Tapetorkestern

Pernilla Wahlgren brukade låsa in sina kompisar när hon var liten, för hon ville inte att de skulle gå hem. Det är det enda jag har gemensamt med Pernilla Wahlgren, fast bara rent teoretiskt.

När jag tog studenten grät jag oavbrutet hela kvällen, eftersom jag just insett att jag inte skulle träffa mina underbara humanistvänner varenda dag i framtiden. Om jag vetat att jag inte ens skulle träffa dem varje år i framtiden hade jag nog snorat ner min vita klänning ännu mer.

Separationsångest är mitt andra namn. Jag tycker inte om att säga hejdå till folk. Om det inte är handläggare på Arbetsförmedlingen, förstås.

För precis ett år sedan var jag så desperat ledsen över att skiljas från ett gäng goa tonåringar att jag startade en blogg. Ni förstår ju hur allvarligt det måste ha varit.

Nu är det så att de barnen har fått det tusen gånger bättre på gymnasiet än om de harvat kvar i mitt klassrum, men det är inte själva poängen. Jag ville ju fortsätta räffa dem varje dag.

Jag var övertygad om att jag skulle behöva lägga Prozac i müslin varje morgon för att orka gå till jobbet. Eftersom jag är pillermotståndare lät jag bli knark i flingorna och konstigt nog flöt dagar och veckor och månader på ändå. Jag gick vidare.

Men jag lärde mig något viktigt av fjolåret. Man ska inte släppa in folk i hjärtat och stänga in dem där. Man kan gilla dem ändå. Det är lättare att låta dem vandra iväg när man inte kedjat fast dem ända inne i själen.

Det trodde jag att jag lärt mig. Ändå blir det separationsångestrepris i år. Denna gången är det inte tonåringarna som jag inte kan vinka av. Det är mina kollegor.

Jag börjar så småningom fatta att jag inte ska träffa dem varje dag till hösten. Kanske inte någon dag alls, faktiskt. Jag ska på något konstigt vis klara mig själv.

Tur då att jag är en kall och okänslig människa i år, som inte kommer att gråta en endaste skvätt på avslutningen.

Tur då att jag inte alls fortfarande saknar en massa ungar från ifjol.

Tur då att jag har mycket lätt för att inte tycka om folk för mycket.

Tur då att jag är gränslöst bra på att ljuga för mig själv.