Tapetorkestern

Arbetsförmedlingen i Tumba. Ett helsike i miniformat. Efter några skakiga månader hade jag börjat stå på bena så pass duktigt att jag pallrat mig iväg till detta ställe, där folk är anställda för att hjälpa folk att få jobb.

Bra idé. Folk mår ofta bra av att jobba. Sägs det. Jag har en vän som jobbar 20 timmar om dygnet ungefär.  För väldigt många år sedan satt jag vaken med honom om natten för att hans hjärta slog för fort. Han fortsatte jobba. Jobbade mer. Nu jobbar han ännu mer. Han säger att han bara ser mörker överallt, ingenting känns roligt.

Men han har ett jobb. Och jobbar och jobbar. Och det är det folk ska göra, no matter what. Sägs det.

Tillbaka i Tumba. Jag hade goda nyheter till arbetsförmedlaren som satt framför mig. Jag hade nämligen kommit på vad jag ville jobba med. Det var slut med alla tröstlösa butiksjobb, där min rygg och min mage bara brände och till slut gjorde att även hjärnan brann så jag blev hemma ett halvår. Nu skulle det bli ordning.

Jag berättade för Arbetsförmedlingens anställda om min plan. Jag vill skriva, sa jag. Hon tittade på mig som om hon plötsligt tappat lusten att leva. Jaha, som Liza Marklund, sa hon. Nej, sa jag bestört. Nej. Nej. Nej. Som något annat, något riktigt.

Vad roligt, sa arbetsförmedlaren. Roligt att du har hittat din väg i livet.

Jag gick ifrån Tumbas Arbetsförmedling med lätta steg. Kanske drack jag champagne när jag kom hem och kastade lite serpentiner över min sambo. Förmodligen inte, eftersom jag var arbetslös och väldigt alkoholfri och alldeles säkert helt utan serpentiner. Men ändå. Jag kände mig lite uppsluppen.

Ett par dagar senare damp det ner ett brev från Arbetsförmedlingen på hallmattan. Om jag inte sökte följande jobb skulle jag bli avstängd från a-kassan. VVS-försäljare på ICA.

Äntligen.

Jävlars jävlars äntligen.

Äntligen fick jag skriva.

Jag skrev ett brev till arbetsförmedlaren på Tumbas Arbetsförmedling om att de kunde stoppa sina jobbförslag långt upp i rumpan.

Jag fick ganska snart svar. Jag minns inte vad det stod, men jag minns att jag faktiskt fick någon slags ursäkt. Några dagar senare ringde en kompis och erbjöd mig jobb. Helt utan Arbetsförmedlingens hjälp. Ett jobb där jag faktiskt fick skriva en del.

Om folk hela tiden tvingas ta jobb som de inte lämpar sig för, tror jag världen blir en allt ledsnare plats. Det blir krig, skilsmässor, ångest och Aftonbladet av alltihop. Om Arbetsförmedlingen istället faktiskt hjälpte folk att hitta sin RÄTTA plats, ja då kanske fred, kärlek, lycka och gratis choklad sprids allt fortare på denna jord.

Nej, inte kanske. Jag är helt säker på att det är så. Och jag är helt säker på att arbetsförmedlaren i Tumba fått sitt jobb av en sur och livstrött arbetsförmedlare som tvingat henne att ta ett jobb hon bara blir bitter över. Det var sex år sedan jag var där, hoppas hon fått in lite glädje i sitt liv sedan dess.

Kanske har hon bytt jobb och säljer rör på ICA.