Fare thee well
Idag har varit en hejdå-dag. Hejdå till än den ena, än den andra. Goa människor som jag inte alls vill säga hejdå till. Men hejdå, hejdå.
Jag har lyckats säga hejdå utan att gråta ett skvatt. Är jag okänslig eller extremvuxen? Eller förstår jag inte stundens allvar?
Jorå. Men jag lärde mig tre viktiga saker i onsdags.
Det första var vad den fule i Mötley Crüe heter (förlåt för "den fule", det finns säkert jättemånga som tycker han är fin och det lägger jag mig inte i. Men jämfört med Tommy Lee är han inte tjusig.). Det andra var hur man använder ordet "förvisso", och det är jag fortfarande väldigt ambivalent inställd till.
Det där skrev jag mest för att få använda ordet "ambivalent" i en mening.
Det tredje var dock viktigare. Jag lärde mig de två förstnämnda sakerna tack vare en person som jag tycker så oerhört mycket om. Ifjol trodde jag att jag aldrig mer skulle få träffa honom. Där blev det inte ett gråtfritt hejdå.
Mycket har hänt sedan ifjol. Där satt jag nu på en buss tillsammans med en av de personer som sitter djupast i hjärtat, och det slog mig då.
Man ses alltid igen. Det försökte en Beatlespolare lära mig för ett år sedan, men jag trodde inte på det då. Men jag tror jag börjar förstå. Jag har fått träffa så många omtycktisar flera gånger sedan jag sagt hejdå till dem, att jag är helt glad.
Hejdå? Nejdå.
I alla fall är det vad jag försöker inbilla mig.
