Ingen protest
Till slut får de inte plats. Alla protesterna. De är för många och jag är för liten. Så jag kväver dem, för att kunna andas själv.
Jag ringer till doktorn. "Just nu är vi upptagna", säger en telefonsvarare. Det vill man ju inte störa, doktorer som är upptagna. "Vill du bli uppringd när det är din tur i kön?" säger telefonsvararen. Vill och vill. Jag vet inte ens vilken min plats i kön är, så det är svårt att svara på. Inte lönt att protestera. Jag väljer att bli uppringd. Annars är det bara risk att jag stör doktorerna igen med att ringa när de är upptagna.
Några timmar senare har det blivit min tur i kön och jag blir uppringd av en sköterska. Doktorn är upptagen. Om tre veckor kan jag bli uppringd för att få boka en tid med doktorn. Går det bra? Bra och bra. Det är heltokigt, men det vill jag ju inte säga. Jag säger att det går bra, för vad hjälper det att protestera?
I ETC läser jag om en jägare som är arg på vargen. Vargen äter upp hans älgar. Jägaren äger nämligen älgarna. I princip. Jägaren vill skydda sina älgar mot allt ont i denna världen, särskilt vargen. Annars har jägaren inga älgar att skjuta. Om inte jägaren får skjuta djur känner han sig halv, säger han.
Jag tänker på jägaren som inte känner sig hel om han inte får döda. Att hans livskvalitet hotas av att älgarna går runt och lever för fulla muggar. Dödandet som frälsning. Som hobby och som mening med livet.
Jag vill protestera, men vet inte hur. Vi kan ju inte ha en massa halva jägare här i landet. Som inte vet vad de ska leva för. Då blir de deprimerade och tar upp plats i telefonkön till doktorn och ingen hinner få vård innan det är för sent.
Protesterna får inte plats. De måste kvävas. Men hur lever man ett liv utan att säga ifrån när något är fel?
Kommentarer
Trackback
