Tapetorkestern

Hosta nästan slut, så idag blev det den mastodontliknande springningen 6 minuter x 2!!! Fick en uppenbarelse och insåg att jag inte behöver springa lika fort som jag promenerar. (Summa av dagens promenad: tog 1 timme istället för 50 minuter, pga inslag av springande.)

I lustakt gick det ju nästan att andas normalt. Mjälthugg satte dock stopp för vidare äventyr. Fast egentligen var det dagens lärarskada som satte benpipor i springhjulet: jag smällde in knäet i en skrivbordslådeknopp så hårt att jag tror att knoppen kan ha gått sönder. Det gjorde så ont i knäskålen att jag mådde akut illa och segnade ner på min faktiskt riktigt bekväma arbetsstol, där jag förhindrade avsvimning tack vare rådigt intagande av Djungelvrål. På grund av detta glömde jag bort att kolla om jag pajat min kollegas skrivbordslådeknopp och där ser ni vad spännande det är att jobba inom skolan.

När jag sprang där som en zombie på Valium, tänkte jag på Modesty Blaise. Jag har läst så mycket Modesty Blaiseserier de senaste kvällarna att jag drömt om Modesty Blaiseäventyr två nätter i rad. I svartvit rutform. Som alla vet är Modesty Blaise inte särskilt spännande eller nydanande eller ens rolig som serie. Men hon är för jävla tjusig. I varje ruta kråmar sig Modesty Blaise på ett fantastiskt vis, vare sig hon tar på sig BH:n (minst en gång i varje serie), tar av sig BH:n (lika ofta), funderar, väntar, lagar mat (i sprickfärdigt förkläde), slåss, pratar i telefon eller bara synar några gummimasker som är utlagda på ett bord(sådär som man gör). Ständigt poserande.

Tänk vad livet skulle bli roligt om alla gjorde så. Gick omkring och var överdrivet sensuella. Vi provar! Häll upp müsli, borsta tänderna, ta upp en tråkig fråga på ett möte, samtidigt som du putar med rumpan och sätter händerna bakom huvet och löser upp ditt böljande hår (som varit fäst i en hästsvans med ett kastvapen som hårspänne. Alltid lätt att vara snygg i håret på det viset.).

Varför skulle vi göra så, frågar du. Då säger jag att Modesty Blaise svarar aldrig på frågor. Hennes kropp är dock alltid  formad som ett frågetecken.

Allt det där var en parentes. Jag tänkte alltså på Modesty Blaise när jag var ute och "sprang". 80-årig herre svischade förbi mig med stavar i nävarna och häromdagen kom en av hans generationskamrater och  rusade förbi mig i överljudshastighet. Äldrevården i Östersund måste hålla toppklass.

När mjälthugget och andnöden och knävärken satte in tänkte jag som sagt på Modesty Blaise. Hon skulle aldrig få mjälthugg. Om hon finge det skulle hon sätta sig över all smärta genom att tänka på noll eller kanske kråma sig förbi den. I ett av äventyren får hon hela huvet instängt i en järnmask samtidigt som hon måste klättra upp ur en vråldjup grop och dessutom undvika mördare som väntar där ovanför. Då skulle det inte funka om hon plötsligt fick mjälthugg. Hon får inte panik, heller. Hon bara klättrar och behärskar sig och kråmar sig och behärskar sig och så är hon uppe ur gropen och sparkar ihjäl mördarna helt på känn (för hon är blind av järnmasken och luskar alltså ut var alla fyra är bara genom att lyssna och beräkna och kråma sig) och sedan får hon tag på en skruvmejsel och får av sig masken och så står hon där och svettas som en gudinna. Tja, ni vet ju hur det kan vara när man är på det humöret.

Så tänker jag när jag stannar för att det hugger som fan i sidan. Så hade Modesty Blaise aldrig gjort. För hon finns inte, tänker jag. Hon finns inte. Eller så är hon bara utklädd till  äldre herre i löptrikåer.