Tapetorkestern

Den ängsliga elprylsbutiken har i ett hysteriskt försök att locka kunder riktat högtalarna utåt, så att förbipasserande blir oprovocerat överfallna av skrällig musik. Affären säljer musikmaskiner och gör dålig reklam med den förfärliga ljudkvaliteten på oväsendet som man attackerar potentiella shoppare med innan de ens har klivit innanför dörrarna. Därför går ingen dit och handlar. Butiken blir ännu ängsligare och helt desperat och till slut imploderar den av bisarra marknadsföringsknep och de anställda får söka sig riktiga jobb istället. Tyvärr finns det inga platser kvar i väntrummet hos Arbetsförmedlingen, så implosionen ställs in och allt fortsätter som vanligt.

 

Min fredliga promenad förbi shoppingcentrat störs alltså av ett påhopp från elprylsfetischistföretaget. Musiken skrålar ut på mig, som inte hinner tänka mer än "jaha, har Tom Petty gjort en ny skiva och den kan nog vara bra om man hör den genom något annat än en datorhögtalare med enbart diskant" innan jag inser att jag har fel och att något mer än så är fruktansvärt fel.

 

Det är Bob Dylans nya skiva jag hör. 

 

Innan jag går vidare i historien måste jag prata om Kerstin Thorvalls mormor. Hon som vägrade äta färska wienerbröd. Hon som lade dem i skafferiet tills de hade torkat och tappat smaken. Först då fick de ätas, först då var det inte syndigt längre. All guldkant i tillvaron skulle gråmålas.

 

Min vän A och jag har ofta haft Kerstin Thorvalls mormor som varnande exempel på hur det går när man ständigt väntar på rätt tillfälle. En nyinförskaffad skiva eller bok får inte upplevas på en gång, den måste liksom ligga på hyllan och gå till sig, så den inte slösas bort. Det rätta tillfället, med tända ljus, chokladfontäner och handbroderade myskuddar. Det kommer aldrig. Skivan ligger kvar på hyllan och glöms bort, tills man en dag inte alls tycker artisten är bra längre och ställer den med en suck bland alla andra missade tillfällen.

 

Kerstin Thorvalls mormor tillät sig inte att leva. Så är det inte i mitt och A:s fall. Vi vill att livet ska bli perfekt innan det kan levas. Vilket inte heller är sant, men det lät bra. Det slutar oftast helt enkelt bara med att jag hör på skivan medan jag diskar och upplevelsen blir perfekt ändå. 

 

Tillbaka till Bob Dylan. Där satt han i statusgrejaffärns högtalare och skrek. Jag gick snabbt förbi, med ett skyddande bingolingomantra i huvudet, för det här var verkligen inte rätt tillfälle att höra den efterlängtade skivan.

 

Jag har väntat på Bobs nya alster i hundra år. Ända sedan den förra kom, som jag inte ens har hört än. En ny Bob-skiva kräver andakt, ceremonier, gardenior i håret och hela lägenheten täckt av bladguld och myrra. Just nu är den bara täckt av pappersåtervinning och ogenomförda projekt. Duger inte.

 

Nu är det jag som gör wienerbröd och bjuder hem Bob, så får han sjunga hela rasket rakt upp och ner medan jag hänger tvätt.