The owls are not what they seem och sådära
Och inte tar jag nåt extra betalt för det, heller. Du genomgår just nu Tapetorkesterns snabbkurs i källkritik och vi har kommit till del tre i följetongen om de tyska bordellerna som arbetslösa ska tvingas jobba på. Det kan nämligen vara så att ursprungsartikeln i The Telegraph inte hade riktigt alla bestick i lådan. Den kanske hittade på lite och drog slutsatser av material som inte fanns och sådär. Som en genomsnittlig svensk kvällstidningsartikel, alltså.
Hemläxa: Kolla på den här sidan och fundera över om DEN är på riktigt. Kolla sedan upp hur läget är med tvångsjobb på bordeller i dagens Tyskland. Skriv sedan ett förnumstigt Tapetorkesterinlägg om det hela.
Examensprov: Filosofera lite över att de flesta som jobbar på bordeller gör det pga världen är en smula skev. Vilket även är orsaken till att så många tvingas jobba på andra ställen som ingen borde tvingas jobba på heller.
Hemläxa: Kolla på den här sidan och fundera över om DEN är på riktigt. Kolla sedan upp hur läget är med tvångsjobb på bordeller i dagens Tyskland. Skriv sedan ett förnumstigt Tapetorkesterinlägg om det hela.
Examensprov: Filosofera lite över att de flesta som jobbar på bordeller gör det pga världen är en smula skev. Vilket även är orsaken till att så många tvingas jobba på andra ställen som ingen borde tvingas jobba på heller.
Gammheter
Ibland sover även jag när jag läser och skriver. Artikeln om Tysklands arbetslinje var ju från 2005, upptäckte jag efter flera timmars mental dvala. Det kan alltså inte vara Tapetorkesterns fel att Tyskland tossat till det.
Hjälp Tyskland att börja samla på frimärken eller nåt, istället.
När har idoldyrkan gått för långt? Är det när man försöker efterlikna sin förebild så till den milda grad att man tar till helt absurda grepp för att få uppmärksamhet? Tyskland har nog gått över gränsen när det gäller att bli Tapetorkestern. Ska jag ringa upp landets målsmän och säga att det är ett osunt beteende, att vilja vara ett blogginlägg? Ska Tyskland få begränsad tillgång till Internet? Kanske måste Tyskland få en hobby och inse att man måste skilja på riktiga livet och bloggtillvaron? Har Tyskland blitt söndercurlat eller helt enkelt inte fått någon bekräftelse i barndomen? Det gäller att stoppa Tyskland nu, innan dess fan club, dvs lättpåverkade svenska Arbetsförmedlingen, dras med i detta busstreck
.
Killing in the name of
Flera hästar i Jämtland har blivit skadade i underlivet. Förövaren är på fri fot. Om hen grips kan hen dömas för djurplågeri, ett brott som inte klassas som grovt i Sverige. Djur är egendom, inte individer. Djurplågare kan dömas till max 2 års fängelse, men det har aldrig hänt. Det längsta straffet, 1 år och 3 månader, fick mannen som 2010 torterade ihjäl en hundvalp. Han gjorde det eftersom han "kände sig ensam" och "mådde dåligt".
Det är såklart många som blir förskräckta över detta. Djurvänner ropar på högre straff och tycker det är förfärligt att någon kan bete sig såhär mot försvarslösa individer. Andra tycker att det är fruktansvärt, eftersom djurplågare ofta går vidare och begår "värre" brott, mot människor. "Värre" brott. Det är alltså inte tillräckligt hemskt att ge sig på våra allra svagaste varelser.
Djurvännerna blir upprörda över att hästarna skadas och att hundvalpen plågades ihjäl. När någon då säger att grisar, kor, lamm, kaniner, kycklingar och andra djur dagligen utsätts för grovt kränkande behandling och skadas både fysiskt och psykiskt och till sist slås ihjäl, då har många djurvänner plötsligt slutat vara djurvänner. Jamen, de djuren plågas ju för att vi ska kunna äta kött, säger de. Och vi vill äta kött för att vi tycker det är gott och för att det är tradition. Det är förstås mycket hållbarare argument för djurplågeri än att man känner sig ensam och mår dåligt.
Nu händer det grejer!
När jag kom fram till stolpen (se förra inlägget) idag var rasistreklamlappen bortklöst. Går världen plötsligt framåt?
