Tapetorkestern

Det finns två sorters människor: tokiga töntar och så bra folk. Ibland bryr jag mig inte om att den första gruppen existerar, och då känns allt mycket lättare. Men ibland är det som att de väller över mig och jag helt glömmer bort att det finns vettiga människor också.

Naturligtvis bidrog det bisarra valresultatet till att jag blev övertygad om att de tokiga töntarna snabbförökat sig under söndagen. Några enstaka människor som röstade helt galet kan tillhöra bra folk-gruppen ändå, men de är då väldigt väldigt enstaka.

Men det är inte bara valet som gjort mig nedslagen. Östersunds kommun har äntligen infört en vegetarisk dag i veckan (trots att hon som lade medborgarförslaget fick hotbrev...). Det är ju hur bra som helst (fast inte så bra som sju dagar i veckan, men man måste ha tålamod med de saktmodiga). Dock har det varit lite trassel i början, eftersom personalen inte är helt haj på vegomat. Det kan man förstå. Vad man inte kan förstå är att folk blir oerhört upprörda över att den vegetariska maten inte hållit tiptopkvalitet. Man ska alltså tänka på att folk utan att blinka äter avfall såsom leverbiffar, pulvermos eller 80-talsklassikern slemmig skinksås. Men man vägrar äta den vegetariska maten, eftersom den tydligen inte varit lika supersmaskens som pölsa. Vegetarisk mat har alltså EN dag på sig i veckan att lyckas, vilket inte ger något som helst spelrum för experiment.

När jag blir sådär trött och less och bara vill hälla nyponfröpulver i kalsongerna på de tokiga töntarna och helt tappar hoppet om livet, då läser jag DN:s etikettspalt. Där finns tröst och visdom.

I DN:s etikettspalt speglas Samtiden. Visserligen mest genom vilsna folkpartisters ögon, men ändå. De är ju rätt många.

Magdalena Ribbing svarar där på frågor om hur man ska bete sig i livet, eller mest varför folk beter sig så dumt som de gör. Där får man svar på varför Sverige är som det är. Man får veta att nej, det är inte oförskämt att bjuda främlingar på plommon och det är lämpligast att ha en handväska med axelrem om man går på fin middag, för annars blir det ett väldigt bestyr att hålla väskan ur vägen när man äter, för man får ju inte ställa den på bordet. Man får lägga den i knät.

Det bästa är att hur knasiga frågor Ribbing än får, så svarar hon artigt och bestämt och roligt på dem och jag får en känsla av att allt skulle bli bra om bara alla var som hon.

Magdalena Ribbing är som min mamma. När jag gick i mellanstadiet slog en pojke i min klass omkull mig varje dag efter skolan. Fast där tar jag i, för ibland hotade han mig bara. Detta tärde på mitt lilla barnapsyke så att jag blev ganska så rädd och ledsen eftersom jag inte tordes slå tillbaka som man såklart borde ha gjort men jag var redan på den tiden byggd som ett hallonsnöre. Till slut berättade jag för mamma, som genast ringde pojkens mamma. Sedan den dagen blev han världens snällaste. Och då hade han inte ens mött min mammas Blick, den där som gör att man gör som hon säger utan att ställa en endaste motfråga. Eftersom hon har rätt.

Magdalena Ribbing tar itu med vårt oförskämda och ouppfostrade land på ett lika stillsamt men effektivt sätt. Hon röstar nog inte som jag, men jag vill ändå ha henne i regeringen. Hon skulle tvinga alla mobbare där att be sina offer om ursäkt och sedan bete sig som folk.

Hon skulle säkert kunna läxa upp Östersunds befolkning på ett fint sätt också och få dem att inse att det är en jäkla förmån att få vegetarisk mat, idiotjävla töntar som curlats sönder av sina obildade och inskränkta och möjligtvis inavlade föräldrar.

Typ så skulle hon säga.

Nu när orcherna tagit över ännu en gång är det bara att sitta som en bakfull Frodo och titta på sina orakade tår. Vad annat kan man göra? Man kan till exempel återigen förundras över det faktum att jag blev 34 år innan jag visste att man som tjej förväntas raka sina tår. Jag antar att det är ett moderat påfund, viskat i Jan Björklunds öra av Göran Hägglund.

