mitt förslag är kvotering. Fula flickor ska ha företräde till jobb. Och få gratiskuponger på skönhetssalonger. (och möjligtvis applåder så fort de rimmar) Och kanske slippa utsättas för snygga kvinnor, både i media och i verkligheten.

Snygga kvinnor ska utestängas från utbildning, a-kassa och allmänna plats.

Illamåendet igår morse fick småbena att vända om halvvägs till jobbet och så blev det sova och lilla lugna hela dagen och grovpengar bort från lönekuvertet.

Idag arbetade jag och svor över halkan som gör promenader omöjliga. Det blir till att köra dunderklumpbalett inomhus resten av hösten om det ska vara såhär. Det blir visserligen vackert men säkert inte vidare nyttigt. Ungefär som det mesta jag gör.

Allt medan De Rödgröna leker Ross och Rachel.

Pat Metheny har gjort en skiva där han får alla instrument att spela av sig själva via någon teknisk superlösning. Jag läste hela artikeln imorse och har redan glömt det mesta, utom bilderna. Om det bara hängde på hårkvalitet skulle jag och Pat Metheny kunnat vara tvillingar. Men han är ett musikaliskt och tekniskt geni och jag fattar inte ens hur jag ska lyckas spela in Gubben Noa på elpianot.

Ändå är kosmos med mig på något vis. Häromdagen for jag och Mannen akut till affären för att köpa kakao och smör eftersom kladdkakans dag var kommen. Efter att ha letat efter kakaohyllan i fem minuter höll vi på att ge upp, när vi till slut hittade Ögonkakao. Men det ville jag ju inte ha. Jag får inte kliva på skarvar i asfalten, trampa på en A-brunn, äta något som ramlat ner på golvet, träffa folk oduschad, ta på mig vänster vante/strumpa/sko före höger, ringa till folk efter klockan 22 eller köpa kakao som inte är ekologisk och rättvisemärkt.

Alltså kunde jag inte köpa Ögonkakao. Så där stod vi i affären och jag deklarerade besviket att det inte skulle bli någon kladdkaka denna kväll, trots att vi farit ut i värsta höststormen och tokregnet enbart för detta uppdrag.

- Jag måste ha ekologisk och rättvisemärkt kakao, sa jag igen. Och vände mig om. Där, bakom mig, på en i övrigt tom hylla som skulle innehålla pulversoppor, stod ett endaste paket ekologisk och rättvisemärkt kakao.

Då var det bara smöret kvar. Det visste vi i alla fall var det skulle finnas, så med raska steg travade vi till kyldisken. Inget smör. Inget mjölkfritt, bara en massa ondskesmör från instängda kossor.

Detta föreföll rätt orimligt, men så var det. Ännu orimligare var det dock att vi gick ifrån kyldisken och fick syn på en tillfällig liten kyllåda som stod uppställd bredvid en hylla. Däri låg det ett endaste paket mjölkfritt smör.

Nu kan det hända att mina magiska krafter sträcker sig enbart till att få tag på till synes slutsålda varor, men jag tänker ändå önska att jag blir lika begåvad som Pat Metheny. Och då inte enbart vad gäller hårväxten.

Tokskyndar mig hem på rasten för att hinna träffa Mannen och äta den bästa kladdkakan sedan Kalmarunionens dagar. Tittar som hastigast på handen och ser att jag där skrivit 1447. Va? 1447? Jag drar mig till minnes att jag nog skrev något på handen imorse, men har absolut inte kvar anledningen i huvet.

Mannen vet inte heller vad 1447 betyder. Var det då Kalmarunionen var i farten? Varför skrev jag det isåfall på handen? Ska jag komma ihåg 1447 saker?  Är det min IQ? Är det koden till bankfacket där jag låst in hemliga dokument (kladdkakereceptet och Mina Vänner-boken) och kanske originalmålningen av Skriet? Är det antalet gånger Anders Borg fnissat när han tänkt på konsekvenserna av den brutala finanspolitiken? Fjortonhundrafyrtiosju tvångstankar jag tänkt? Är 1447 någon fånig populärkulturell referens jag tänkt använda i bloggen?

