Tapetorkestern

Det finns två sorters människor: tokiga töntar och så bra folk. Ibland bryr jag mig inte om att den första gruppen existerar, och då känns allt mycket lättare. Men ibland är det som att de väller över mig och jag helt glömmer bort att det finns vettiga människor också.

Naturligtvis bidrog det bisarra valresultatet till att jag blev övertygad om att de tokiga töntarna snabbförökat sig under söndagen. Några enstaka människor som röstade helt galet kan tillhöra bra folk-gruppen ändå, men de är då väldigt väldigt enstaka.

Men det är inte bara valet som gjort mig nedslagen. Östersunds kommun har äntligen infört en vegetarisk dag i veckan (trots att hon som lade medborgarförslaget fick hotbrev...). Det är ju hur bra som helst (fast inte så bra som sju dagar i veckan, men man måste ha tålamod med de saktmodiga). Dock har det varit lite trassel i början, eftersom personalen inte är helt haj på vegomat. Det kan man förstå. Vad man inte kan förstå är att folk blir oerhört upprörda över att den vegetariska maten inte hållit tiptopkvalitet. Man ska alltså tänka på att folk utan att blinka äter avfall såsom leverbiffar, pulvermos eller 80-talsklassikern slemmig skinksås. Men man vägrar äta den vegetariska maten, eftersom den tydligen inte varit lika supersmaskens som pölsa. Vegetarisk mat har alltså EN dag på sig i veckan att lyckas, vilket inte ger något som helst spelrum för experiment.

När jag blir sådär trött och less och bara vill hälla nyponfröpulver i kalsongerna på de tokiga töntarna och helt tappar hoppet om livet, då läser jag DN:s etikettspalt. Där finns tröst och visdom.

I DN:s etikettspalt speglas Samtiden. Visserligen mest genom vilsna folkpartisters ögon, men ändå. De är ju rätt många.

Magdalena Ribbing svarar där på frågor om hur man ska bete sig i livet, eller mest varför folk beter sig så dumt som de gör. Där får man svar på varför Sverige är som det är. Man får veta att nej, det är inte oförskämt att bjuda främlingar på plommon och det är lämpligast att ha en handväska med axelrem om man går på fin middag, för annars blir det ett väldigt bestyr att hålla väskan ur vägen när man äter, för man får ju inte ställa den på bordet. Man får lägga den i knät.

Det bästa är att hur knasiga frågor Ribbing än får, så svarar hon artigt och bestämt och roligt på dem och jag får en känsla av att allt skulle bli bra om bara alla var som hon.

Magdalena Ribbing är som min mamma. När jag gick i mellanstadiet slog en pojke i min klass omkull mig varje dag efter skolan. Fast där tar jag i, för ibland hotade han mig bara. Detta tärde på mitt lilla barnapsyke så att jag blev ganska så rädd och ledsen eftersom jag inte tordes slå tillbaka som man såklart borde ha gjort men jag var redan på den tiden byggd som ett hallonsnöre. Till slut berättade jag för mamma, som genast ringde pojkens mamma. Sedan den dagen blev han världens snällaste. Och då hade han inte ens mött min mammas Blick, den där som gör att man gör som hon säger utan att ställa en endaste motfråga. Eftersom hon har rätt.

Magdalena Ribbing tar itu med vårt oförskämda och ouppfostrade land på ett lika stillsamt men effektivt sätt. Hon röstar nog inte som jag, men jag vill ändå ha henne i regeringen. Hon skulle tvinga alla mobbare där att be sina offer om ursäkt och sedan bete sig som folk.

Hon skulle säkert kunna läxa upp Östersunds befolkning på ett fint sätt också och få dem att inse att det är en jäkla förmån att få vegetarisk mat, idiotjävla töntar som curlats sönder av sina obildade och inskränkta och möjligtvis inavlade föräldrar.

Typ så skulle hon säga.