Tapetorkestern

Om det blir tvillingar lovar jag att döpa dem efter Liten Systers mystofflor, Hasse och Kvinnaböske.

Och så över till ännu mer provocerande kultur: Det har kommit en bok om tidningen OKEJ. När jag var 8 år (här bytte jag till Slas-rösten och för er som fortfarande är inne på föräldrar och barnuppfostran rekommenderar jag boken om Slas som hans son har skrivit, Blåbärsmaskinen. Där kan man snacka om annorlunda föräldraskap. ) var tidningen OKEJ det enda som fanns att läsa om man ville veta något om världen utanför Kramfors.

Världen utanför Kramfors bestod dock mest av Samantha Fox och diverse pudelrocksband, men det orimliga i detta reflekterade jag inte alls över i årskurs 2. Jag bara klippte sönder varje nummer hejvilt och satte in minsta (och största och allt däremellan) Madonnabild i mina självhäftesidorsalbum som min kära Mor gav mig. Förutom bilder på popartister innehöll även OKEJ en massa läsning. Om man nu räknar tremeningslånga bildtexter som läsning. Och det gjorde jag. Jag tog till mig ALLT som denna faktatidskrift berättade om Kiss och Kim Wilde. Jag hade kunnat hoppa av skolan, eftersom jag blev så lärd. Fast då hade min fröken sökt upp mig och släpat mig tillbaka i nackhåret. Enda anledningen till att jag kan multiplikationstabellen är att hon spände ögonen i oss och sa att vi måste kunna den som ett rinnande vatten om hon väckte oss mitt i natten.

Jag trodde jag lärt mig allt och sett det mesta, tills En Dag. Stort och hotfullt uppslaget i OKEJ stod fyra halvnakna killar i svart hår och krigsmakeup. Jag hade aldrig blivit så rädd i hela mitt liv. Jag läste rubriken om och om igen: "Lås in era döttrar, Mötley Crüe kommer till stan!". Nu var det inte roligt längre. Jag tordes inte tala om för mamma att vi måste bomma för dörren, men jag höll en väldigt låg profil oerhört länge. Min åttaåriga fantasi föreställde sig allt hemskt Mötley Crüe kunde tänkas göra mot mig, men fastän jag var skräckslagen kunde jag inte låta bli att titta mycket noga på Tommy Lee och hans läppstift. Men det var som med spindelboken; jag tordes inte ta på bilderna.

Mötley Crüe dök aldrig upp i Kramfors och jag kunde andas ut. Upp dök dock Helix. Ni som förträngt Kanadas fulaste one hit wonder blir nu slagna av minnessläggan rakt i mellangärdet: Gimme an r- r! O-o! C-c! K-k! Whatcha got? Rock! Anwatchagonnado? ROCK YOU!  Det var kanske det häftigaste jag någonsin hört i lågstadiet (och då räknar jag även Varje liten droppe regn av Herreys. Jag skrev en upprörd uppsats till min klassföreståndare där jag klagade över att vi bara fick sjunga mesiga sånger på den månatliga sångsamlingen Hela Skolan Sjunger och att vi borde få sjunga lite tuffare grejer, som alltså schlagers av mormoner i mintgröna tröjor och fönat hår. Det gav resultat, trots att fröken inte tyckte att sången hade något budskap. Vilket tydligen Nickotickotintiralla som for till stjärnorna en dag hade. För övrigt tycker jag att det är värt att påminnas om den något pennalistiska inledningssången till Hela Skolan Sjunger, där alla klasser unisont var tvungna att sjunga "Den som inte sjunger med i denna sång, han får sjunga hela visan än en gång, ty här måste alla trivas...". Fredagsmys med piskan i hand.)

och där blev parentesen så lång att jag byter rad för att fortsätta: och i OKEJ fanns såklart en bild och ett reportage om Helix. De skulle spela i en ishall några minuter från mitt rum och naturligtvis hade det varit roligt om jag kunnat berätta om konserten. Men jag var ett litet litet barn och på den tiden tog man inte små små barn med sig på musikföreställningar. Vilket ju var en himla tur, eftersom min kompis visste en hel del om Helix som inte ens stod i OKEJ. Hon berättade med andakt och allvar vad hon hört om Helix och jag blev inte lugn:

"Det sägs att de har Djävulen i sig."

OBS! Koppla icke detta till mitt morgonillamående.