• 1447 Ultra är tydligen en asteroid. Jag skriver dock aldrig upp saker som ramlar runt i rymden på handen, för då skulle jag varken hinna sminka mig på morgonen eller leta rätt på mina vantar som försvunnit flera gånger (1447) sedan gårdagen. Och om jag inte hinner sminka mig kommer är det 1447% mindre chans att jag finner meningen med livet eller får ett riktigt jobb eller åtminstone inte blir slentriandeprimerad. Om jag inte hittar vantarna fryser jag ju, eftersom det snart är -14.47 grader ute i detta perversa vinterland.

• 1447 dumma TV-programidéer  pitchas just nu i ett konferensrum nära dig. 1447 stycken godkänns.

• 1447 tåhävningar gör Henry Rollins före frukost

• 1447 kalorier finns i en kladdkaka så man bör äta drygt en och en halv för att få i sig hela dagsbehovet. Särskilt viktigt om man tränar, Henry.

• 1447 pälsfarmare drar en lättnadens suck över att de aldrig ses som skurkar eftersom fokus ständigt ligger på det fåtal människor som släpper ut minkar istället.

• 1447 kr skulle räcka till att betala böter för 46 felfrankerade brev. Hittills är jag uppe i ett. Räkna själv ut vad det kostar att sätta på bara ett frimärke där det tydligen skulle vara två och tänk samtidigt på vad det skulle kosta Posten om de skulle ersätta mig för alla brev de slarvat bort men vägrar stå till svars för.

• 1447 planer smider Radiotjänst för att få tag i mig och Mannen eftersom varken brev eller telefonsamtal varje vecka fungerar. De kan inte för sina små TV-licensliv förstå att man frivilligt avstår från TV-innehav, trots att vi meddelat dem detta otaliga gånger.

• 1447 gånger missuppfattar man vad Shane McGowan sjunger.

• 1447 lustiga utklädningskläder provade Jimmie Åkesson innan han hittade något han blev nöjd med till Riksdagens öppnande.

• 1447 ord försöker Elvis Costello  pressa in i varje sång, ofta i varje mening.

• 1447  ansiktsmasker  testade jag under perioden 1990-1995. Rivna morötter fungerade särskilt illa eftersom den orangea färgen inte gick ur skinnet på hela dagen.

• 1447 år tar  Melodifestivalen.

• 1447 människor blir gravida bara av att läsa Tapetorkestern.

• 1447 träffar visar Google om man skriver "varför har jag skrivit 1447 på handen?"

• 1447 namn provade William Broad innan han fastnade för Billy Idol. Steve Stevens försökte inte ens.

• 1447 är enligt Wikipedia året då Hans och Syuerd Freyse samt Hans Scryuer (alla i Erik av Pommerns tjänst) skriver en libell (liten bok), som är en smädesskrift mot Karl Knutsson, en filur som köpte ett stort gods i Estland. Den kanske troligaste ledtråden till min tillfälliga handtatuering hittills.

• 1447 chanser har man varje dag att göra någon annan glad.

• 14, 47 läsare har redan räknat ut vad 1447 står för.

• 1447 sekunder tar det efter man gått ut genom dörren innan man kommer på att man inte vet om man kommit ihåg att stänga av spisen.

• 1447 möjliga orsaker strök jag från den här listan. En av dem var tyvärr inte denna.

Jag ids inte tänka mer, äter mer kladdkaka från paradiset och vinkar hejdå till Mannen som far iväg till sitt byggprojekt utan att fundera ett dugg över varför jag skrivit 1447 på min hand.

Då kommer jag på det. Det står inte 1447 på handen. Det står oerhört slarvigt 14.40. Då nästa lektion börjar. Det skrev jag på handen tio minuter innan jag sprang hem, för att inte glömma när jag skulle vara tillbaka.

