Och snart är Melodifestivalen igång!!!
Blev istället genomsvettig av att ringa till försäkringsbolaget och få veta att de urdyra premierna jag betalt ej ger mig något, eftersom jag föll på väg hem från ett jobb. Men eftersom jag ej är anställd får jag inte ut på någon jobbförsäkring heller.
Sedan får vi se vad Försäkringskassan säger.
August Strindberg på TV.
Dags att vila.
Byte
Det sägs att man blir smartare av att bryta invanda mönster, genom att till exempel gå baklänges eller använda andra handen. Jag är nu inne på Dag 3 av mitt IQ-ökarprojekt. Svårt att duscha med en hand, I tell you. Men miljövänligt, eftersom svimningsvarning gör processen kort.
Jag har äntligen fått tag på veganska Omega 3-piller, som kommer att öka min intelligens ännu mer.
Tyvärr motverkas allt av att jag bara orkar se på TV i detta tillstånd. Såg visserligen en bra film men tittade även 3 sekunder på The Hills på MTV och blev dummare än någonsin.
The sound of one hand clapping
1. Bre en macka. Jäklar vad den far åt alla håll och kanter.
2. Öppna en våtservett. Många svordomar över "Riv här"-instruktionen.
3. Öppna en marmeladburk. I och för sig alltid svårt.
4. Duscha. Har ej tordats prova än, men idag må det ske, innan crusties kastar sig över mig med brunstiga rop.
Nu ska jag vila, tog ut mig helt av att äta ett päron och gå runt i köket samtidigt.
Visst kan Lotta cykla!
Armen gipsad och hack och jack i ansiktet. Så går det om man cyklar omkull på is. Men det kunde gått värre. Jag har blitt ompysslad av Mannen som köpt rocknrolltidningar och hittat en glömd påse Djungelvrål här hemma.
Vet inte riktigt hur det ska gå att jobba på måndag. Pendlar mellan normal slöhet (nu) och hjärtsnörp och kallsvett och värk (om fem minuter). Känns klörigt med lektioner då. Särskilt som jag må vara halvnaken då, ifall jag någonsin lyckas ta mig ur de kläder jag tog på mig igår.
Jag tillbringade 9 timmar på akuten. Alla var snälla men hade fullt upp, så jag fick inte veta hur jag var skadad förrän efter 7 timmar. Sverige har inte råd med mer än en läkare på en stor akutmottagning. Valfrihetens effekter.
I TV sitteer någon från försäkringskassan och dillar om hur sjuka blir utan pengar nästa år om de inte jobbar. Nu kommer frossbrytningarna igen.
Jordbruksministerns tårar
Nej, Jordbruksministern är ledsen för att en del grisar äter andra, döda, grisar. Det ska inte få förekomma, säger jordbruksministern.
Jordbruksministern har nog trott att alla grisar lever ett glatt och fritt liv ända tills de självdör av ålder och att det nästan är en välgärning att äta kött. För då får ju fler glada grisar omhändertas av snälla svinfarmare som pysslar om dem så de får ha det riktigt mysigt i alla dar.
Snälla jordbruksminister Eskil Erlandsson:
Du är ledsen och vill att förtroendet för Sveriges grisbönder återupprättas. Varför ska jag ha förtroende för en industri vars enda mål är att spärra in, plåga och slakta ett djur?
Inbilla dig inte att din Krav-märkta skinka kommer från en gris som levt ett lyckligt liv. Blir du lyckligare av att äta den? Då kanske du kan tala om för jordbruksministern hur det egentligen ligger till:
Grisar och andra djur inom köttindustrin har det fördjävligt. De lever enbart för att bli slaktade och behandlas därefter. Så länge människor tänker äta djurkött kommer det att vara såhär. Vi kan försöka få bättre samvete genom att säga att djurskyddet måste förbättras. Men varför ska vi kämpa för att "återupprätta förtroendet" för köttproducenterna? Varför är det så enormt viktigt att denna sorgliga verksamhet ska få fortsätta?
Jordbruksministern är ledsen för att grisarna äter på andra, döda grisar. Jag är ledsen för att så många människor äter döda grisar. Det går inte att äta djur utan att samtidigt orsaka djurs lidande. Det är bara att inse. Skinkan du äter kommer från en död gris. Som har levt i misär. Och ibland i sin egen avföring. Samtidigt som den tuggat på ett kadaver från en död släkting.
