Tapetorkestern

Runda hörn. Det önskar jag mig i min nästa bostad (som kanske blir helmadrasserad och vadderad och med snitsig tvångströja som främsta hemmaplagg). På några dagar har jag sprungit in i kartonghörn, bordshörn och stolsben och fått 9 nya blåmärken. Nyss slog jag fotknölen i datorn när jag skulle räkna blåningarna. Dessutom har jag slagit pannan hårt i en bokhylla. Jag lever i ett Jackass-avsnitt.

För att göra livet ännu lite mer spännande slog jag ut en välfylld pennburk över golvet. Och tappade ett nyskalat äpple (alltså, jag är inte dagisfröken, men det gör sig bättre utan skal i sallad) i diskhon.

Spänning i livet kan man också få av att adressändra. På blanketten ska man fylla i "titel". Där fick jag storhetsvansinne. Hertig? Glädjeflicka? Purjo? Kunde inte bestämma mig. Lämnade tomt. Nu tror folket på Adressändringen att jag inte är någon. Häromnatten drömde jag att jag var Frodo. Dags att ta fram epilatorn.

Om några veckor ska jag gå på Arbetsförmedlingen. Då är det bäst jag har hittat på en titel och en identitet och en plan så de inte prackar på mig något McDonaldsjobb. Jag läste nyligen en fin rubrik: Jobba mindre, rädda miljön! Om det inte vore för att jag inte får plats med ens ett gem till i flyttpackningen så skulle jag ta med mig rubriken till Arbetsförmedlingen.

Men nu har jag semester. Det ska firas. Även om ni inte har semester tycker jag ni ska fira ändå.

Är det midsommar så är det. Knarkar penicillin för fulla muggar och får för mig att sätta upp hyllor i köksskåpen.

Sex stycken hyllor borde ta ungefär lika många minuter att sätta upp. Sex hyllor tar istället ungefär tio gånger så många minuter att sätta upp. Då har jag inte räknat in långa avbrott för att behålla vett och sans.

När det i tidernas begynnelse delades ut ögonmått blev jag utan och fick skönhet istället. Hyllorna ska vila på fyra små pluppar som man ska mäta rätt avstånd mellan. Om det inte vore för att universum snor på sig hela tiden så allt blir skevt, så skulle det väl vara hur lätt som helst. Men när jag väl mätt rätt vill inte plupparna sätta sig i sina små plupphål.

I COMMAND THEE TO GET INTO THAT HOLE!!! skriker jag och trycker med all min 93-åriga tantstyrka in pluppen. Det är som att pressa in en golfboll i telefonjacket. Eller en kamel i ett nålsöga. Jag blir som en rasande Trini Lopez och letar frenetiskt efter en hammare.

Häromdagen fick jag för mig att lägga alla utspridda verktyg i Mannens verktygsväska. Tänkte sortera dem i rätt fack och så, men tänkte att det säkert var lite mesigt. Det är INTE mesigt! Efter en kvarts rotande hittar jag såklart ingen hammare, men det funkar lika bra att slå med en skiftnyckel. Bara man får avreagera sig, så.

Till slut är plupparna inslagna i sina hål. Och dit ska hyllan. När hyllan är intrixad i skåpet (VARFÖR gör de skåpen mindre än hyllorna? Och varför sitter inte hyllorna i skåpen redan från början???) visar det sig att jag mätt fel.

Nu sitter de små plupparna väldigt stadigt i sina små plupphål och myser och flinar åt mig när jag med mina antibiotikaförsvagade nypor försöker slita ut dem. Men verktygsväskan är ju nära till hands. Känner mig som en väldigt ondsint tandläkare när jag med ett skevt leende drar ut plupparna ur sina gömmor.

Börja om.

Och samma visa igen. Tre skåp, sex hyllor. Och ingenting stämmer. IN MED ER, PLUPPJÄÄÄVLAR! Och sedan UT MED ER, PLUPPJÄVLAR!

Jag är Martin Timell from Hell.

Till slut har jag bara en hylla kvar.  Fram med de fyra sista plupparna. En, två... va? Var är de två sista plupparna? IKEA har bara skickat med TVÅ pluppar och jag ska ha FYRA säger 4 säger entvåtrefyyyyra helvetespluppar!

Dags för medicin. Har vägrat penicillin i en vecka och blitt galet dålig och nu känner jag bara för att hälla i mig hela burken tillsammans med whisky, WC-rent och gammal arsenik. Jag ska toppa drinken med ett litet parasoll och två pluppar från IKEA.

