Är du KP?
Här försöker man göra en allmängiltig blogg som både ger djupa ämneskunskaper samt viktig samtidsinformation och en hel del modetips. Men så är det bästa redan skrivet! Jag ger härmed upp. Efter att ha plöjt igenom Mannens upphittade KamratPosten från 1974 är jag så avundsjuk på dess upphovsmän att jag fått böjveckseksem på själen.
I nummer 11 från 1974 får man inte bara lära sig om Pjo och Christina som bor MITT I STOCKHOLM och har en mamma som alltid har mellanmål färdigt när de kommer hem från skolan (skummjölk, mackor + frukt). Man får även veta hur en ångmaskin fungerar, att en insändares syrener slagit ut (tidningen vänder sig alltså till mellanstadiebarn. Vilka 9-12åringar i din närhet blir lyckliga över prunkande blomster? Nä, just det. Ungdomen är förlorad.), samt varför man strider på Cypern (det är bland annat för att de stridande parterna aldrig har försökt att bli vänner). Dessutom går Ture Sventon som någon slags följetong som tecknad serie. Jag har läst en sida av den serien och förstod precis ingenting alls. Jag har aldrig insett att Ture Sventon är surrealismens främste fanbärare, men nu är jag upplyst. Och förbryllad.
Men det absolut bästa, som gör att jag känner att jag inte kan bidra med något alls i bokstavsvärlden något mer, är ändå en intervju med en tioåring. Den tvåsidiga artikeln har titeln "Hur känns det att vara 10 år?". Den innehåller följande klassiker:
Intervjuaren: Tror du att du är lik andra 10-åringar?
Tioåringen: Ja, det tror jag. På bussen var det en som sa "Hej Karin" fast jag inte alls heter Karin. Så jag måste ha sett ut som henne.
I nummer 11 från 1974 får man inte bara lära sig om Pjo och Christina som bor MITT I STOCKHOLM och har en mamma som alltid har mellanmål färdigt när de kommer hem från skolan (skummjölk, mackor + frukt). Man får även veta hur en ångmaskin fungerar, att en insändares syrener slagit ut (tidningen vänder sig alltså till mellanstadiebarn. Vilka 9-12åringar i din närhet blir lyckliga över prunkande blomster? Nä, just det. Ungdomen är förlorad.), samt varför man strider på Cypern (det är bland annat för att de stridande parterna aldrig har försökt att bli vänner). Dessutom går Ture Sventon som någon slags följetong som tecknad serie. Jag har läst en sida av den serien och förstod precis ingenting alls. Jag har aldrig insett att Ture Sventon är surrealismens främste fanbärare, men nu är jag upplyst. Och förbryllad.
Men det absolut bästa, som gör att jag känner att jag inte kan bidra med något alls i bokstavsvärlden något mer, är ändå en intervju med en tioåring. Den tvåsidiga artikeln har titeln "Hur känns det att vara 10 år?". Den innehåller följande klassiker:
Intervjuaren: Tror du att du är lik andra 10-åringar?
Tioåringen: Ja, det tror jag. På bussen var det en som sa "Hej Karin" fast jag inte alls heter Karin. Så jag måste ha sett ut som henne.
Kommentarer
Trackback
