Tapetorkestern

Snubblar över precis allt i lägenheten på morgonen, svär över alla sladdar och kartonger och möbler som står i en enda klump fast liksom ändå överallt. Går muttrandes till tillfälliga jobbet och kommer knappt ihåg hur det var att bo någonstans som inte var en labyrint och hinderbana i ett.

Kommer hem utan att ha lärt en enda elev någonting alls och är hungrig och less. Öppnar dörren till fel lägenhet. Den ser helt annorlunda ut än den jag lämnade imorse! Men det måste ju vara rätt, för där sitter Mannen! Han har stökat undan alla möbler och alla snubbeltrådar och ställt iordning allt så det ser ut som en riktig bostad! Jag som trodde det skulle dröja månader innan allt kunde ordnas, och så är allt klart på en dag.

Det mesta löser sig om jag håller mig undan. Tyvärr måste jag ibland rota bland mina egna förehavanden, och då blir det mest struligt. Själv är inte alltid bäste dräng, andra gör allt bättre.

Som matlagning, till exempel. Den här historien blev jag så chockad över att jag redan berättat den för flera av er, men här kommer den igen, som en repris av Debatt en regnig eftermiddag.

Häromkvällen lagade jag mat. Jättehungrig var jag, så jag åt upp det mesta medan jag pratade i telefon, vid köksbänken. Störde mig lite på att jag lagat alldeles för mycket mat, men duktig som jag är åt jag upp nästan allt ändå. Ända tills det bara var en tugga kvar och jag var proppmätt. Då vänder jag mig om för att säga något till Mannen som sitter i soffan. Då inser jag att jag just ätit upp hela vår middag. Jag hade glömt att han också skulle ha mat!

Ätstörning när den är som mest eljest.

Igår lagade Mannen mat istället. Det räckte till oss båda två. Idag far vi och hälsar på Mamma, så hon eller Liten Syster får stå för middagen. Jag sysslar inte med sådant längre.