Skål och glad midsommar.

En vän åker buss med homofoba rednecks bakom sig och blir arg. Typiskt att dumheter gör att man måste öda tid på att bli arg istället för att komma på en smart lösning. Det blir man ju ännu argare av.

Tänk om Horace Engdahl kunde vara på samma buss och ge de små inavlade idioterna svar på tal. (Min tidigare fundering om att man ska krama dumt folk så de slutar vara dumma gäller fortfarande, men jag är för blyg för att krama okänt folk på bussar)

Tänk om Horace helt enkelt hade en telfonlinje dit man kunde höra av sig när retoriken krisar. Jag skulle bränna hela mascarabudgeten i telepengar på ett par dagar.

Vad ska man säga? Inte sällan hamnar jag där. Oftast med nytt folk (gamla vänner står ju ut med total tystnad eller verbala snedsteg), där hjärnan krampaktigt försöker skapa något smart uttalande men bara paralyserar sig själv och allt man säger är "Höhö, ja, precis".

Eller så behöver jag ingen Horace. Kanske behöver jag bara inse att allt inte går att uttrycka i ord.

Synd bara att pantomimer har så dåligt genomslag i sociala sammanhang.

Fast kanske, kanske. Kanske skulle bögrädda hillbillies komma på andra tankar om någon mimade något smart för dem på bussen.

Jag har varken uppfunnit bakpulvret, skapat världsfred eller fött barn, men jag är stolt över mig själv ändå. Jag har fixat stoppet i avloppet igen. För nästan exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg om Dolly Partons man och avloppsrensning. Det är jag kanske inte lika stolt över. Men man kan gå tillbaka i tiden genom att läsa det och se att jag har utvecklats något så jäkulskt.

Poängen är att jag blev så nöjd över vad man kan göra med en blompinne och gammal ståltråd. McGyver och jag, vi ska starta friskola.

Men det var ju inte DET jag skulle skriva om. Efter att ha drömt om Mötley Crüe och Marilyn Manson förra veckan stegrades det hela med att jag drömde om Springsteens gitarrist häromdagen. Han skulle envetet ha med mig på allsång, och när jag förklarade att jag inte kan sjunga så sa han åt mig på skarpen att då får jag skriva det de andra sjöng istället.

Det kändes väl sisådär.

Det var inte det jag skulle skriva om heller. Jag skulle ju berätta något viktigt.

Men det får vara. Istället kan jag dra den rafflande fortsättningen på mitt garderobsäventyr. Idag slängde jag den fulaste fula Wonder Stuff-tshirten som någonsin existerat. Den var ful redan när jag köpte den, men jag har envetet sparat den för barnbarnas skull.

De får dock säga vad de vill om att mormor slängt bort fashion item number one. Idag åkte den i soporna, tillsammans med en tröja som jag försökte klippa snygg. Jag råkade nämligen tänka fel och klippte bort hela ärmen och halslinningen, så den blev oanvändbar för alla andra än Lena PH.

Stilmedvetet nog har jag istället sparat ett par käcka träningsbyxor. De hamnade i skänkaborthögen. Den som behöver ett par svarta cykelbyxor med gröna revärer kan vara helt säker på att de är absolut oanvända.

Efter djup konsultation med lillasyster slängde jag även de 20talsbadarerandiga piratbyxorna med knävolang.

Ni som blev lite ledsna nu kan jag snabbt trösta med att det finns månget fint plagg i geborttraven. En Dinosaur Jr-tröja, tre röda sjalar samt en helt seriös och till och med lättanvänd svart skjorta tronar överst.

Detta matchar ni lätt med ett stycke tjock täckjacka ihop med en ännu tjockare manchesterkappa med huva, för det blir säkert vinter igen och då är det inte bra att stå där oklädd. Slå till nu!

Idag har varit en hejdå-dag. Hejdå till än den ena, än den andra. Goa människor som jag inte alls vill säga hejdå till. Men hejdå, hejdå.

Jag har lyckats säga hejdå utan att gråta ett skvatt. Är jag okänslig eller extremvuxen? Eller förstår jag inte stundens allvar?

Jorå. Men jag lärde mig tre viktiga saker i onsdags.

Det första var vad den fule i Mötley Crüe heter (förlåt för "den fule", det finns säkert jättemånga som tycker han är fin och det lägger jag mig inte i. Men jämfört med Tommy Lee är han inte tjusig.). Det andra var hur man använder ordet "förvisso", och det är jag fortfarande väldigt ambivalent inställd till.

