Tapetorkestern

Ser en ny bild på Stefan Sundström där han ser ut som en korsning mellan Ronja Rövardotter och ett penntroll och jag blir så glad över denne stilkung. Blir helt rädd av alla modebloggar jag ramlar in på och alla gamla Elle-tidningar jag ramlar över i min lägenhet. Och över Aftonbladet, som säger att någon skådis är "Mitt i prick", när det gäller klädsel. "Mitt i prick"? Hur man kan klä sig rätt eller fel övergår mitt förstånd.

Men det där är ju inget nytt, att gnälla över hur dåligt det är med modehysteri och vad man själv håller sig distanserad till the whole fashion industry och det är ju ändå insidan som räknas och allt det där.

Men om det nu är insidan som räknas, varför vandrar då tanken mitt i en sömnlös natt iväg till att jag måste se till och beställa den där mascaran NU, istället för att låta min hjärnan fyllas av meningsfullt tänkande och världens ljus och jag vet inte allt? Jag DRÖMDE sedan till och med om vilken mascara jag skulle köpa.

Som protest mot min egen ytlighet har jag nu gått osminkad och i knasiga glasögon och gamla klädinsamlingskläder trots att vi haft folk på besök hemma. Men inte blir jag lika snygg som Stefan Sundström för det.

Dock har jag haft tid att göra lite vettigare saker när jag inte sminkat mig. Och mina ögon är evigt tacksamma för att slippa linserna.. Och mina gamla kläder är så glada över att bli framplockade från längst in i Narnia.

Vad vill jag säga med detta? Att fler borde göra som Stefan Sundström och att jag vilken sekund som helst säkert köper en mascara.