Bloggmyndighetens kvalitetsgranskning av Tapetorkestern är nu färdig. Det är inte någon ljus läsning för Tapetorkestern, som blir varnad på flera punkter. De allvarligaste är att Tapetorkestern anklagas för att skriva alldeles för mycket om graviditeter, poänglösa barndomsminnen och gamla pojkband, trots att detta inte är lämpligt ur någon synvinkel alls. Samhällskritiken lyser med sin frånvaro och det är sällan, ja rent av aldrig, Tapetorkestern ger några konkreta förslag på förändringar. Det är mest en massa gnäll.

De slarvigt ritade teckningarna som medföljer en del blogginlägg får också kritik. Folk blir provocerade i onödan, menar Bloggmyndigheten. Det är viktigt att folk får spara på sin ilska tills Melodifestivalen sätter igång.

Dessutom hotas Tapetorkestern av nedläggning om Tapetorkestern inte slutar hänga upp sig på kladdkaka, som verkar ha blivit en symbol för ett förlegat synsätt på det mesta och  förhärligar hetsätning och allmänt degenererande beteende hos främst medelålders människor, denna sköra massa.

Tapetorkestern tänker inte heller på att ungdomar kanske läser bloggen. Ungdomar kan känna sig kränkta av det vårdslösa språket, vilket är synnerligen upprörande. Till exempel används ordet "ju" obefogat många gånger och så kan vi ju inte ha det. Det förekommer också alldeles för många dåliga ordvitsar och slappa formuleringar samt interna skämt, som går Bloggmyndigheten och samtliga läsare alldeles förbi.

Kvalitetsgranskningen understryker också att det är väldigt korta stycken i Tapetorkestern, vilket slösar på utrymme.

Man bör inte lämna så mycket luft mellan styckena. Luft är ju en bristvara, ju.

Bloggmyndigheten föreslår att Tapetorkestern  överger den osunda fixeringen vid kakao, gubbrock, Arne Hegerfors-referenser och ovidkommande tillbakablickar och lägger in lite mer samhällstillvända inslag.

Bloggmyndigheten kräver att fler politiker, TV-program, nagellack, inredningstips, subkulturer, Mia Törnblomcitat, plastikoperationer,  innerstadsfenomen samt mer vänligt inställda åsikter om saker som verklighetens folk gillar (drängfylla, kvinnomisshandel, sportbarer, bara sport, silikonbröst, Sverigedemokraterna, exhibitionistiska bönder med kontaktproblem, MacDonald's, Ullared, tremiljonerslägenheter, vinter, Jackass, Linda Skugge, djurplågeri, Cosmopolitan, designerkläder, snuff movies, Arbetsförmedlingen, Arbetslinjen, asbest, grisfest, tillbaka till kvinnomisshandel och drängfylla och så fredagsmys) samt en rejäl dos menlösa dagboksanteckningar får plats i Tapetorkestern.

Annars kommer denna bloggplats att säljas till Kissie med omedelbar verkan.

Om det blir tvillingar lovar jag att döpa dem efter Liten Systers mystofflor, Hasse och Kvinnaböske.

Och så över till ännu mer provocerande kultur: Det har kommit en bok om tidningen OKEJ. När jag var 8 år (här bytte jag till Slas-rösten och för er som fortfarande är inne på föräldrar och barnuppfostran rekommenderar jag boken om Slas som hans son har skrivit, Blåbärsmaskinen. Där kan man snacka om annorlunda föräldraskap. ) var tidningen OKEJ det enda som fanns att läsa om man ville veta något om världen utanför Kramfors.

Världen utanför Kramfors bestod dock mest av Samantha Fox och diverse pudelrocksband, men det orimliga i detta reflekterade jag inte alls över i årskurs 2. Jag bara klippte sönder varje nummer hejvilt och satte in minsta (och största och allt däremellan) Madonnabild i mina självhäftesidorsalbum som min kära Mor gav mig. Förutom bilder på popartister innehöll även OKEJ en massa läsning. Om man nu räknar tremeningslånga bildtexter som läsning. Och det gjorde jag. Jag tog till mig ALLT som denna faktatidskrift berättade om Kiss och Kim Wilde. Jag hade kunnat hoppa av skolan, eftersom jag blev så lärd. Fast då hade min fröken sökt upp mig och släpat mig tillbaka i nackhåret. Enda anledningen till att jag kan multiplikationstabellen är att hon spände ögonen i oss och sa att vi måste kunna den som ett rinnande vatten om hon väckte oss mitt i natten.