Det är ingen idé att bli ledsen, Jordbruksministern. Gör istället något som hjälper! Tätare veterinärkontroller hjälper inte. Man kan inte skrämma bönderna till att sköta sig. Bönderna är inga bovar, de ger bara folket vad de vill ha. Folket vill ta livet av grisar, kosta vad det kosta vill. Skinkätande är enda vägen till lycka i detta land.
Jordbruksministern, säg att det inte är sant. Säg att svenska folket faktiskt inte vill att djur ska lida. Säg att de bara inte förstått sambandet.
Det enda som hjälper är att sluta äta djurkött. Det är faktiskt precis det ENDA som hjälper, Jordbruksministern. En del säger att det är en extrem åsikt. Jag kallar det mer extremt att hålla djur instängda och gasa ihjäl dem.
Jag kallar det mer extremt att stötta en industri som gett oss svinifluensan och Yersiniosis och allvarliga tarmsjukdomar. En industri som bara i Sverige dödar en gris var tionde sekund.
Jag är extremt arg. Men också extremt hoppfull. Nu har folk fått veta hur det ligger till och kan inte blunda. Det kan inte vara många tänkande och empatiska människor som fortsätter äta kött nu.
Dagens must-have:
Medlemsskap i Djurrättsalliansen - 200 kr för ett helt år!
Vego-kit från Djurens Rätt - gratis! Hjälper dig att inse att det är lättare, billigare och smartare att äta vegetariskt än djurkött.
TÄNK! Tapetorkestern har fått pris!
Tapetorkestern har fått pris! Det är november månads blog award från Tänk!, en blogg där Åsa skriver sina kloka och stillsamma men ibland pyrande upprörda tankar. Det kanske många gör, men jag vet ingen som gett sig på mastodontprojektet att skriva en roman i bloggform. Och jag sparkar mig i ändan för att jag inte kom på tanken själv. Fast jag har ingen roman att skriva, så läs Åsas istället.
En annan som fått utmärkelse hos Tänk! är Sannas blogg. Den läser jag när jag behöver sluta krypa in i mig själv och skärpa mig istället, eftersom det mesta är skoj här i livet. Dagens favoritcitat från hennes blogg är :
"Karlsson på taket är förjävla ful. Riktigt riktigt ful. Det tänkte man inte på när man var liten och tittade."
Jag blev jätteinspirerad att skriva när jag läste att Tapetorkestern blitt prisad av Åsa. Sedan tog det stopp och jag kom inte på något alls. De som fått Nobelpriset brukar säga att deras kreativitet helt gått i stå av det. Nu får Åsa känna sig som Horace ett tag. (Peter Englund har hittills gjort noll intryck på mig, så han får kämpa lite innan jag erkänner honom som ny ständig sekreterare.)
Eftersom jag blev tom i tanken så snor jag helt enkelt från Sannas blogg och gör en lista. På uppmaning av Åsa skulle Sanna skriva 10 saker folk inte vet om henne.
TIO SAKER FOLK INTE VET OM MIG
1.
Fortsättning följer.
Antirynk-kram
Jag förklarade att det var synd om honom som ringde mig som inte har koll på pensionen alls. Han frågade om jag hade förvaltare. "Ja! Eller nej! Eller jag menar ja, eller nä, inte precis.", var det uttömmande svar jag gav honom.
Jag fick förtydliga att det var Mamma och Banken som skötte sådana saker. Vilket faktiskt inte är helt sant, eftersom Banken brukar ringa och försöka få sköta min pension, men då säger jag att Mamma gör det.
Mamma brukar också tycka att jag borde sköta min pension. Då kan jag inte dra till med någe ljug alls.
Pensionspojken tackade för sig och lade på luren. I exakt samma ögonblick slutade musiken på Spotify och istället sa en kvinnoröst att jag ifall jag var miljonär behövde jag inte bry mig om min pension, men annars måste jag skärpa mig. Typ.
Jag tittar mig i spegeln och hittar en rynka till. Tittar på TV och hör Jan Björklund säga att miljötänkande är ett utvecklingshinder och jag får en rynka till.
Jag kramar Mannen och struntar i om jag har några rynkor överhuvudtaget.