App, lapp sa att du slapp
Vid övergångsstället hajar jag till. På trafikljusstolpen sitter en reklamdekal med spetsigt typsnitt. En rasistklubb söker medlemmar. Jag vill riva bort lappen, men det blir grönt ljus. Och jag är ju på väg någonstans.
Tydligen kom jag ingenvart, vart jag nu var på väg. Det där klistermärket har kletat sig fast i huvudet på mig. Den satt för hårt för att kunna rivas bort, men jag hade ju kunnat ha en motlapp i fickan och tejpat över. På motlappen kunde det stå något pedagogiskt och fint om demokrati och allas lika värde, men vad hjälper det? Kanske vore det bättre om det inte stod något alls? Ett tyst, men tydligt, motstånd. Men nu hade jag ingen motlapp i fickan. Alltså borde jag ha vält själva stolpen, men det kändes både meningslöst, svettigt och som att gå en smula överstyr.
Vad gör vi med alla dessa budskap som sitter uppsmetade över stan? Det är inte bara den lokala rasistföreningen som förorenar det allmänna utrymmet med sina hatiska meddelanden. Överallt sitter det affischer och lappar som inte har något annat syfte än att sprida missmod, bedrövelse och skit: skvallertidningslöpsedlar, mejeripropaganda, modemissionärsplanscher, djurcirkusreklam, hamburgerbanderoller.
Den enkla förklaringen är att om man har pengar och något att sälja får man klistra upp hur mycket dumheter som helst på gator och torg. Den svåra förklaringen är att vi tillåter att andra smutsar ner eftersom vi inte ens märker det. Vi går till och med och köper allt som säljarna vill pracka på oss. Inte för att vi är dumma i huvet, utan för att det bara har blitt så. Vi har gått med på att leva i en tom och pengastyrd värld, därför bidde det såhära. När jag gick i Mulleskola fick man lära sig att inte skräpa ner. Det skulle behövas en MegaMulle för att styra upp häromkring. En Tyrannosaurs-Mulle som vrålade över hela kommunen att man inte får göra på detta viset. Gigantiska Mulle kunde få bo i Storsjön, så finge det bli någon ordning på monstermyten däri på en gång.
Uppgivenheten över fuldomen i stan lindrades lite när jag läste bäste Mats Jonssons krönika idag, om en stillsam reaktion på knasigt fördelade skattemedel. Det går att protestera småskaligt mot storskalig samhällsförstöring. Småstrejkandet kanske kan växa till sig och bli stora ifrågasättanden till slut. En del tycker dock det är blåögt att agera på det här viset. Och visst är det så. Det är naivt att vilja förändra världen. Men att inte vilja, det är rent ut sagt dumt.
Inkompetensförteckning
Det börjar bli för ofta nu. Jag får jämt användning för min devis "Världen är full av inkompetenta människor, så det är okej att även jag misslyckas". Nu har det dock gått överstyr. Regeringen har presenterat sin höstbudget och sina hot mot folk som får "bidrag". Dire Straits får illustrera hur regeringen låter.
Naj sitt än wåtsch äs tiös gå ba-ha-ha-haj
Ser Martin Scorseses film om Rolling Stones, Shine a light. Mannen och jag häpnar. Låter de sådär? Eller har vi fått en skämtkopia av filmen? Dire Straits har gjort en illustration av hur det låter.
Hur kan Scorsese ha gjort den fantastiska The Last Waltz och sedan göra en sådan här tossig film? Förmodligen bara för att göra folk glada över att även jätteduktiga människor kan balla ur och skapa skräp.
Helt usel är dock inte filmen. Jag får många fina tankar:
1. Mick Jagger ÄR en överdängare på att dansa.
2. Hela gruppen har likadana rumpor. Vilka lustiga auditions de måste ha haft i början, med så specifika krav.
3. Ron Wood har en avundsvärt perfekt frisyr. När jag för sju år sedan försökte klippa mig själv sådär blev jag Rod Stewart korsad med Tommy Nilsson och Streaplers-84.
4. Det är roligt när Keith Richards säger åt en tjej i publiken att vara tyst när hon galer med i hans stämsång.
5. Varför tyckte inte Mannen att det var fint att jag satte en klädnypa i hans långa lugg när Keith Richards har en hel sybehörslåda i kalufsen?
