Saxparty
Eftersom det är Coltranes födelsedag idag ska jag bete mig ordentligt, till hans ära. Jag har läst och pratat om och tänkt på och argat upp mig och förtvivlat och svurit och tappat tron och varit allmän svår i huvet och själen sedan valet visade svenskarnas hopplösaste sida. Jag är trött, ful och tråkig och iddes inte ens hetsgå ut och gå idag, men nu får det vara nog med att låta högerspöken tynga ner varannan tanke för mig. Och ja, det är den blåbruna alliansens fel att jag är ful också.
Alltså. Bara tänka på bra saker, framsteg och favoriter. Till exempel blev jag glad över att en rationell människa kommenterat vegomatsinlägget och faktiskt inte är en av de där som gnölar om att det är hemskt att tvinga barn att äta annat än kroppsdelar och inälvor och limpa fylld med blod.
Glad blev jag också nu när jag plötsligt kom på att Kinky Friedman måste ha gett ut flera böcker de senaste åren som jag inte har läst och att jag alltså har en massa visdom som väntar på mig. Mindre glad blev jag över att hans senaste påhitt är en sida där han säljer cigarrer, men han är den siste jag skulle diskutera min antirökningsinställning med. För jag vill ju hemskt ogärna att mina idoler ska tycka illa om mig, hur skulle det då bli med allt? Tänk om Bob for på turné och var sur på mig, då vet jag inte om jag skulle stå ut. Eller om det var mig Tori hade kört ut från den där konserten för att jag inte kunde låta bli mobiltelefonen. Skämts ihjäl, hade jag gjort.
Det är dock på väg att gå över, det där. Att alla måste tycka om mig. På senare tid är det allt fler som aktivt ogillar mig. Och jag har inte skurit mig i armen en enda gång över det. Inte ristat mig själv i pannan, ens. Är jag på väg att bli vuxen eller bara avtrubbad? Eller är det samma sak? Och är det inte lite väl sent påtänkt, att bli vuxen i medelåldern?
Men dagens mission handlade inte om att få folk att tycka illa om mig. Den handlar ju om att jag ska tänka på vad jag gillar. Och jag nöjer mig inte bara med att tänka på de sakerna, så slut för idag.
Alltså. Bara tänka på bra saker, framsteg och favoriter. Till exempel blev jag glad över att en rationell människa kommenterat vegomatsinlägget och faktiskt inte är en av de där som gnölar om att det är hemskt att tvinga barn att äta annat än kroppsdelar och inälvor och limpa fylld med blod.
Glad blev jag också nu när jag plötsligt kom på att Kinky Friedman måste ha gett ut flera böcker de senaste åren som jag inte har läst och att jag alltså har en massa visdom som väntar på mig. Mindre glad blev jag över att hans senaste påhitt är en sida där han säljer cigarrer, men han är den siste jag skulle diskutera min antirökningsinställning med. För jag vill ju hemskt ogärna att mina idoler ska tycka illa om mig, hur skulle det då bli med allt? Tänk om Bob for på turné och var sur på mig, då vet jag inte om jag skulle stå ut. Eller om det var mig Tori hade kört ut från den där konserten för att jag inte kunde låta bli mobiltelefonen. Skämts ihjäl, hade jag gjort.
Det är dock på väg att gå över, det där. Att alla måste tycka om mig. På senare tid är det allt fler som aktivt ogillar mig. Och jag har inte skurit mig i armen en enda gång över det. Inte ristat mig själv i pannan, ens. Är jag på väg att bli vuxen eller bara avtrubbad? Eller är det samma sak? Och är det inte lite väl sent påtänkt, att bli vuxen i medelåldern?
Men dagens mission handlade inte om att få folk att tycka illa om mig. Den handlar ju om att jag ska tänka på vad jag gillar. Och jag nöjer mig inte bara med att tänka på de sakerna, så slut för idag.
Kommentarer
Trackback