Panteratanter, avsnitt 1
Nog behöver jag ögonkräm, alltid. Ålderdomen är här.
Idag skällde jag på en elev för att han understod sig att lyssna på Pantera på datorn med värdelöst skrälljud. Jag hotade med att Dimebag Darrell skulle komma och smälla till pojkstackarn och sätta honom i skamvrån för att han förstörde musiken med sådana vedervärdiga ljudförutsättningar.
Ifall det är brottsligt att hota skolbarn med utsocknes vresiga gitarrister som dessutom varit döda i fem år så kommer nog Skolverket och Polisen att släpa mig tillbaka till arbetslöshet och inlåsthet mycket snart. Om inte annat kanske Phil Anselmo kommer infarandes i klassrummet i sina kortbyxor och skriker mig i tinnitusörat så jag hamnar i gungstol och får virka grytlappar resten av mina dar.
Men hur som helst så blev jag Farbror Barbro där i datasalen och anklagade den lilla pojkgruppen (eleverna, inte Pantera) för att inte bry sig om bra ljud. Min teori var att dagens ungdom kan höra på musik genom gamla kastrullock, eftersom det bara är bakgrundsljud och ingen upplevelse för dem.
Tack och lov protesterade barnen. De brydde sig VISST om hur det lät och räknade upp en del bra prylar de använder. Sedan straffade de mig genom att spela Rick Astley. Skolverket stod utanför dörren och antecknade.
.
SKÅL!
När jag tänker på det så har visserligen alla föreningar jag varit medlem i varit riktigt aktiva. Folkdanslaget, till exempel. Som sjuåring dansade jag runt vareviga måndag till Aspelöv och lindelöv och skogen full av nötter, och sällan har väl konstigare text hörts. Men fin var jag i den blå kjolen med vita prickar, som mamma hade sytt. På den tiden sa främmande tanter på stan att jag var söt. Inte kul att ha växt ifrån det.
Sedan var jag med i stans musikförening, som gjorde att jag blev kär i sångare i Entombed i ungefär en minut för att han sa "hejdå tjejer" till mig och min kompis där vi satt i kassan när de gick ut från spelningen. Det var väl min groupietid i sammandrag. I alla fall tills jag blev över 30.
Innan folkdanstiden var jag med i Hemliga Klubben, som jag och några grannar hade. En av våra aktiviteter gick ut på vem som kunde vara inne i lekstugan med den enda killen i klubben utan att rodna. Jag tror inte jag vann, eftersom jag var övertygad om att jag skulle gifta mig med honom när jag blev stor. Han hade nämligen gett mig en jättefin sten som han hittat.
Anledningar att fira idag: att jag har andra kriterier för vem jag ska gifta mig med numera.
Dagens jäst: Motörhead
Medan jag bakar lite fralla
Hör jag gamle Lemmy lalla
Bakandet blir inte snyggt
Degen tjorvar till sig
och jag svär
Men Kilmister han ropar tryggt
That's all right baby
I don't care
En midsommarnattsdröm och Landstrom och en räddande svängom
Mannen far iväg på julkonsertsrep och jag vill injicera serotonin.
Kliver ändå upp eftersom jag är hungrig. Äter upp husets alla kolhydrater men sparar de bärande väggarna.
Är arg på Eddie Izzard. Den 19 december kommer han till Stockholm, men det kan inte jag. Förstår inte riktigt varför han gör så, men kanske han kände på sig att jag skulle dra ner stämningen om jag kom dit på detta humör.
Sven Wollter är det lite bättre fason på. Nästa år kommer han att spela i En midsommarnattsdröm i Döda Fallet! Världens koolaste utomhusscen utanför världens koolaste by (Hammarstrand) blir full av shakespearerier, äntligen!
En av de som slitit för att detta ska bli av är den kvinnliga delen av Landstrom. Tillsammans med sin man har hon gjort årets fortfarande bästa sång, Champagne. Den lyfter alltid upp mig ur gråleran och jag ska testa om det funkar idag också.
Take this waltz!
Vattenfalls demoner har klättrat in i mina vitvaror
Kylskåpet har lagt sig till med ett väldigt provocerande och missklädsamt oljud sedan strömavbrottet. Det brummar rakt in i benmärgen och sätter sig som tinnitus på själen. Där tog jag i, men om man inte tar i orkar man inte lyfta sig själv i kragen och upp över folkmandelmassorna såpass att man ser ut över stan.