Övrigt borgar-hittepå, som de vann valet på orkar jag inte ens rabbla. Men de som röstat på SD var bra många fler än man någonsin kunnat se i en snedtripp. Och de som tror att det är ett statement, att svenska folket nu visat sitt missnöje genom att rösta på SD, de är ute och cyklar i mentalhospitalpyjamas. Det enda SD-vinsten visar är att folk är bra mycket obehagligare än man först är rädd för.

Men nu har jag inte tid att sitta här, eftersom det stundar fyra år till där skolpolitikens största fråga är keps av/keps på och där alla som inte offrat sin förstfödde till Reinfeldt ska utförsäkras. Time to gräva ner sig i en liten grop.

Puss och kram till alla er som ändå försökte.

Saker jag måste sluta bli arg över:

• Att skogen dräller av folk som gör mig nervös när jag försöker springa
• Att jag glömt ta av mig solglasögonen och alltså inte kan ta på mig de vanliga glasögonen ovanpå när jag kommer in från höstsolen
• Att det är höst

Jag har fullt upp med att vara arg över att så många inte vill ha en bättre värld, så jag blir nog lite överdrivet stingslig. För att citera en vän: jag blir lite känslig i valtider.

Om de minst dåliga vinner, kan jag säga puh och återfå en viss gnutta hopp om mänskligheten. Om de sämsta vinner tänker jag vräka i mig innehållet i min cyanidring.

Eller tröstäta i en vecka och bara se på romantiska komedier och lyssna på Tindersticks och gå runt i pyjamas och vägra tvätta håret.

Sedan kommer Phoebe och Joey och säger att det löser sig om fyra år igen, vi sätter oss och fikar tills det har gått över och om vi blir arbetslösa blir vi kanske det på ett lustigt Ross-vis och kan skratta åt alltihop och så säger Chandler något om att livet är som en enda lång väntetid hos Försäkringskassan och så har jag plötsligt Rachels ben och kan gå på anställningsintervjuer i kortkort och få ett välbetalt jobb trots att jag inte har en aning om vad arbetsuppgifterna går ut på. Sedan går jag hem och blir Monica som finner lyckan i att städa städa varje fredag och så varje jul.

Så förfäras ej, du lilla hop.

Så har jag gjort det igen, det som jag lovade att jag aldrig skulle pyssla med. Jag kommer att hamna i en dokusåpa för okändisar på avvänjning. Var beredda på att se Tapetorkesterns bild i Aftonbladets TV-bilaga och förskjut mig icke.

Eller jo, förskjut mig, för det är vad jag tänker göra. Jag har alltså ännu en gång läst kommentarer till en artikel i lokaltidningen. En SD-politiker hade ringt polis efter att ha blivit spottad på av en så kallad ungdom. Oavsett vad man tycker om detta (till exempel att polisens resurser går till spottbekämpning) bör man INTE läsa kommentarerna. Jag lyssnade inte på mina varningsklockor som jag stod i bakgrunden och plingade högljutt med.

Människor som skriver kommentarer till lokaltidningens artiklar i allmänhet och artiklar om SD-politiker som blir spottade på i synnerhet tillhör två kategorier. Den första är rätt sällsynt: folk som skriver något sansat alternativt upprört men läsbart, vettigt och sakligt.Den andra sortens åsikter är inristade i kommentarsfältet  med avsändarens båda händer krampaktigt hållna runt en pinne. Om man lyssnar noga kan man höra hur han/hon/det flåsar "öhöhö" med tungan slött hängande ur munnen och tårna bekvämt uppkörda i ändan. Om det nu funnes så viga neanderthalare.

