Tapetorkestern

I en dokumentär om MC-gäng uttalar sig en medlem av en klubb (som konkurrerar med de dära Helst Eljest) om varför han gått med i en organisation vars verksamhet går ut på att åka omkring med andra i likadana uniformer och ibland bryta mot lagen. Han säger att det är för att alla som inte är med i en moppeförening är lydiga får som bara gör som de blir tillsagda. Motorcykelmannen vill inte vara en sådan som gör som han blir tillsagd. Han vill bestämma själv. Det är därför han är med i ett nätverk som hyllar den starkes rätt mot den svage och kräver att alla följer en massa regler och har samma intressen. Alla som varit med i ett tjejgäng för nioåringar vet hur det går till. Det är samma mönster som hos vilka frimurare eller sekter som helst. Ett minisamhälle med lika stränga - eller strängare - regler som Det Stora Samhället har. Dock med mer uttalad fäbless för fascism.

 

 

 

Sådant ska väl inte jag sitta här i mitt småborgerliga liv med gräslök i kruka och dammsugning på attgöralistan och döma över. Det finns människor som gillar att bli styrda, så enkelt är det. Människor som hyllar den starke och som tycker att det enda brottsliga som finns är att ifrågasätta det allmänt rådande idealet. Människor som anser att den starke får göra vad den starke vill, oavsett hur negativ inverkan det har på alla undersåtar. Nioåriga tjejen med dyrast telefon och illvilligast mobbningstendenser får gärna trycka i de andra små nioåringarna den vidriga lersoppan hon har gjort, för det är ändå hon som bestämmer och då är det hon som har rätt. 

 

 

Stora företag, som blivit stora på att sälja saker som ingen mår bra av, är som gigantiska nioåriga tjejer med glitterfärg på ögonlocken och chicken race-cykel i garaget. De följs ivrigt av horder av oss andra nioåringar, som inte törs fråga varför gängledaren får vara gängledare när hon är så elak. Vi köper gladeligen företagens produkter, trots att vi blir sjuka och fula av dem och trots att produktionen är livsfarlig för de flesta inblandade. Snus, cigaretter, sprit, socker, kött, giftiga kläder, hormonstörande schampon och mediciner. Allt vill vi ha, eftersom vi har lärt oss att allt som är dåligt för oss på något sätt är rebelliskt att använda. Att det bara är moralisterna som vill ta ifrån oss allt det där roliga (som är dåligt, vi vet, men sluta tjata!). De där moralisterna, det är klassens töntar, som ingen vill bli sedd med. Tacka vet vi glitterögonskuggetjejen, som bränner oss med locktången för att se hur mycket vi står ut med. Som tvingar oss att snatta för att visa vad vi går för. Som hotar oss via SMS om vi inte sparkar klassens hackkyckling. 

 

 

Vi är livrädda för att inte få vara med i rätta gänget. Vi måste få bli styrda med järnhand. Annars kanske vi tvingas umgås med töntarna. Töntarna, som visar sig vara... de snällaste i klassen. De som går att lita på. Riktiga vänner, som vill ens bästa. Riktiga vänner, som inte vill göra illa någon annan för att själva ha något att skratta åt. Riktiga vänner, som inte kräver fullständig lydnad eller att man ska passa in i mallen. Töntarna är de tuffaste, eftersom de törs vara sig själva och skiter i vad som är normen. De skulle aldrig lägga sina pengar på att sponsra illvilliga industrier och maktfullkomliga värderingar. De går sina egna vägar, utan att trampa på någon annan. 

 

 

Vi andra är fast i våra sekter och MC-gäng och låter våra liv styras av köttförsäljare, tobaksbolag och Botoxtillverkare. Vi säger inte till när något är fel, för då riskerar vi att stämplas som moralister. Och moral, det är verkligen livsfarligt, för det har hon med glitterögonskuggan sagt.