Det gör man inte i alla fall, för det har snöat. Nackdel nummer ett med att inte bo i Västindien.
Tvättmaskinen vill tävla med kylskåpet i uppmärksamhetsraseri och skakar som en hel Sam Cooke fastän jag lät den köra enklaste programmet och allt. Tvätta för hand om du tror att det är så lätt då, säger den och darrar på rösten.
Vitvarornas vinteruppror gör mig milt irriterad.
Irritation botas av motion, men eftersom det snöade idag kunde jag inte gå ut och fick därför ägna mig åt triathlon inomhus: Kladdkakesmetsätande, kladdkakeätande samt TV-tittande. Klarade tio minuter av det sistnämnda. En karl hade ritat Familjen Flintakläder och var stolt över det. Jag kan inte vara sämre jag, så jag stängde av TV:n för att bli modedesigner.
Det höll inte alls i sig.
Jag letade ögonkräm istället. Har ni tips på en vegansk, ekologisk och överjordiskt bra ögonkräm, ta och berätta för mig. Ska kravla mig ur ytlighetsträsket så fort jag slutar se ut som en utsjasad liten tant runt ögona. Skulle kunna prova med sömn, men det hinner man inte när man letar ögonkräm kvällarna i ända.
Ber Warren Zevon om ursäkt.
Jag lägger mina bibliotekarieplaner på hyllan.
För er som tror att Crystal Zevon är min fru rekommenderar jag att ni läser det förra inlägget före detta.
Ni som tycker man ska ändra direkt i föregående inlägg och inte hålla på och göra rättelse-inlägg kan ju ta och fylla unica-boxen med kladdkaka så ni har till lunch på måndag.
Excitable boy
Mannen är ute på dansbandskamp, så det blir kladdkaka till middag.
Vill se Funny People. Adam Sandler brukar vara ett varningsnamn på filmer, men jag vill se den ändå. På soundtracket finns nämligen supergeniet (alltså inte bara ett lite-lagom-geni) Warren Zevon. Han har träffat Adam Sandler och tyckte han var trevlig.
Warren Zevon kunde vara allt annat än trevlig. Jag har just läst hans frus bok om honom, I'll Sleep When I'm Dead - The Dirty Life And Times Of Warren Zevon. Det är en otäck historia som gör riktigt ont att ta sig igenom . Läs! Men samtidigt bör ni lyssna och förtjusas av all fantastisk musik Zevon gjorde. Jackson Browne, Bruce Springsteen och Bob Dylan hör till hans fanclub och jag är inne på mitt sjunde år där nu. Det är dock för sent att skriva beundrarbrev, eftersom Zevon dog för sex år sedan.
Jag är säker på att jag inte kunnat skriva något bra ändå. Fast vi har mycket gemensamt, Warren Zevon och jag. Eftersom jag inte har några förmildrande låtskrivarbedrifter att gömma mig bakom, tänker jag inte räkna upp mina och Zevons likheter. Men han slog igenom året jag föddes och blev kompis med Billy Bob Thornton. Jag är visserligen inte kompis med Billy Bob, men det är nog lika bra.
Warren Zevon blev nämligen polare med Billy Bob när han såg honom ta ut och lägga tillbaka posten i brevlådan enligt ett komplicerat system. Han insåg att grannen Thornton led av tvångsbeteende, han med.
Warren Zevons tvångstankar bestod bland annat av att tvätta händerna så många gånger att de sprack (där erkänner jag att vi är friends of the hand lotion båda två) samt att alltid köpa ett gäng grå Calvin Klein t-shirts (fast bara de som förde tur med sig) så fort han kom in på ett köpcentrum. Jag har aldrig ägt en Calvin Klein t-shirt i hela mitt liv, men jag blev då riktigt förvånad över att se exakt hur mycket vi har gemensamt i nedanstående video (där han är iförd en grå tröja).
Jag bryter min årsgamla princip att inte ha youtube-klipp på bloggen, eftersom jag vill visa att Warren Zevon här såg exakt likadan ut som jag gjorde första året på gymnasiet. Samma frisyr, samma glasögon, samma hy, samma hållning. Ni som inte bryr er om min eviga lookaliketävling med omvärlden (dagsläge: Proclaimers 1991) får fokusera på en av Warren Zevons absolut bästa låtar. Den skrev han efter att ha bott på ett konsigt hotell där föreståndaren var nazist och bajsade på dörrmattan. Sången handlar inte alls om det, tack och lov.