Över hälften av de kommentarer som skickats in till artikeln om SD-politikern som blev kriminellt salivantastad (alltmedan en pensionär blev rånad något kvarter bort men det fick hon allt lösa själv eftersom polisen var på Viktigt Uppdrag) kommer från folk som är...vad ska man säga? Mentalt missanpassade? Nej. Det låter som en eufemism och sådana kan man inte slänga sig med, för då vet inte Vanligt Folk ( = SD:are) vad man menar och då tror de att man är någon slags Elitmänniska och visserligen vill de ju avla fram en Elit men inte någon som är för välutbildad för det är bara vänsterpack och annat slödder som vill hålla på med sådana översittarfasoner som Utbildning och VISSERLIGEN vill SD att folk ska vara översittare, men bara att partiledningen ska vara det, för man ska lyda sina herrar och ingen har dött av lite gammal hederlig fascism, men Folket ska banne mig inte utbilda sig för då blir det bara en massa jävla bråkiga kommunister eller anarkister eller islamister eller sådana som läser böcker och tror att de är viktigare än oss andra Arbetare, för just ja, vi är precis ett arbetarparti, ja det är vi, fast inte för vilka arbeten som helst, utan typ sådana där arbeten som invandrare är ute efter och gör så att alla våra egna blir arbetslösa och det är inte bra när folk blir utan jobb för då kan de bli fackföreningsaktiva men lite bra är det ju för SD med stor arbetslöshet för det är bara missnöjda människor som vi kan nå fram till, folk som förlorat allt hopp om framtiden vill gärna ha en liten Jimmie Åkesson i sitt liv för då blir allt lättare och hallelujah, nej nu gick det allt lite överstyr här för vi vill ju inte framstå som ett religiöst fanatiskt parti även om vi bygger på kristen grund, tror jag, fast inte FÖR kristen grund för vi tror ju inte på det där med att vända andra kinden till och att man ska älska sin nästa och så vidare jävla söndagsskoletrams, vi tror på kampen och kampen är emot i princip vad som helst men mest emot DIG för du är så jävla politiskt korrekt och är det något som hotar Sverige så är det att det inte finns någon yttrandefrihet kvar utan bara en massa PK:are som tror att det blir en bättre värld om man inte säger att invandrarna ska UT UT UT skarom för bövelen för vill du kanske bli tvungen att bära slöja du också, kärringjävel, som vägrar avla ariska barn åt mig fastän jag har på mig After Shave och lovat att inte skicka anonyma brev till folk jag stör mig på men gå du bara, gå och ligg med någon invandrare istället för mig för det är ju det du vill och här står jag som en martyr på Östersunds torg och blir SPOTTAD PÅ! Fatta! Fatta hur jag offrar mig för Sverige och ni andra går runt som i en bubbla och fattar inte vad som håller på att hända. Men jag, jag är den som ska visa er en strid ni sent ska glömma. För jag har ett mål och ett syfte och det är rent, det är fint och det är något som ska göra mig till er Ledare.

Hela Sverige har beslutsångest.

Det känns bra. Då vet de hur jag har det hela tiden. Nu ljög jag lite i inledningen, eftersom inte alla har ångest över valet. En del är topp tunnor tvärsäkra på vad de ska rösta på och det är ju bra för dem. Fast inte om de röstar fel, förstås, vilket de gör om de röstar på partier som vill:


                        att lärare ska ägna sig åt mer blankettskrivande istället för undervisning



att vi ska betala skatt till folk som har drösvis med pengar redan



                                                                            att det ska vara förbjudet att bli sjuk eller arbetslös



                 att det är bättre att jobba och göra dumheter än att vara ledig och vara snäll



 att djur ska spärras in och flås levande bara för att folk ska få sin dagliga köttfärssås eller pälsbikini



             att vi ska jobba minst 40 timmar i veckan och knappt ha tid att räta ut ryggen



att det är bra med reklam precis överallt



           att man ska få skjuta varg bäst man vill för hur skulle det annars se ut, kanske alla glesbygdsjägare börjar med slavhandel, svartklubbar eller rökheroin om de inte kan sysselsättas med lite hederlig djurslakt, vad vet man



 att mammapappabarn är det enda som gäller i livet



                                                                        att vi ska eftersträva en Tjernobylrevival



 att bönder ska ta över landet



 att brats ska ta över landet



att folk som prenumererar på DN ska ta över landet




                                                                att kepsmotståndare ska ta över skolan



att folk som inte ids städa hemma ska få rabatt för att någon annan ska göra det



                                                    att det är en mänsklig rätt att utföra tidelag



 att folk ska skickas ut ur landet om de inte passar in i stadsbilden



                         att musiker inte ska få betalt för sitt jobb 


                                          att konst kan vara fin eller ful och att det är Jimmie Åkesson som bestämmer vilket



                  att vi ska vara med i så många krig som möjligt



                                                                           att minkar ska få äta på varandra i burar bäst de vill



 att Peter Settman ska ta över alla TV-program



                                                       att det är viktigt med ännu fler föräldramöten



 och att det ska vara tvång på att ha några årslöner på banken för att man ska få finnas överhuvudtaget.

