Sur tants kundkorg får ta smällen
Nu skulle ju boken för länge sedan ha varit inskickad till tryck, men jag har suttit länge och tittat på provtrycket av den och tänker att om man håller den snett framför sig i ett visst ljus kanske det ser ut som en riktig bok. Sedan fastnade jag i att den blir så tunn, men om man tittar långsamt på bilderna räcker den väl länge. Försöker jag tänka, bara för att inte bli tvungen att göra det definitiva och godkänna provtrycket och bara skicka in kontraktet. Då börjar jag istället fundera över om pappersfärgen och tjockleken är bra eller inte.
En tjej/tant på affärn igår släpade sin kundkorg så vingligt efter sig att hon slängde fram den över fötterna på mig så jag snubblade över den. Reflexmässigt utropade jag en ursäkt och hon blängde surt tillbaka. Det kändes symboliskt på något vis, att de som ångar på här i livet utan att se sig för blir arga på alla som försöker hoppa undan för dem. Men egentligen kändes det mest som att jag måste sluta be om ursäkt inför sura tanter.
Och surast av dem alla är jag, därför måste jag sluta hitta på ursäkter inför mig själv och istället göra klart den lilla boken, som kanske kommer ut i helt fel papperskvalitet och med märklig upplösning och istället inse att det handlar om streckgubbar, inte något skönhetsprojekt. Som livet.
En tjej/tant på affärn igår släpade sin kundkorg så vingligt efter sig att hon slängde fram den över fötterna på mig så jag snubblade över den. Reflexmässigt utropade jag en ursäkt och hon blängde surt tillbaka. Det kändes symboliskt på något vis, att de som ångar på här i livet utan att se sig för blir arga på alla som försöker hoppa undan för dem. Men egentligen kändes det mest som att jag måste sluta be om ursäkt inför sura tanter.
Och surast av dem alla är jag, därför måste jag sluta hitta på ursäkter inför mig själv och istället göra klart den lilla boken, som kanske kommer ut i helt fel papperskvalitet och med märklig upplösning och istället inse att det handlar om streckgubbar, inte något skönhetsprojekt. Som livet.
Jag tänker inte på något jag tänker inte på något jag tänker inte på något
På inrådan av Jo och för att för att vara påläst på KBT-kursen lånade jag två mindfulness-böcker. De har legat i bokhyllan och stirrat uppfordrande på mig med näckros- och lindblomsträdsomslagsblicken, ett evigt tyst tjatande. Som om jag skulle ha lugn och ro nog att läsa himmelsblå böcker om att andas? Men till slut tänkte jag att det kan väl inte vara så himla svårt att sitta stilla och tänka på inte någe alls, så jag började läsa i den ena boken.
Gissa hur sakta de skriver i sådana där böcker? Jag skummade igenom de första tio sidorna och försökte få något slags hum om handlingen, men det var hopplöst. Efter att ha läst en tredjedel (medan jag har tänkt på annat, för att utnyttja tiden maximalt) av boken känner jag mig jättelugn och fin, men det var nog för att jag somnade tvärt och sov en hel natt.
Huvudbudskapet i böckerna är att man ska leva i nuet och vara närvarande och bladibladibla, vilket säkerligen är en bra idé, men vem gör sådant? Hur ska man ta sig igenom en supertråkig tillvaro på jobbet eller hos handläggaren på Af om man sitter och är medveten hela tiden? Det är ju bara när det är roligt som det är någon vits med att vara närvarande, annars är det lika bra att drömma sig bort. Visserligen hamnar då strumpor som skulle in i tvättmaskinen i sopkorgen istället, och de nytvättade kökshanddukarna läggs i frysen istället för i handduksskåpet. Det kan även hända att den där räkningen som man inte förstod vart den tog vägen råkar dyka upp 20 dagar för sent på utsidan av en kartong som man bara plockar fram för att stoppa i återvinningen. Påminnelseavgifter, frysta handdukar och bortslängda strumpor är dock ett milt pris att betala för att slippa meditera.
Du och jag och Boken
Det har blivit lite väl mycket Dolph här nu, så jag lovar att inte skriva något mer om honom förrän jag sprungit halvmilen på tio minuter.