.
I Foppa the law and the law won?
Idag funderar jag över vad jag själv håller på med.
Jag sitter och skriver ett brev till Aftonbladet om att de inte är seriösa. Det är som att skicka ett brev till Reinfeld om att han är moderat. Vad sysslar jag med?
Idag har jag åstadkommit noll saker på jobbet, utom möjligtvis gjort folk irriterade för att jag har ett annat synsätt. Varför gör jag så?
Sedan inser jag att jag använder blogg.se som bloggportal. Vad i all världen håller jag på med? De bloggar som blogg.se gör reklam för idag skriver om Lady Gagas kläder ("varför är de så konstiga?"), att Bounce ska sluta dansa ("det känns fel!") samt att en massa inredningsbloggare ätit middag ihop (de var tydligen i Göteborg. Där ser man. Och åt middag. Tillsammans. Alla inredningsbloggarna. Liksom.).
På något vis känns det som att min målgrupp inte riktigt finns på blogg.se.
Min målgrupp finns nog längst inne i min garderob, dit jag ska klättra in och försvinna in i en bättre värld, utan modebloggare, moderater och modern pedagogik.
Eller så ska jag helt enkelt byta bloggställe. Och kanske foga mig i vad andra säger. Och kanske sluta skriva till Aftonbladet.
Jag måste nog göra en Foppa och fundera lite.
.
Wonder x 3
I helgen var jag i Kramfors. Där finns mamma och syster och en handfull andra vettiga personer. Annars bor där mest katthatare och ligister. Det är i alla fall vad man lär sig om man läser Tidningen Allehanda, tidningsvärldens motsvarighet till en bitter gammal tant som sitter och svär på torget. Men ibland kan Tidningen Allehanda göra en glad.
Dagens finaste rubrik läser jag alltså i Tidningen Allehanda (har sniffat mig lurig på tretal idag):
"Foppa ska hem och fundera"
Det är allt en braskande nyhet, det. Inget om Foppas förehavanden på isen eller så. Bara att han måste hem och tänka lite.
När inget annat händer i världen känns det tryggt att veta att Foppa ska hem och fundera.
Jag har en liten tankelek som jag använder när jag känner att allt är osäkert och jag knappt kan hålla i mig för att världen snurrar snett. Eller bara när jag har urbota tråkigt. Då brukar jag tänka "Tro vad Stevie Wonder gör nu?"
Jag minns inte denna tankes ursprung, men det gör mig ofta lugn att tänka på att just nu, någonstans, håller Stevie Wonder på att göra någonting. Jag vet inte vad, men det är NÅGOT. Och han existerar samtidigt som jag.
Bara en sådan sak. Jag är tvärsäker på att han aldrig någonsin legat kallsvettig och klarvaken i sin säng och försökt lugna ner sig genom att undra vad JAG gör. Men nu kanske han åtminstone kan vara lugn över att Foppa ska hem och fundera.
Jag ids inte läsa hela artikeln angående vad Foppa ska hem och fundera på, men två av hans repliker sliter genast åt sig min blick:
- Det gick fortare än jag trodde.
och
- Det borde absolut inte vara jag.
Det där kan ni gå hem och fundera på.
Förresten kan Arbetsförmedlingen fundera på hur de ska klara sig utan mig ett tag, nu när jag fått jobb fram till jul. Några elever funderar nog fortfarande på exakt vad de lärde sig under min lektion i atomfysik idag.
Kanske satt de mest och tänkte på Stevie Wonder.
Inte helt lyckat försök till ny header.
Herreys, Hans von Helvete och Håkan
Läser sedan att Carola gör en duett med Hans von Helvete. Carola, som var tillsammans med Per Herreys bror på 80-talet.
Försöker förtvivlat få till ett samband mellan dessa två historier och inser att det är dags att ge upp.
Istället ägnar jag hela detta inlägg till Håkan. Han har inget samband med texten, men han har ett mörkt förflutet i dansband. Och säkert i en hel del massa annat. Numera är han en präktig renlevnadsmänniska.