Det där skrev jag mest för att få använda ordet "ambivalent" i en mening.

Det tredje var dock viktigare. Jag lärde mig de två förstnämnda sakerna tack vare en person som jag tycker så oerhört mycket om. Ifjol trodde jag att jag aldrig mer skulle få träffa honom. Där blev det inte ett gråtfritt hejdå.

Mycket har hänt sedan ifjol. Där satt jag nu på en buss tillsammans med en av de personer som sitter djupast i hjärtat, och det slog mig då.

Man ses alltid igen. Det försökte en Beatlespolare lära mig för ett år sedan, men jag trodde inte på det då. Men jag tror jag börjar förstå. Jag har fått träffa så många omtycktisar flera gånger sedan jag sagt hejdå till dem, att jag är helt glad.

Hejdå? Nejdå.

I alla fall är det vad jag försöker inbilla mig.

Pernilla Wahlgren brukade låsa in sina kompisar när hon var liten, för hon ville inte att de skulle gå hem. Det är det enda jag har gemensamt med Pernilla Wahlgren, fast bara rent teoretiskt.

När jag tog studenten grät jag oavbrutet hela kvällen, eftersom jag just insett att jag inte skulle träffa mina underbara humanistvänner varenda dag i framtiden. Om jag vetat att jag inte ens skulle träffa dem varje år i framtiden hade jag nog snorat ner min vita klänning ännu mer.

Separationsångest är mitt andra namn. Jag tycker inte om att säga hejdå till folk. Om det inte är handläggare på Arbetsförmedlingen, förstås.

För precis ett år sedan var jag så desperat ledsen över att skiljas från ett gäng goa tonåringar att jag startade en blogg. Ni förstår ju hur allvarligt det måste ha varit.

Nu är det så att de barnen har fått det tusen gånger bättre på gymnasiet än om de harvat kvar i mitt klassrum, men det är inte själva poängen. Jag ville ju fortsätta räffa dem varje dag.

Jag var övertygad om att jag skulle behöva lägga Prozac i müslin varje morgon för att orka gå till jobbet. Eftersom jag är pillermotståndare lät jag bli knark i flingorna och konstigt nog flöt dagar och veckor och månader på ändå. Jag gick vidare.

Men jag lärde mig något viktigt av fjolåret. Man ska inte släppa in folk i hjärtat och stänga in dem där. Man kan gilla dem ändå. Det är lättare att låta dem vandra iväg när man inte kedjat fast dem ända inne i själen.

Det trodde jag att jag lärt mig. Ändå blir det separationsångestrepris i år. Denna gången är det inte tonåringarna som jag inte kan vinka av. Det är mina kollegor.

Jag börjar så småningom fatta att jag inte ska träffa dem varje dag till hösten. Kanske inte någon dag alls, faktiskt. Jag ska på något konstigt vis klara mig själv.

Tur då att jag är en kall och okänslig människa i år, som inte kommer att gråta en endaste skvätt på avslutningen.

Tur då att jag inte alls fortfarande saknar en massa ungar från ifjol.

Tur då att jag har mycket lätt för att inte tycka om folk för mycket.

Tur då att jag är gränslöst bra på att ljuga för mig själv.

Arbetsförmedlingen i Tumba. Ett helsike i miniformat. Efter några skakiga månader hade jag börjat stå på bena så pass duktigt att jag pallrat mig iväg till detta ställe, där folk är anställda för att hjälpa folk att få jobb.

Bra idé. Folk mår ofta bra av att jobba. Sägs det. Jag har en vän som jobbar 20 timmar om dygnet ungefär.  För väldigt många år sedan satt jag vaken med honom om natten för att hans hjärta slog för fort. Han fortsatte jobba. Jobbade mer. Nu jobbar han ännu mer. Han säger att han bara ser mörker överallt, ingenting känns roligt.

Men han har ett jobb. Och jobbar och jobbar. Och det är det folk ska göra, no matter what. Sägs det.

Tillbaka i Tumba. Jag hade goda nyheter till arbetsförmedlaren som satt framför mig. Jag hade nämligen kommit på vad jag ville jobba med. Det var slut med alla tröstlösa butiksjobb, där min rygg och min mage bara brände och till slut gjorde att även hjärnan brann så jag blev hemma ett halvår. Nu skulle det bli ordning.