6. Vad märkligt att det bara är 16-åriga och snygga tjejer som hade råd att fylla de främsta platserna kring scenen. Inte ens Bill Clinton, som ändå fick konserten i födelsedagspresent, syns till där framme.
7. "Vad många bra låtar Rolling Stones har gjort". Tänker jag inte. Om jag hade sett den här filmen utan att ha hört deras imponerande låtkatalog hade jag aldrig fattat varför de blitt stora överhuvudtaget.
8. Är det ett genidrag av Scorsese? Har han gjort en anti-idol-film? Är det meningen att man ska bli av-imponerad?
9. Hur som helst, Mick Jagger kan ändå dansa fantastiskt bra. Och sjunga samtidigt. Jättefort. En lingvistisk upptäckt är att i Jaggers värld börjar alla vokalljud med "n". Kanske blir så av dansen. (Dans - n! Höhö. Hm.)
10. Jag kanske är för gammal för att fatta själva grejen med filmen. Eller så är min rumpa så bred att den förmörkar mitt sinne.
Alltid redo att lyda.
I en dokumentär om MC-gäng uttalar sig en medlem av en klubb (som konkurrerar med de dära Helst Eljest) om varför han gått med i en organisation vars verksamhet går ut på att åka omkring med andra i likadana uniformer och ibland bryta mot lagen. Han säger att det är för att alla som inte är med i en moppeförening är lydiga får som bara gör som de blir tillsagda. Motorcykelmannen vill inte vara en sådan som gör som han blir tillsagd. Han vill bestämma själv. Det är därför han är med i ett nätverk som hyllar den starkes rätt mot den svage och kräver att alla följer en massa regler och har samma intressen. Alla som varit med i ett tjejgäng för nioåringar vet hur det går till. Det är samma mönster som hos vilka frimurare eller sekter som helst. Ett minisamhälle med lika stränga - eller strängare - regler som Det Stora Samhället har. Dock med mer uttalad fäbless för fascism.
Sådant ska väl inte jag sitta här i mitt småborgerliga liv med gräslök i kruka och dammsugning på attgöralistan och döma över. Det finns människor som gillar att bli styrda, så enkelt är det. Människor som hyllar den starke och som tycker att det enda brottsliga som finns är att ifrågasätta det allmänt rådande idealet. Människor som anser att den starke får göra vad den starke vill, oavsett hur negativ inverkan det har på alla undersåtar. Nioåriga tjejen med dyrast telefon och illvilligast mobbningstendenser får gärna trycka i de andra små nioåringarna den vidriga lersoppan hon har gjort, för det är ändå hon som bestämmer och då är det hon som har rätt.
Stora företag, som blivit stora på att sälja saker som ingen mår bra av, är som gigantiska nioåriga tjejer med glitterfärg på ögonlocken och chicken race-cykel i garaget. De följs ivrigt av horder av oss andra nioåringar, som inte törs fråga varför gängledaren får vara gängledare när hon är så elak. Vi köper gladeligen företagens produkter, trots att vi blir sjuka och fula av dem och trots att produktionen är livsfarlig för de flesta inblandade. Snus, cigaretter, sprit, socker, kött, giftiga kläder, hormonstörande schampon och mediciner. Allt vill vi ha, eftersom vi har lärt oss att allt som är dåligt för oss på något sätt är rebelliskt att använda. Att det bara är moralisterna som vill ta ifrån oss allt det där roliga (som är dåligt, vi vet, men sluta tjata!). De där moralisterna, det är klassens töntar, som ingen vill bli sedd med. Tacka vet vi glitterögonskuggetjejen, som bränner oss med locktången för att se hur mycket vi står ut med. Som tvingar oss att snatta för att visa vad vi går för. Som hotar oss via SMS om vi inte sparkar klassens hackkyckling.
Vi är livrädda för att inte få vara med i rätta gänget. Vi måste få bli styrda med järnhand. Annars kanske vi tvingas umgås med töntarna. Töntarna, som visar sig vara... de snällaste i klassen. De som går att lita på. Riktiga vänner, som vill ens bästa. Riktiga vänner, som inte vill göra illa någon annan för att själva ha något att skratta åt. Riktiga vänner, som inte kräver fullständig lydnad eller att man ska passa in i mallen. Töntarna är de tuffaste, eftersom de törs vara sig själva och skiter i vad som är normen. De skulle aldrig lägga sina pengar på att sponsra illvilliga industrier och maktfullkomliga värderingar. De går sina egna vägar, utan att trampa på någon annan.