Precis som jag också skulle kunna vara om jag inte gav upp efter en vecka med raw food och kastade mig över både varm mat, bröd och choklad ikväll. Men låter Jägermeistern vara. Till Håkans ära.
.
Anlita alltid fackfolk när du ska göra något avancerat
Kommer hem utan att ha lärt en enda elev någonting alls och är hungrig och less. Öppnar dörren till fel lägenhet. Den ser helt annorlunda ut än den jag lämnade imorse! Men det måste ju vara rätt, för där sitter Mannen! Han har stökat undan alla möbler och alla snubbeltrådar och ställt iordning allt så det ser ut som en riktig bostad! Jag som trodde det skulle dröja månader innan allt kunde ordnas, och så är allt klart på en dag.
Det mesta löser sig om jag håller mig undan. Tyvärr måste jag ibland rota bland mina egna förehavanden, och då blir det mest struligt. Själv är inte alltid bäste dräng, andra gör allt bättre.
Som matlagning, till exempel. Den här historien blev jag så chockad över att jag redan berättat den för flera av er, men här kommer den igen, som en repris av Debatt en regnig eftermiddag.
Häromkvällen lagade jag mat. Jättehungrig var jag, så jag åt upp det mesta medan jag pratade i telefon, vid köksbänken. Störde mig lite på att jag lagat alldeles för mycket mat, men duktig som jag är åt jag upp nästan allt ändå. Ända tills det bara var en tugga kvar och jag var proppmätt. Då vänder jag mig om för att säga något till Mannen som sitter i soffan. Då inser jag att jag just ätit upp hela vår middag. Jag hade glömt att han också skulle ha mat!
Ätstörning när den är som mest eljest.
Igår lagade Mannen mat istället. Det räckte till oss båda två. Idag far vi och hälsar på Mamma, så hon eller Liten Syster får stå för middagen. Jag sysslar inte med sådant längre.
Arlaharen
Första dagen på jobb idag. Det pedagogiskt riktiga i att skolan ska börja klockan 8 går mig förbi. För kaffejunkies till lärare som växt upp på fjället och är vana att hugga sig en redig stöpa ved innan de gör 50 situps på morgonen är det kanske bra att de sätts i arbete den tiden på morgonen. Annars kanske dessa hyperaktiva medborgare skulle ägna sig åt grov kriminalitet, vad vet jag.
Men för oss andra, mörkrädda veklingar, som inte kan tänka en snäll tanke före lunch, då är denna morgonfixering rent farlig.
Världen är ond på morgonen, i alla fall på vinterhalvåret. Troll och häxor står redo ifall man råkar få tån utanför täcket. Sedan knaprar de i sig ens själ till frukost.
Dessutom gör de så att man kommer för sent första dagen på jobbet för att man bloggar i nattmössan.
Ska bara förtydliga lite från mitt förra, skumögda inlägg. Mannen är bara vegan när han är här hemma, men det räddar i alla fall livet på ca 40 djur om året. Och man får välja om man vill bli ihop med en vegan eller övriga folket, men det kan ju vara bra om man bestämmer sig.
Läser DN och förfäras över en frågespalt om mat och klimatpåverkan, där den ena frågan är dummare än den andra. De flesta fokuserar på hur man ska kunna fortsätta äta upp alla kossor utan att ha dåligt samvete. En frågar om det inte är miljöfarligare med de kosttillskott vegetarianer måste ta jämfört med utsläppen med köttätare (orka få styrsel på den meningen såhär tidigt på morgonen...).
En tablett B12 om dagen är dock inte lika miljöskadande som att äta en bit ko. Bara för att vara tydlig.
Och för att vara ännu tydligare: jag tycker inte att de som äter kött är dumma i huvet. Jag åt själv kött i 14 år och sedan blev jag inte vegan förrän för ca 5 år sedan. Jag visste inte bättre. Innan jag blev vegan förstod jag faktiskt inte att mjölk- och äggindustrin satt ihop med köttindustrin på ett väldigt blodigt sätt.
Och det finns mycket kvar att förstå, jag är knappast inne på perfektionsstadiet ännu. Men man kan ta små steg hela tiden. Alla lampsläckningar och minskade bilturer i hela världen må vara bra, men så länge man envisas med att äta kött är det mesta bortkastat ändå. Framför allt för djuren.
Måtte det ljusna snart.
