Tapetorkestern

 

Allt passar till någonting. Förutom den där illvilliga purjon som jag köpte i ren sinnesförvirring. Jag misslyckades med att feng shujja den på plats i någon middag. Till slut fick den vika hädan i komposten. Det är en skam, jag vet. Försvaret är att jag oftast brukar få saker att passa ihop (undantaget är klädesplagg och det är för att kläder är fjantiga). Alltså är jag ursäktad om jag en gång slängt en grönsak.

 

 

Skivhyllans  purjo är Captain Beefhearts  Trout mask replica. Men det får man ju inte säga i det här landet. Jag är svårt förälskad i Don van Vliet, och köpte hans berömdaste verk för att följa strömmen. Jag blev inte bedårad. Första gången jag hörde på skivan stängde jag av nästan på en gång. För dig som inte hört den är det bara att tänka sig hur det låter när ett gäng förstaklassare får pröva hela triangel- och flöjtlådan för första gången, dirigerade av en desillusionerad musiklärare som jagas av en geting. The Captain stängde in sina medmusikanter i ett hus och psykade ut dem åt alla håll och kanter medan Frank Zappa fick spela in bäst han kunde. Det hörs. Det finns dock flera fängslande a capellasånger på skivan. Dem kan man köra på repeat. Resten är en treåring i kastrullskåpet som försöker tolka sjövädersrapporten baklänges.

 

Den bittra sanningen är att jag inte lyckas få Trout mask replica att passa till någonting (inte ens att städa till) eftersom den låter som det gör inne i mitt huvud. Det är som att prata med sig själv, vilket inte alltid är så givande. 

 

Frågan är då om min aviga inställning till purjo beror på att jag och den är för lika också.