Vi andra är fast i våra sekter och MC-gäng och låter våra liv styras av köttförsäljare, tobaksbolag och Botoxtillverkare. Vi säger inte till när något är fel, för då riskerar vi att stämplas som moralister. Och moral, det är verkligen livsfarligt, för det har hon med glitterögonskuggan sagt.
Illustrationen är tagen ur min barnbok som bara är utgiven i ett enda exemplar. Ingen idé att ni försöker samla på den.
Allt passar till någonting. Förutom den där illvilliga purjon som jag köpte i ren sinnesförvirring. Jag misslyckades med att feng shujja den på plats i någon middag. Till slut fick den vika hädan i komposten. Det är en skam, jag vet. Försvaret är att jag oftast brukar få saker att passa ihop (undantaget är klädesplagg och det är för att kläder är fjantiga). Alltså är jag ursäktad om jag en gång slängt en grönsak.
Skivhyllans purjo är Captain Beefhearts Trout mask replica. Men det får man ju inte säga i det här landet. Jag är svårt förälskad i Don van Vliet, och köpte hans berömdaste verk för att följa strömmen. Jag blev inte bedårad. Första gången jag hörde på skivan stängde jag av nästan på en gång. För dig som inte hört den är det bara att tänka sig hur det låter när ett gäng förstaklassare får pröva hela triangel- och flöjtlådan för första gången, dirigerade av en desillusionerad musiklärare som jagas av en geting. The Captain stängde in sina medmusikanter i ett hus och psykade ut dem åt alla håll och kanter medan Frank Zappa fick spela in bäst han kunde. Det hörs. Det finns dock flera fängslande a capellasånger på skivan. Dem kan man köra på repeat. Resten är en treåring i kastrullskåpet som försöker tolka sjövädersrapporten baklänges.
Den bittra sanningen är att jag inte lyckas få Trout mask replica att passa till någonting (inte ens att städa till) eftersom den låter som det gör inne i mitt huvud. Det är som att prata med sig själv, vilket inte alltid är så givande.
Frågan är då om min aviga inställning till purjo beror på att jag och den är för lika också.
Söndagsbesvikelser
Tandläkaren förklarade för mig hur Dixie Chicks kan få ett sådant driv i sina låtar. Jag minns inte att jag hade frågat, men tandläkaren ville hur som helst berätta. Han förklarade att det hela beror på ett ämne i blodet som heter Evelinelium.
Jag blev väldigt besviken när jag vaknade ur den drömmen i morse.
Guy Clark har gjort en sång som heter Darwettia's Mandolin. Jag hörde den första gången idag och hajade till över att jag tyckte att han sjöng "Gonnorhea's mandolin" och fick gå och kolla upp det hela. Livet som lomhörd är intressant, men leder till besvikelser när sanningen dyker upp.
Sista besvikelsen för idag är en tyckesyndom-besvikelse. Stackars finansministern vill sänka taket i a-kassan för han har blitt besviken på att den redan låga nivån inte har gjort att folk har fått fler jobb. I hans värld är låg inkomst ett "incitament att söka jobb". Jag måste göra finansministern besviken genom att berätta att det enda incitamentet att söka jobb är: jobb. Jag rekommenderar att finansministern antingen hör på Guy Clark eller skaffar sig en flaska Evelinelium för att få lite driv i tillvaron, så slipper han jiddra med oss andra.
Jag blev väldigt besviken när jag vaknade ur den drömmen i morse.
Guy Clark har gjort en sång som heter Darwettia's Mandolin. Jag hörde den första gången idag och hajade till över att jag tyckte att han sjöng "Gonnorhea's mandolin" och fick gå och kolla upp det hela. Livet som lomhörd är intressant, men leder till besvikelser när sanningen dyker upp.
Sista besvikelsen för idag är en tyckesyndom-besvikelse. Stackars finansministern vill sänka taket i a-kassan för han har blitt besviken på att den redan låga nivån inte har gjort att folk har fått fler jobb. I hans värld är låg inkomst ett "incitament att söka jobb". Jag måste göra finansministern besviken genom att berätta att det enda incitamentet att söka jobb är: jobb. Jag rekommenderar att finansministern antingen hör på Guy Clark eller skaffar sig en flaska Evelinelium för att få lite driv i tillvaron, så slipper han jiddra med oss andra.
