Sagt men inte gjort
En vän åker buss med homofoba rednecks bakom sig och blir arg. Typiskt att dumheter gör att man måste öda tid på att bli arg istället för att komma på en smart lösning. Det blir man ju ännu argare av.
Tänk om Horace Engdahl kunde vara på samma buss och ge de små inavlade idioterna svar på tal. (Min tidigare fundering om att man ska krama dumt folk så de slutar vara dumma gäller fortfarande, men jag är för blyg för att krama okänt folk på bussar)
Tänk om Horace helt enkelt hade en telfonlinje dit man kunde höra av sig när retoriken krisar. Jag skulle bränna hela mascarabudgeten i telepengar på ett par dagar.
Vad ska man säga? Inte sällan hamnar jag där. Oftast med nytt folk (gamla vänner står ju ut med total tystnad eller verbala snedsteg), där hjärnan krampaktigt försöker skapa något smart uttalande men bara paralyserar sig själv och allt man säger är "Höhö, ja, precis".
Eller så behöver jag ingen Horace. Kanske behöver jag bara inse att allt inte går att uttrycka i ord.
Synd bara att pantomimer har så dåligt genomslag i sociala sammanhang.
Fast kanske, kanske. Kanske skulle bögrädda hillbillies komma på andra tankar om någon mimade något smart för dem på bussen.
Jag tycker nog att lappar är underskattade i sociala sammanhang. Då kan man ju fnula på det hela ett tag och sudda när man inser att man använder klyschor och uttrycker sig fel rent grammatiskt sett. Och tänk så paff lille homofoben skulle bli om han fick en utskällning i grötrimsform!
