Tapetorkestern

Blir plötsligt desperat sugen på apelsinjuice. Jag som inte ens tycker om apelsinjuice. Tänker på vad Dojjan och andra sagt om detta oväntade citrusbehov. Graviditetsvarning.

Jag slår bort tanken. Men det gör inte min hjärna. "Juice, juice, jag måste ha juice", lallar den vidare. Jag försöker koncentrera (hahahaha) mig på att tänka fram vad gruppen hette som gjorde den hitten för hundra år sedan (ni som är mattefanatiker påstår säkert att det inte var exakt hundra år sedan, men ni kan skriva ner era tankar i ett Excelblad och sedan elda upp det. Det är en säker terapimetod, har jag hört.), men det är tvärstopp i huvudet.

Jag googlar och hittar ingen hit om grabbarna som måste ha juice. Jag vet att refrängen gick något i stil med att "det måste vara kääärlek", men när man googlar på den raden kommer det upp en hel del annat men inte det jag undrade. Bland sökresultaten finns en grej där Svenska Kyrkan svarar på vad Kärlek är. Det kan ju vara värt att kolla upp. Om man inte har fått ett överdrivet begär efter juice, förstås, för då har man inte tid att fundera över något annat än just juice. Juiceattsåäre.

På tal om terapimetod (nu får ni gå tillbaka till en parentes i andra stycket, annars makes detta no sense alls) så hörde jag på P1 igår (i fyra timmar, eftersom både jag och Mannen glömt ta med oss skivor på vår Umeåresa) om "speed shrinking". Det är en trend som yrar runt i USA just nu. Det går ut på att en patient får träffa en rad terapeuter i tre minuter åt gången och på de tre minuterna ska man hinna häva ur sig alla sina problem och få snabba och klatschiga råd om hur man löser alltihop på ett käckt vis.

Det låter ju bra att slippa sitta i flera timmar och älta sina freudianska låsningar och istället bara få sig en mental daskning på kinden för att kunna gå vidare. Kanske. Det får vara hur det vill med den saken, men en av patienterna sa en sådan sorglig sak i det där programmet. Han var så glad över att ha fått tre minuters vänlighet av någon annan och menade att den korta trivsamhetsstunden var värd miljontals dollar.

Folk är alltså så ensamma att de är beredda att betala bara för att få höra någon säga något snällt. Omtankesprostitution, liksom. Staten borde kanske ha snällhetsbordeller, där folk får betala en redig slant för att få en själslig lap dance.

Fast inte alls. Jag föreslår att det bör vara gratis. Varje dag borde det sitta människor, till exempel på torget eller busshållplatsen, dit andra människor kan gå och få höra några vackra ord om sig själva. Jag tänker mig att Bob Hansson går i spetsen för detta projekt. Jag skulle ringa honom på en gång om det inte vore för att jag bara och enbart och endast tänker på flytande C-vitaminer för tillfället.