Med sjokkoläääu.
Den ängsliga elprylsbutiken har i ett hysteriskt försök att locka kunder riktat högtalarna utåt, så att förbipasserande blir oprovocerat överfallna av skrällig musik. Affären säljer musikmaskiner och gör dålig reklam med den förfärliga ljudkvaliteten på oväsendet som man attackerar potentiella shoppare med innan de ens har klivit innanför dörrarna. Därför går ingen dit och handlar. Butiken blir ännu ängsligare och helt desperat och till slut imploderar den av bisarra marknadsföringsknep och de anställda får söka sig riktiga jobb istället. Tyvärr finns det inga platser kvar i väntrummet hos Arbetsförmedlingen, så implosionen ställs in och allt fortsätter som vanligt.
Min fredliga promenad förbi shoppingcentrat störs alltså av ett påhopp från elprylsfetischistföretaget. Musiken skrålar ut på mig, som inte hinner tänka mer än "jaha, har Tom Petty gjort en ny skiva och den kan nog vara bra om man hör den genom något annat än en datorhögtalare med enbart diskant" innan jag inser att jag har fel och att något mer än så är fruktansvärt fel.
Det är Bob Dylans nya skiva jag hör.
Innan jag går vidare i historien måste jag prata om Kerstin Thorvalls mormor. Hon som vägrade äta färska wienerbröd. Hon som lade dem i skafferiet tills de hade torkat och tappat smaken. Först då fick de ätas, först då var det inte syndigt längre. All guldkant i tillvaron skulle gråmålas.
Min vän A och jag har ofta haft Kerstin Thorvalls mormor som varnande exempel på hur det går när man ständigt väntar på rätt tillfälle. En nyinförskaffad skiva eller bok får inte upplevas på en gång, den måste liksom ligga på hyllan och gå till sig, så den inte slösas bort. Det rätta tillfället, med tända ljus, chokladfontäner och handbroderade myskuddar. Det kommer aldrig. Skivan ligger kvar på hyllan och glöms bort, tills man en dag inte alls tycker artisten är bra längre och ställer den med en suck bland alla andra missade tillfällen.
Kerstin Thorvalls mormor tillät sig inte att leva. Så är det inte i mitt och A:s fall. Vi vill att livet ska bli perfekt innan det kan levas. Vilket inte heller är sant, men det lät bra. Det slutar oftast helt enkelt bara med att jag hör på skivan medan jag diskar och upplevelsen blir perfekt ändå.
Tillbaka till Bob Dylan. Där satt han i statusgrejaffärns högtalare och skrek. Jag gick snabbt förbi, med ett skyddande bingolingomantra i huvudet, för det här var verkligen inte rätt tillfälle att höra den efterlängtade skivan.
Jag har väntat på Bobs nya alster i hundra år. Ända sedan den förra kom, som jag inte ens har hört än. En ny Bob-skiva kräver andakt, ceremonier, gardenior i håret och hela lägenheten täckt av bladguld och myrra. Just nu är den bara täckt av pappersåtervinning och ogenomförda projekt. Duger inte.
Nu är det jag som gör wienerbröd och bjuder hem Bob, så får han sjunga hela rasket rakt upp och ner medan jag hänger tvätt.
Enligt en undersökning
Nu ska man inte vara orättvis och få det att låta som om Arbetsförmedlingen är de enda som vet hur man slösar bort skattebetalarnas pengar på tokroliga vis. Statistiska Centralbyrån är också med i party-partyligan. Och det förstår man ju. Sitter man och jiddrar med en massa siffror dagarna i ända är det lätt hänt att man vill skapa lite extra festlig statistik (nummerhybris heter det på fackspråk. Vilket fack som pratar på det viset får du ta reda på själv, jag har fullt upp med att läsa Aftonbladet) och drälla ut fina myndighetspengar på viktiga utgifter såsom Let's Dance-deltagare, DiLeva och ballonger. Bara för att få till ett lustigt diagram, skulle jag tro.
Jag har två gåvor till SCB, som tack för deras kreativa användande av offentliga medel. Uppfinningsrikedom (i dubbel bemärkelse) ska väl belönas? Jag skänker härmed SCB en fin gammal text som aldrig vetat var den hör hemma, men som några år efter sin tillblivelse plötsligt finner sin plats här på Tapetorkestern. Dessutom ger jag SCB en pedagogisk sång. Särskilt viktig är sista raden, andra versen. Sjung gärna med!