Svininfluensadags, kanske? Tidningarna skriver om handsprit, men inte många skriver om varför svininfluensan uppstod. Eller varifrån fågelinfluensan kom. Inte heller om vilken ny pandemi som är på G. Vi kan ju i alla fall gissa att djurindustrin har fler hemska bieffekter på lager.

Men det behöver inte vara så. De flesta blir upprörda över hur dåligt djuren har det på farmerna och i fabrikerna, och kan uppleva vanmakt. Men det är ett problem som ALLA kan göra något åt. Det kostar inte ens pengar. Man behöver inte ens stå i kö för att vaccineras. Man behöver bara sluta äta kött och börja äta något vettigare.

Skolklasser får ofta göra utflykter till bondgårdar, men sällan till slakterier. Eller kycklingfabriker. Varför vill man ge barnen mat som är producerad på ett sätt som man inte vill att de ska känna till?

Sådant kan man fundera på. Och försöka att inte helt tappa tron på folk under tiden.

För er som tror att jag yrar om att många farliga sjukdomar kommer från djurindustrin har jag varit duktig och länkat till fakta här. Och här. Och här. Och så vidare.

Prosit!

Tycker att det är ett jävla tjat om subjekt och predikat, men främst om politik. Det är förmodligen omöjligt att vara politiker någon längre stund utan att bli konstig, så om man letar efter bra folk bland regeringsaspiranter får man nog finna sig i att bli besviken.

I väntan på den perfekta politikern kan man alltid sysselsätta sig med något annat. Reinfeldt tycker om full sysselsättning, men Anders Borg tycker att man ska arbeta och inte supa. Därför är det svårt att veta hur man ska vara. Vad ska man tro?

Saker man kan tro på:

1. Vädret. Det finns.
2. Lucinda Williams som sjunger på Jimmy Webbs nya skiva. Om jag blir en alkistant vill jag bli lika snygg som Lucinda och få sjunga lika hjärtefint. Med tanke på att jag inte ids sprita (om det inte gäller handsprit, fast man får inte använda i onödan. Och inte dricka. Inte dricka, JOBBA! Kom ihåg!) så nöjer jag mig med enbart skönhet och sångröst, tack.
3. Att man blir helt deprimerad av att läsa Jimmy Corrigan. Men varför vägrar jag då lämna tillbaka boken till biblioteket?
4. Att mina vadmuskler som jag trodde blivit Modesty Blaisemuskliga av min sammanlagda springträning på några minuter inte alls växt så mycket att jag inte kunde pressa ner dem i favoritstövlarna. Det var bara byxorna som var för tjocka, inte mina ben. Nu blev ni allt lugna.

Dags att planera världsherravälde. Trevlig helg!

Tröstäten, outgången och uttråkad till max tänker jag att jag måste få lite inspiration och sluta tjura. Bob Hansson brukar hjälpa. Sätter igång ett youtubeklipp med honom.

Och blir arg direkt.

Där ligger Bob Hansson i tjusiga kläder på scen och pratar med bra röst om något som jag inte ens hinner höra vad det är, för jag blir så arg.

Bob Hansson är inte en hopkurad och stel liten lärare som inte kan forma en enda hel mening utan att horder av människor faller i sömn. Han är inte som jag. Bob Hansson med sin utstrålning och sitt driv i språket. Bob Hansson med sin avslappnade stil. Bob Hansson som inte måste hetsäta kladdkaka för att döva dagens och alla andra dagars megamisslyckande på jobbet. Bob Hansson som inte valt fel i livet.

Är ju inte arg på Bob. Vill inte heller vara Bob. Hur skulle det se ut?

