Tapetorkestern

Nu är det nog med prat om åldersbesvär på den här bloggen. Droppen kom igår, efter mitt senase inlägg om att jag var nära tantbranten. Då ringde en käck kille från ett pensionsföretag. När han presenterat sig och sagt varifrån han ringde sa jag glatt "Men stackars dig!". Han ställde sig frågande till mitt utrop.

Jag förklarade att det var synd om honom som ringde mig som inte har koll på pensionen alls. Han frågade om jag hade förvaltare. "Ja! Eller nej! Eller jag menar ja, eller nä, inte precis.", var det uttömmande svar jag gav honom.

Jag fick förtydliga att det var Mamma och Banken som skötte sådana saker. Vilket faktiskt inte är helt sant, eftersom Banken brukar ringa och försöka få sköta min pension, men då säger jag att Mamma gör det.

Mamma brukar också tycka att jag borde sköta min pension. Då kan jag inte dra till med någe ljug alls.

Pensionspojken tackade för sig och lade på luren. I exakt samma ögonblick slutade musiken på Spotify och istället sa en kvinnoröst att jag ifall jag var miljonär behövde jag inte bry mig om min pension, men annars måste jag skärpa mig. Typ.

Jag tittar mig i spegeln och hittar en rynka till. Tittar på TV och hör Jan Björklund säga att miljötänkande är ett utvecklingshinder och jag får en rynka till.

Jag kramar Mannen och struntar i om jag har några rynkor överhuvudtaget.