Tapetorkestern

Vid övergångsstället hajar jag till. På trafikljusstolpen sitter en reklamdekal med spetsigt typsnitt. En rasistklubb söker medlemmar. Jag vill riva bort lappen, men det blir grönt ljus. Och jag är ju på väg någonstans. 

 

Tydligen kom jag ingenvart, vart jag nu var på väg. Det där klistermärket har kletat sig fast i huvudet på mig. Den satt för hårt för att kunna rivas bort, men jag hade ju kunnat ha en motlapp i fickan och tejpat över. På motlappen kunde det stå något pedagogiskt och fint om demokrati och allas lika värde, men vad hjälper det? Kanske vore det bättre om det inte stod något alls? Ett tyst, men tydligt, motstånd. Men nu hade jag ingen motlapp i fickan. Alltså borde jag ha vält själva stolpen, men det kändes både meningslöst, svettigt och som att gå en smula överstyr.

 

Vad gör vi med alla dessa budskap som sitter uppsmetade över stan? Det är inte bara den lokala rasistföreningen som förorenar det allmänna utrymmet med sina hatiska meddelanden. Överallt sitter det affischer och lappar som inte har något annat syfte än att sprida missmod, bedrövelse och skit: skvallertidningslöpsedlar, mejeripropaganda, modemissionärsplanscher, djurcirkusreklam, hamburgerbanderoller. 

 

Den enkla förklaringen är att om man har pengar och något att sälja får man klistra upp hur mycket dumheter som helst på gator och torg. Den svåra förklaringen är att vi tillåter att andra smutsar ner eftersom vi inte ens märker det. Vi går till och med och köper allt som säljarna vill pracka på oss. Inte för att vi är dumma i huvet, utan för att det bara har blitt så. Vi har gått med på att leva i en tom och pengastyrd värld, därför bidde det såhära. När jag gick i Mulleskola fick man lära sig att inte skräpa ner. Det skulle behövas en MegaMulle för att styra upp häromkring. En Tyrannosaurs-Mulle som vrålade över hela kommunen att man inte får göra på detta viset. Gigantiska Mulle kunde få bo i Storsjön, så finge det bli någon ordning på monstermyten däri på en gång.

 

Uppgivenheten över fuldomen i stan lindrades lite när jag läste bäste Mats Jonssons krönika idag, om en stillsam reaktion på knasigt fördelade skattemedel. Det går att protestera småskaligt mot storskalig samhällsförstöring. Småstrejkandet kanske kan växa till sig och bli stora ifrågasättanden till slut. En del tycker dock det är blåögt att agera på det här viset. Och visst är det så. Det är naivt att vilja förändra världen. Men att inte vilja, det är rent ut sagt dumt.