Men är arg på att jag blivit en sådan där människa som jag aldrig någonsin själv skulle vilja lyssna på. Som man inte vill vara i samma rum som, eftersom den människan liksom slukar all energi och omvandlar den till damm.

Är det så att jag måste odla skägg? Eller skånska. Eller sluta ha ångest för att jag är fel person på fel plats och istället skriva på insidan av ögonlocken att pengar faktiskt övervinner allt.

Som Bob aldrig skulle säga.

Art Garfunkel brukar minsann promenera från stad till stad och jag orkar inte ens gå ett par kilometer nu efter att ha traskat i korridorer halva dan. Inte undra på att Paul Simon vägrar höra av sig till mig.

Jag har märkt att jag hatar mig själv när jag jobbar. Det kanske är anledningen till att jag hatar att jobba. Jag orkar ingenting, blir sur och tvär och absolut värst: helt tom i huvudet.

Att misslyckas exakt varenda dag är inte vägen till framgång, oavsett vad kylskåpsmagneter säger.

Man ska inte skriva på fastande huvud, men jag ville så gärna att Kjell skulle ha något att läsa vid nästa nattpass. Nu blev det inte så bra, detta. Men jag följer bara Blossoms devis:

- Gå inte ut hårdare än att du tror att du kan bräcka det imorgon.

Hosta nästan slut, så idag blev det den mastodontliknande springningen 6 minuter x 2!!! Fick en uppenbarelse och insåg att jag inte behöver springa lika fort som jag promenerar. (Summa av dagens promenad: tog 1 timme istället för 50 minuter, pga inslag av springande.)

I lustakt gick det ju nästan att andas normalt. Mjälthugg satte dock stopp för vidare äventyr. Fast egentligen var det dagens lärarskada som satte benpipor i springhjulet: jag smällde in knäet i en skrivbordslådeknopp så hårt att jag tror att knoppen kan ha gått sönder. Det gjorde så ont i knäskålen att jag mådde akut illa och segnade ner på min faktiskt riktigt bekväma arbetsstol, där jag förhindrade avsvimning tack vare rådigt intagande av Djungelvrål. På grund av detta glömde jag bort att kolla om jag pajat min kollegas skrivbordslådeknopp och där ser ni vad spännande det är att jobba inom skolan.

När jag sprang där som en zombie på Valium, tänkte jag på Modesty Blaise. Jag har läst så mycket Modesty Blaiseserier de senaste kvällarna att jag drömt om Modesty Blaiseäventyr två nätter i rad. I svartvit rutform. Som alla vet är Modesty Blaise inte särskilt spännande eller nydanande eller ens rolig som serie. Men hon är för jävla tjusig. I varje ruta kråmar sig Modesty Blaise på ett fantastiskt vis, vare sig hon tar på sig BH:n (minst en gång i varje serie), tar av sig BH:n (lika ofta), funderar, väntar, lagar mat (i sprickfärdigt förkläde), slåss, pratar i telefon eller bara synar några gummimasker som är utlagda på ett bord(sådär som man gör). Ständigt poserande.

Tänk vad livet skulle bli roligt om alla gjorde så. Gick omkring och var överdrivet sensuella. Vi provar! Häll upp müsli, borsta tänderna, ta upp en tråkig fråga på ett möte, samtidigt som du putar med rumpan och sätter händerna bakom huvet och löser upp ditt böljande hår (som varit fäst i en hästsvans med ett kastvapen som hårspänne. Alltid lätt att vara snygg i håret på det viset.).

Varför skulle vi göra så, frågar du. Då säger jag att Modesty Blaise svarar aldrig på frågor. Hennes kropp är dock alltid  formad som ett frågetecken.

Allt det där var en parentes. Jag tänkte alltså på Modesty Blaise när jag var ute och "sprang". 80-årig herre svischade förbi mig med stavar i nävarna och häromdagen kom en av hans generationskamrater och  rusade förbi mig i överljudshastighet. Äldrevården i Östersund måste hålla toppklass.