Jag trodde jag lärt mig allt och sett det mesta, tills En Dag. Stort och hotfullt uppslaget i OKEJ stod fyra halvnakna killar i svart hår och krigsmakeup. Jag hade aldrig blivit så rädd i hela mitt liv. Jag läste rubriken om och om igen: "Lås in era döttrar, Mötley Crüe kommer till stan!". Nu var det inte roligt längre. Jag tordes inte tala om för mamma att vi måste bomma för dörren, men jag höll en väldigt låg profil oerhört länge. Min åttaåriga fantasi föreställde sig allt hemskt Mötley Crüe kunde tänkas göra mot mig, men fastän jag var skräckslagen kunde jag inte låta bli att titta mycket noga på Tommy Lee och hans läppstift. Men det var som med spindelboken; jag tordes inte ta på bilderna.

Mötley Crüe dök aldrig upp i Kramfors och jag kunde andas ut. Upp dök dock Helix. Ni som förträngt Kanadas fulaste one hit wonder blir nu slagna av minnessläggan rakt i mellangärdet: Gimme an r- r! O-o! C-c! K-k! Whatcha got? Rock! Anwatchagonnado? ROCK YOU!  Det var kanske det häftigaste jag någonsin hört i lågstadiet (och då räknar jag även Varje liten droppe regn av Herreys. Jag skrev en upprörd uppsats till min klassföreståndare där jag klagade över att vi bara fick sjunga mesiga sånger på den månatliga sångsamlingen Hela Skolan Sjunger och att vi borde få sjunga lite tuffare grejer, som alltså schlagers av mormoner i mintgröna tröjor och fönat hår. Det gav resultat, trots att fröken inte tyckte att sången hade något budskap. Vilket tydligen Nickotickotintiralla som for till stjärnorna en dag hade. För övrigt tycker jag att det är värt att påminnas om den något pennalistiska inledningssången till Hela Skolan Sjunger, där alla klasser unisont var tvungna att sjunga "Den som inte sjunger med i denna sång, han får sjunga hela visan än en gång, ty här måste alla trivas...". Fredagsmys med piskan i hand.)

och där blev parentesen så lång att jag byter rad för att fortsätta: och i OKEJ fanns såklart en bild och ett reportage om Helix. De skulle spela i en ishall några minuter från mitt rum och naturligtvis hade det varit roligt om jag kunnat berätta om konserten. Men jag var ett litet litet barn och på den tiden tog man inte små små barn med sig på musikföreställningar. Vilket ju var en himla tur, eftersom min kompis visste en hel del om Helix som inte ens stod i OKEJ. Hon berättade med andakt och allvar vad hon hört om Helix och jag blev inte lugn:

"Det sägs att de har Djävulen i sig."

OBS! Koppla icke detta till mitt morgonillamående.

Var det inte lite illa jag mådde imorse när jag vaknade? Var det bara för att jag läste DN precis innan jag somnade? Eller för att julskyltningen börjat? Och varför är till och med tajtsen för tajta?

Gårdagens kommentarer om att min blogg får andra mödrar att känna sig som bättre föräldrar får mig att känna mig som en omvänd Anna Wahlgren, allra minst. En avskräckande mödrarådgivningsblogg, det är vad jag har skapat. Borde jag vara stolt eller betala böter till någon kvinnoorganisation?