Istället ska jag berätta flera dagar i efterskott att provtrycket på Boken har kommit. Snett och vint och konstigt blev det, så jag antar att det är som det ska vara. Nu gäller det för mig att inte skriva till förlaget och säga att jag inte tänker göra någon bok, eftersom det bara är proffs med välformade ögonbryn som kan ge ut böcker. Jag klamrar mig fast vid mitt mantra: "Inkompetens är den talanglöses enda hopp".
Så snart är boken ute till salu och då kan du köpa en väldig massa exemplar av den och bidra till att jag blir glad. Insåg igår att jag, efter två månaders arbetslöshet, bara har två månader kvar av A-kassan (på grund av det klurigaste regelsystemet näst efter Kalle och Hobbes Kalleboll.) och sedan måste jag ansöka om att få bli medlem i kungafamiljen för att få fortsatt bidrag av samhället. Så nu tänkte jag ge ut en bok i månaden för att få lite tryggad inkomst. Det innebär förstås att du måste ta tredubbla jobb för att ha råd med ständiga bokinköp, men strippklubben i Mörsil tar alltid emot nya ansökningar, så vi fixar detta.
Istället ska jag berätta flera dagar i efterskott att provtrycket på Boken har kommit. Snett och vint och konstigt blev det, så jag antar att det är som det ska vara. Nu gäller det för mig att inte skriva till förlaget och säga att jag inte tänker göra någon bok, eftersom det bara är proffs med välformade ögonbryn som kan ge ut böcker. Jag klamrar mig fast vid mitt mantra: "Inkompetens är den talanglöses enda hopp".
Så snart är boken ute till salu och då kan du köpa en väldig massa exemplar av den och bidra till att jag blir glad. Insåg igår att jag, efter två månaders arbetslöshet, bara har två månader kvar av A-kassan (på grund av det klurigaste regelsystemet näst efter Kalle och Hobbes Kalleboll.) och sedan måste jag ansöka om att få bli medlem i kungafamiljen för att få fortsatt bidrag av samhället. Så nu tänkte jag ge ut en bok i månaden för att få lite tryggad inkomst. Det innebär förstås att du måste ta tredubbla jobb för att ha råd med ständiga bokinköp, men strippklubben i Mörsil tar alltid emot nya ansökningar, så vi fixar detta.
Running up that hill
Fick ett brev från biblioteket om att det är fler som vill låna och jag måste genast lämna tillbaka springtidningen som jag hittade bakom sängen i helgen. Dolph skrattade hånfullt åt att jag har lånat en hel årgång löparmagasin men inte kan springa om en rollator. Sedan bröt vansinnet ut fullständigt när Dolph kikade över axeln på mig när jag öppnade mailen och det enda brev jag fått var ett erbjudande om att börja prenumerera på springtidningen. Hur biblioteket och tidningsföretaget är i maskopi med varandra, det tordes jag inte tänka på.
Jag hade lovat Dolph att försöka intervallträna igen, det som jag misslyckades kapitalt med igår. Men då vill jag prova själv, sa jag till muskelberget och skyndade mig ut genom dörren innan han hann förstå vad det var som hände.
Moahahaha, skrattade jag inombords när jag tänkte på hur lätt det var att smita ifrån honom. Intervallträning skulle aldrig komma på fråga, jag tänkte bara jogga i min vanliga takt ett varv och sedan gå hem och fortsätta tjura. Joggade och joggade och joggade och hamnade plötsligt i långa evighetsuppförsbacken där jag joggade och joggade och tänkte att man får faktiskt ta en paus i uppförsbackar men så började John Coltrane spela My Favourite Things och då är det bara att lubba vidare och den låten tar nästan aldrig slut men det var andningen på vippen att göra men då kom plötsligt Dolph flåsande uppför backen och ropade att det är bara mesar som stannar innan låten är slut så då blev det till att fortsätta tills backen äntligen planade ut och John Coltrane återvände till huvudtemat efter att ha varit ute och fladdrat lite här och var och då blev jag så glad att jag ökade takten lite så att jag hamnade i Phoebe-stilen och rätt vad det var hade jag sprungit 30 minuter för första gången i livet och då blev jag så paff att jag sprang vidare och plötsligt blev det skidspår och djupsnö och foten fastnade i ett hål och tjoff låg jag på näsan i snön. Där tog jag två sekunders paus och skällde på Dolph som knuffat mig. Sedan tog jag mig hem i slow motion och firade med champagne för att jag lyckats jogga i 43 minuter. Fast jag ljög, jag får inte dricka champagne. Så det blev grapejuice, fastän Liten Syster säger att man blir gravid av det.