Observera att texten här nedanför inte har något med SCB:s aktuella kalasande att göra. Jag skrev den i en mörk period av mitt liv, som svämmades över av enkäter:
____________________________________________________________________________________________
Hej Statistiska Centralbyrån!
Jag vore mycket tacksam om Ni tog Er tiden att fylla i den lilla enkät jag har gjort till Er. Era svar är viktiga för min verksamhet och för att säkerställa grundläggande funktioner i vårt rike.
Enkäten behandlar frågor som är av största intresse, kanske inte för allmänheten men verkligen för mig. Jag skulle se det som ett väldigt allvarligt angrepp på min person om Ni väljer att inte svara. Då skulle jag bli tvungen att vidta nödvändiga åtgärder. Min starka förhoppning är att jag inte ska behöva bli hotfull, men jag anser att en varning är på sin plats.
Låt oss nu inte vara ovänner såhär på direkten. Se bara till att svara omgående, helst före middagen, så ska det nog gå bra. Var noga med att svara ordentligt och sanningsenligt, eftersom minsta slarv kan påverka statistiken i missvisande riktning.
Ringa in det svarsalternativ som Ni tycker passar.
Fråga 1.
Anser Ni på SCB att det är lätt att besvara Era enkäter?
a) asbest b)möjligtvis inte c) torsdag
Fråga 2.
Hur mycket tid över tror Ni att gemene man har för att lägga på Era enkäter?
a) tiden är relativ b) plus minus noll c) ring en vän
Fråga 3.
Varför är det inga roliga bilder i Era enkäter, som man kan titta på medan man funderar?
a) fråga Signe i informationen b) lagom är bäst c) se fråga 13
Fråga 4.
Om Ni svarade Ja på fråga 2, gå genast vidare till fråga 3 innan Ni svarar på följande:
a) i allra möjligaste mån b) 115 000 kr före skatt c) Pernilla Wahlgren, va?
Fråga 5.
Vem tar ansvaret för att Sverige står stilla medan folk besvarar Era enkäter?
a) nästan aldrig b) nästan nästan aldrig fast ibland c) nästan nästan jämt men inte alltid
Skicka ifylld enkät till mig. Namn och adress har Ni redan.
Hej Statistiska Centralbyrån!
Jag vore mycket tacksam om Ni tog Er tiden att fylla i den lilla enkät jag har gjort till Er. Era svar är viktiga för min verksamhet och för att säkerställa grundläggande funktioner i vårt rike.
Enkäten behandlar frågor som är av största intresse, kanske inte för allmänheten men verkligen för mig. Jag skulle se det som ett väldigt allvarligt angrepp på min person om Ni väljer att inte svara. Då skulle jag bli tvungen att vidta nödvändiga åtgärder. Min starka förhoppning är att jag inte ska behöva bli hotfull, men jag anser att en varning är på sin plats.
Låt oss nu inte vara ovänner såhär på direkten. Se bara till att svara omgående, helst före middagen, så ska det nog gå bra. Var noga med att svara ordentligt och sanningsenligt, eftersom minsta slarv kan påverka statistiken i missvisande riktning.
Ringa in det svarsalternativ som Ni tycker passar.
Fråga 1.
Anser Ni på SCB att det är lätt att besvara Era enkäter?
a) asbest b)möjligtvis inte c) torsdag
Fråga 2.
Hur mycket tid över tror Ni att gemene man har för att lägga på Era enkäter?
a) tiden är relativ b) plus minus noll c) ring en vän
Fråga 3.
Varför är det inga roliga bilder i Era enkäter, som man kan titta på medan man funderar?
a) fråga Signe i informationen b) lagom är bäst c) se fråga 13
Fråga 4.
Om Ni svarade Ja på fråga 2, gå genast vidare till fråga 3 innan Ni svarar på följande:
a) i allra möjligaste mån b) 115 000 kr före skatt c) Pernilla Wahlgren, va?
Fråga 5.
Vem tar ansvaret för att Sverige står stilla medan folk besvarar Era enkäter?
a) nästan aldrig b) nästan nästan aldrig fast ibland c) nästan nästan jämt men inte alltid
Skicka ifylld enkät till mig. Namn och adress har Ni redan.
Arbetsförmedlingen ger visst jobb till folk. De till och med betalar dyrt för det.