När mjälthugget och andnöden och knävärken satte in tänkte jag som sagt på Modesty Blaise. Hon skulle aldrig få mjälthugg. Om hon finge det skulle hon sätta sig över all smärta genom att tänka på noll eller kanske kråma sig förbi den. I ett av äventyren får hon hela huvet instängt i en järnmask samtidigt som hon måste klättra upp ur en vråldjup grop och dessutom undvika mördare som väntar där ovanför. Då skulle det inte funka om hon plötsligt fick mjälthugg. Hon får inte panik, heller. Hon bara klättrar och behärskar sig och kråmar sig och behärskar sig och så är hon uppe ur gropen och sparkar ihjäl mördarna helt på känn (för hon är blind av järnmasken och luskar alltså ut var alla fyra är bara genom att lyssna och beräkna och kråma sig) och sedan får hon tag på en skruvmejsel och får av sig masken och så står hon där och svettas som en gudinna. Tja, ni vet ju hur det kan vara när man är på det humöret.

Så tänker jag när jag stannar för att det hugger som fan i sidan. Så hade Modesty Blaise aldrig gjort. För hon finns inte, tänker jag. Hon finns inte. Eller så är hon bara utklädd till  äldre herre i löptrikåer.

Försökte gå ikapp med Jeffrey Lee Pierce idag som sjöng om John Hardy. Jag hann inte riktigt med mig själv i nerförsbackarna men jag hann tänka på att det var mycket som var bra med Jeffrey Lee Pierce, men inte hans hårfärg. Inte bra är det heller att jag övertagit den.

Ibland tar man ju över saker utan att fundera närmare på konsekvenserna. I högstadiet blev jag intresserad av (nej. Inte kär. Han var varken snygg eller intressant och jag träffade honom aldrig någonsin på riktigt, bara i skolkatalogen och i smygkikningarna över tidningshyllan på Konsum. Jag hakade egentligen bara på en kompis. Man gjorde så på den tiden. Om man inte var helt normal.) en kille som gillade Pink Floyd, så då försökte jag också tycka om Pink Floyd. Tillgången på Pink Floydmusik bestod i enstaka låtar spelade på närradion, och jag blev svårt uttråkad av de sångerna, men det erkände jag inte för mig själv.

Enda resultatet av den där kärlekshistorien blev att jag avskydde Pink Floyd lika mycket som jag alltid gjort i ungefär 15 år till.

Den rejält braige serietecknaren Mats Jonsson skrev ett inlägg på sin blogg om varför han blev kommunist. Det får mig att tänka på när jag skulle bli kommunist. Det hände någonstans i högstadiet, det med. Jag försökte först vara anarkist, eftersom en kille jag var kär i var det.  Efter att ha försökt läsa svårgenomträngliga anarkistböcker utan bilder bestämde jag mig för att hålla med John Lydon när han säger att "anarchy is just mindgames for the middle class". John Lydon gör visserligen en hel del tveksamma saker, som till exempel reklam för smör, men vi med samma frisyr måste hålla ihop.

Istället bestämde jag mig för att ägna mitt liv åt kommunismen. På samhällskunskapen gjorde jag ett arbete om Stalin (efter att ha övergett projektet om Treenigheten, som min lärare föreslagit. Måtte alla få sådana bra lärare som har så höga tankar om sina niors intellektuella kapacitet.). Stalin var hjälte för flera killar jag var kär i samtidigt, så det blev liksom enklast att hålla sig till en ideologi ifall man någonsin skulle tordas prata med någon av dem (det tordes man i princip aldrig). Jag fick vid ett förkrossande tillfälle av klarsyn eller förvirring för mig att en av dessa gymnasiepojkar var moderat, men bestämde mig för att det inte kunde vara sant eftersom han var för snygg (= omöjlig att säga särskilt mycket till).

Hursomhelst. Stalin. Sällan har jag väl blivit så less på en karl. Otrevlig, äcklig och sällsynt elak. Och dessutom inte ens snygg och iförd löjliga brallor. Det blev inget mellan oss. Inte mellan mig och kommunistpojikarna heller. Vad det blev av specialarbetet minns jag inte.

Däremot minns jag att en kille i min klass i 9:an sa att jag liknade John Lennon (jag hade runda glasögon och samma frisyr som en långhårig Gösta Linderholm) och jag blev inte vidare smickrad.

Men någonstans därute, i början av 90-talet, kanske det satt någon och försökte tycka om Beatles för att impa på mig.