Det kanske går att uppfostra barn i rätt riktning och jag är imponerad av alla som lyckas, men tills jag är helt säker på att jag inte skulle nära en ligist vid mid barm så får det vara. Jag är fullt sysselsatt med att inte bli en ligist själv, vilket jag måste meddela Arbetsförmedlingen när de ringer och frågar varför jag inte kommer på något av deras trivselmöten längre. Dessutom fattar jag inte varför barnmorskemyndigheten hemlighåller det Mariana berättar om kladdkaka. Det är säkert en konspiration, som går ut på att hålla kvinnorna gravida och fogliga och fientligt inställda till kakao.

Men vem ligger bakom det hela? Kanske finns svaret i  min gamla dagbok från Hammarstrand:

Väldigt mycket kanske inte.

Jo påminde mig om att jag är så otroligt förutsägbar. Tapetorkestern är konservatismens flaggskepp i bloggvärlden, liksom. Jag skäms lite över att mitt förra inlägg var så himla axelryckningsframkallande och ska hädanefter bara skriva radikala och nydanande grejs. Sedan. Nu ska jag bara säga att jag tacksamt tog emot FMG:s tips i förra inläggets kommentarlåda, om att man kan skaffa fosterbarn så man får betalt istället för att behöva lägga ut en massa pengar. Fast jag har på känn att man på något vis måste ta hand om sådana barn också. Och det tar massor av tid från piprökandet, så nej tack.

Blir plötsligt desperat sugen på apelsinjuice. Jag som inte ens tycker om apelsinjuice. Tänker på vad Dojjan och andra sagt om detta oväntade citrusbehov. Graviditetsvarning.

Jag slår bort tanken. Men det gör inte min hjärna. "Juice, juice, jag måste ha juice", lallar den vidare. Jag försöker koncentrera (hahahaha) mig på att tänka fram vad gruppen hette som gjorde den hitten för hundra år sedan (ni som är mattefanatiker påstår säkert att det inte var exakt hundra år sedan, men ni kan skriva ner era tankar i ett Excelblad och sedan elda upp det. Det är en säker terapimetod, har jag hört.), men det är tvärstopp i huvudet.

Jag googlar och hittar ingen hit om grabbarna som måste ha juice. Jag vet att refrängen gick något i stil med att "det måste vara kääärlek", men när man googlar på den raden kommer det upp en hel del annat men inte det jag undrade. Bland sökresultaten finns en grej där Svenska Kyrkan svarar på vad Kärlek är. Det kan ju vara värt att kolla upp. Om man inte har fått ett överdrivet begär efter juice, förstås, för då har man inte tid att fundera över något annat än just juice. Juiceattsåäre.

På tal om terapimetod (nu får ni gå tillbaka till en parentes i andra stycket, annars makes detta no sense alls) så hörde jag på P1 igår (i fyra timmar, eftersom både jag och Mannen glömt ta med oss skivor på vår Umeåresa) om "speed shrinking". Det är en trend som yrar runt i USA just nu. Det går ut på att en patient får träffa en rad terapeuter i tre minuter åt gången och på de tre minuterna ska man hinna häva ur sig alla sina problem och få snabba och klatschiga råd om hur man löser alltihop på ett käckt vis.

Det låter ju bra att slippa sitta i flera timmar och älta sina freudianska låsningar och istället bara få sig en mental daskning på kinden för att kunna gå vidare. Kanske. Det får vara hur det vill med den saken, men en av patienterna sa en sådan sorglig sak i det där programmet. Han var så glad över att ha fått tre minuters vänlighet av någon annan och menade att den korta trivsamhetsstunden var värd miljontals dollar.

Folk är alltså så ensamma att de är beredda att betala bara för att få höra någon säga något snällt. Omtankesprostitution, liksom. Staten borde kanske ha snällhetsbordeller, där folk får betala en redig slant för att få en själslig lap dance.

Fast inte alls. Jag föreslår att det bör vara gratis. Varje dag borde det sitta människor, till exempel på torget eller busshållplatsen, dit andra människor kan gå och få höra några vackra ord om sig själva. Jag tänker mig att Bob Hansson går i spetsen för detta projekt. Jag skulle ringa honom på en gång om det inte vore för att jag bara och enbart och endast tänker på flytande C-vitaminer för tillfället.