Sitter på helspänn. Förväntansfull, nyfiken och väldigt bekymrad över att jag inte har några festkläder. Snart ska nämligen Arbetsförmedlingens jobbcoach ringa mig och boka en dejt. Med tanke på att Arbetsförmedlingen har så överdrivet mycket pengar kommer träffen att bli skarpt glammig. Fas 3:are utklädda till keruber häller upp champagne åt mig ur ymninghetshorn, arbetsmarknadsministern i guldlamé slänger konfetti och rosenblad tvärsöver lokalen, Madonna leder allsången och så vidare. En fest som anstår en statlig myndighet, helt enkelt. Borde jag tvätta håret? Det kanske verkar överdrivet.
Du sitter där ovetande om Arbetsförmedlingens stinna kassa, eller hur? Du trodde de gick på knäna som nästan alla andra? Icke! För det första har Arbetsförmedlingen så mycket cash som bränner i fickan att de har köpt in arton stycken jobbcoachningsföretag till filialen i Östersund. Man kan tro, om man är svårt naiv, att arbetsförmedlarna själva borde vara jobbcoacher. Då är man så världsfrånvänd att det nästan blir böter. Arbetsförmedlarnas uppgift är INTE att hjälpa folk till jobb. (Till arbetsförmedlarnas försvar ska sägas att flera arbetsförmedlare är väldigt frustrerade över att de inte får hjälpa folk direkt med detta.) Istället är de bara a-kassans lejda spioner, som ska anmäla alla som inte söker jobb på Arbetsförmedlingens godkända vis, så de blir utan inkomst och kanske som bonus får gå till socialen istället. Tjong i medaljongen!
För det andra hade Arbetsförmedlingen drivor av guld över, trots att de anlitat de dyra jobbcoacherna, så de tänkte att nu finns det ingen som tar en, man är kung kung kung i baren. Dags att spendera! För att ingen ska tro att jag hittar på en massa länkar jag direkt till Aftonbladet (som visserligen lever på att hitta på en massa), så får du se själv i all din blåögdhet vad Arbetsförmedlingen gör när shopaholic-ivern slår till. Om Arbetsförmedlingens chef läser Tapetorkestern idag vill jag passa på att erbjuda mina tjänster till ett bra mycket lägre pris, ska vi säga 10 000 kronor och en chokladkaka?
Det sista räknar jag som dagens jobbansökan, så nu kan jag ägna mig åt vettigare saker tills imorgon.
Ingen protest
Till slut får de inte plats. Alla protesterna. De är för många och jag är för liten. Så jag kväver dem, för att kunna andas själv.
Jag ringer till doktorn. "Just nu är vi upptagna", säger en telefonsvarare. Det vill man ju inte störa, doktorer som är upptagna. "Vill du bli uppringd när det är din tur i kön?" säger telefonsvararen. Vill och vill. Jag vet inte ens vilken min plats i kön är, så det är svårt att svara på. Inte lönt att protestera. Jag väljer att bli uppringd. Annars är det bara risk att jag stör doktorerna igen med att ringa när de är upptagna.
Några timmar senare har det blivit min tur i kön och jag blir uppringd av en sköterska. Doktorn är upptagen. Om tre veckor kan jag bli uppringd för att få boka en tid med doktorn. Går det bra? Bra och bra. Det är heltokigt, men det vill jag ju inte säga. Jag säger att det går bra, för vad hjälper det att protestera?
I ETC läser jag om en jägare som är arg på vargen. Vargen äter upp hans älgar. Jägaren äger nämligen älgarna. I princip. Jägaren vill skydda sina älgar mot allt ont i denna världen, särskilt vargen. Annars har jägaren inga älgar att skjuta. Om inte jägaren får skjuta djur känner han sig halv, säger han.
Jag tänker på jägaren som inte känner sig hel om han inte får döda. Att hans livskvalitet hotas av att älgarna går runt och lever för fulla muggar. Dödandet som frälsning. Som hobby och som mening med livet.
Jag vill protestera, men vet inte hur. Vi kan ju inte ha en massa halva jägare här i landet. Som inte vet vad de ska leva för. Då blir de deprimerade och tar upp plats i telefonkön till doktorn och ingen hinner få vård innan det är för sent.
Protesterna får inte plats. De måste kvävas. Men hur lever man ett liv utan att säga ifrån när något är fel?
