Tapetorkestern

Mannen är ute på dansbandskamp, så det blir kladdkaka till middag.

Vill se Funny People. Adam Sandler brukar vara ett varningsnamn på filmer, men jag vill se den ändå. På soundtracket finns nämligen supergeniet (alltså inte bara ett lite-lagom-geni) Warren Zevon. Han har träffat Adam Sandler och tyckte han var trevlig.

Warren Zevon kunde vara allt annat än trevlig. Jag har just läst hans frus bok om honom, I'll Sleep When I'm Dead - The Dirty Life And Times Of Warren Zevon. Det är en otäck historia som gör riktigt ont att ta sig igenom . Läs! Men samtidigt bör ni lyssna och förtjusas av all fantastisk musik Zevon gjorde. Jackson Browne, Bruce Springsteen och Bob Dylan hör till hans fanclub och jag är inne på mitt sjunde år där nu. Det är dock för sent att skriva beundrarbrev, eftersom Zevon dog för sex år sedan.

Jag är säker på att jag inte kunnat skriva något bra ändå. Fast vi har mycket gemensamt, Warren Zevon och jag. Eftersom jag inte har några förmildrande låtskrivarbedrifter att gömma mig bakom, tänker jag inte räkna upp mina och Zevons likheter. Men han slog igenom året jag föddes och blev kompis med Billy Bob Thornton. Jag är visserligen inte kompis med Billy Bob, men det är nog lika bra.

Warren Zevon blev nämligen polare med Billy Bob när han såg honom ta ut och lägga tillbaka posten i brevlådan enligt ett komplicerat system. Han insåg att grannen Thornton led av tvångsbeteende, han med. 

Warren Zevons tvångstankar bestod bland annat av att tvätta händerna så många gånger att de sprack (där erkänner jag att vi är friends of the hand lotion båda två) samt att alltid köpa ett gäng grå Calvin Klein t-shirts (fast bara de som förde tur med sig) så fort han kom in på ett köpcentrum. Jag har aldrig ägt en Calvin Klein t-shirt i hela mitt liv, men jag blev då riktigt förvånad över att se exakt hur mycket vi har gemensamt i nedanstående video (där han är iförd en grå tröja).

Jag bryter min årsgamla princip att inte ha youtube-klipp på bloggen, eftersom jag vill visa att Warren Zevon här såg exakt likadan ut som jag gjorde första året på gymnasiet. Samma frisyr, samma glasögon, samma hy, samma hållning. Ni som inte bryr er om min eviga lookaliketävling med omvärlden (dagsläge: Proclaimers 1991) får fokusera på en av Warren Zevons absolut bästa låtar. Den skrev han efter att ha bott på ett konsigt hotell där föreståndaren var nazist och bajsade på dörrmattan. Sången handlar inte alls om det, tack och lov.