Jag berättade för Arbetsförmedlingens anställda om min plan. Jag vill skriva, sa jag. Hon tittade på mig som om hon plötsligt tappat lusten att leva. Jaha, som Liza Marklund, sa hon. Nej, sa jag bestört. Nej. Nej. Nej. Som något annat, något riktigt.

Vad roligt, sa arbetsförmedlaren. Roligt att du har hittat din väg i livet.

Jag gick ifrån Tumbas Arbetsförmedling med lätta steg. Kanske drack jag champagne när jag kom hem och kastade lite serpentiner över min sambo. Förmodligen inte, eftersom jag var arbetslös och väldigt alkoholfri och alldeles säkert helt utan serpentiner. Men ändå. Jag kände mig lite uppsluppen.

Ett par dagar senare damp det ner ett brev från Arbetsförmedlingen på hallmattan. Om jag inte sökte följande jobb skulle jag bli avstängd från a-kassan. VVS-försäljare på ICA.

Äntligen.

Jävlars jävlars äntligen.

Äntligen fick jag skriva.

Jag skrev ett brev till arbetsförmedlaren på Tumbas Arbetsförmedling om att de kunde stoppa sina jobbförslag långt upp i rumpan.

Jag fick ganska snart svar. Jag minns inte vad det stod, men jag minns att jag faktiskt fick någon slags ursäkt. Några dagar senare ringde en kompis och erbjöd mig jobb. Helt utan Arbetsförmedlingens hjälp. Ett jobb där jag faktiskt fick skriva en del.

Om folk hela tiden tvingas ta jobb som de inte lämpar sig för, tror jag världen blir en allt ledsnare plats. Det blir krig, skilsmässor, ångest och Aftonbladet av alltihop. Om Arbetsförmedlingen istället faktiskt hjälpte folk att hitta sin RÄTTA plats, ja då kanske fred, kärlek, lycka och gratis choklad sprids allt fortare på denna jord.

Nej, inte kanske. Jag är helt säker på att det är så. Och jag är helt säker på att arbetsförmedlaren i Tumba fått sitt jobb av en sur och livstrött arbetsförmedlare som tvingat henne att ta ett jobb hon bara blir bitter över. Det var sex år sedan jag var där, hoppas hon fått in lite glädje i sitt liv sedan dess.

Kanske har hon bytt jobb och säljer rör på ICA.

Lågt blodtryck. Det är väl därför jag är på vippen att svimma så ofta numera. Självmedicinerar med Djungelvrål. Mannen hotar med Doktorn och jag förhandlar mig till att börja träna istället. Det är i extrema lägen man lovar svåra saker.


Jag lovade att börja träna redan idag. Jag hade glömt det och tog ett glas vin istället. Eftersom man måste hålla vad man lovar (även om jag faktiskt inte var mig själv just då) blev det till att inte ta fler glas utan försöka göra någon slags Paolo Robertopryl. Blev uttråkad enbart av tanken och hoppade runt som en trafikpolis i en halvtimme istället. Precis när jag började känna mig lite atletisk kom jag på att jag faktiskt hade annat på schemat.

Måste nämligen leta en klänning till avslutningen. Satte mig och surfade igenom alla slags klädsidor på nätet, precis som ifjol och året före det. Inga klänningar finns. Nästan skönt, då kan jag ha min sönderklippta Straight To Hell-tröja istället. Kanske piffar till det hela med någon plastburk på huvudet, för efter helgens skåpstädning insåg jag till min stora förskräckelse att jag blitt en fnoskig tant som samlat på mig 30 sorters plastburkar och lika många lock men inget som passar till burkarna.

Efter den lilla misslyckade klädshopparpausen hade pulsen nästan slutat slå, så det var bara att ge upp träningsambitionerna för idag. Men EGENTLIGEN var jag på väg att diska. Har lovat att jag inte får städa klädskrubben förrän jag har diskat.

När jag börjar se klädskrubbsstädning som belöning så förstår ni hur trist jag tycker det är att diska.

Men klädskrubben måste städas, så jag kan få plats med allt jox som ska ur bokhyllan så Modern kan överta den när jag flyttar. Och om jag inte kan tömma bokhyllan så kan jag inte städa upp alla böcker och pärmar och kassettband från stormaktstiden, som ligger och skräpar i sovrummet.

Och innan jag har städat sovrummet kan jag inte sova, och om jag inte kan sova kommer jag att svimma och då måste jag träna och då blir jag så trött att jag inte orkar diska.

Alltså. Mer vin?