Jag ber om ursäkt för nedanstående bild, men den ville ut.
Jag hade lovat Dolph att försöka intervallträna igen, det som jag misslyckades kapitalt med igår. Men då vill jag prova själv, sa jag till muskelberget och skyndade mig ut genom dörren innan han hann förstå vad det var som hände.
Moahahaha, skrattade jag inombords när jag tänkte på hur lätt det var att smita ifrån honom. Intervallträning skulle aldrig komma på fråga, jag tänkte bara jogga i min vanliga takt ett varv och sedan gå hem och fortsätta tjura. Joggade och joggade och joggade och hamnade plötsligt i långa evighetsuppförsbacken där jag joggade och joggade och tänkte att man får faktiskt ta en paus i uppförsbackar men så började John Coltrane spela My Favourite Things och då är det bara att lubba vidare och den låten tar nästan aldrig slut men det var andningen på vippen att göra men då kom plötsligt Dolph flåsande uppför backen och ropade att det är bara mesar som stannar innan låten är slut så då blev det till att fortsätta tills backen äntligen planade ut och John Coltrane återvände till huvudtemat efter att ha varit ute och fladdrat lite här och var och då blev jag så glad att jag ökade takten lite så att jag hamnade i Phoebe-stilen och rätt vad det var hade jag sprungit 30 minuter för första gången i livet och då blev jag så paff att jag sprang vidare och plötsligt blev det skidspår och djupsnö och foten fastnade i ett hål och tjoff låg jag på näsan i snön. Där tog jag två sekunders paus och skällde på Dolph som knuffat mig. Sedan tog jag mig hem i slow motion och firade med champagne för att jag lyckats jogga i 43 minuter. Fast jag ljög, jag får inte dricka champagne. Så det blev grapejuice, fastän Liten Syster säger att man blir gravid av det.
Jag ber om ursäkt för nedanstående bild, men den ville ut.
Kvalifikationer
Dolph väckte mig genom att läsa högt ur löpartidningen: "Spring intervaller! Värm upp med 15 minuters jogging och spring sedan 800 meter snabbt. Varva ner med jogging i 3 minuter och spring 800 meter snabbt igen. Upprepa 2-4 gånger."
Det hjälpte inte att förklara för Dolph att jag ännu en dag vaknat på helt fel sida. Jag försökte gnälla lite om att jag inatt fick tillbaka otäckheten, som varit borta i en hel månad. Dolph sträckte bara ut handen till ett stopptecken.
En hel månad har jag mått bra. Att springa, vila och rita (och ha en peppande omgivning) har hjälpt mig att gå ner i varv så pass att hjärtsnörpet bara har attackerat mig en kort stund på 30 dagar. Jag fick till och med för mig att söka ett lärarjobb, så himla pigg blev jag. Fast även om jag var pigg var jag inte riktigt klok som tänkte så, blev jag övertygad om av tänkande människor. Så något lärarjobb tvingade jag inte ut mig på och titta vad slött och slappt och det är sådana som jag som kör Sverige i botten med att vägra arbeta och bidra till samhället. Men då kan samhället ta sig i dalen eftersom det var för att bidra till samhället som jag jobbade hjärtat ur mig och det ledde bara till sjukskrivning, arbetslöshet och att samhället snyltade på mig genom att inte ge mig några som helst pengar alls på två månader.
Oj, förlåt. Nu blev det sådär igen. Men igår kom nämligen stora mörkertåget farande genom hjärnan på nytt och då pyser alla sturska tankar ut genom ett hål i bröstet och hopplösheten tar över. Efter en veckas perforerad sömn var det väl väntat, så man kan ju tycka att jag borde ha varit bättre beredd. Man kan också tycka att det kanske borde gå att undvika Arbetsförmedlingens hemsida precis innan läggdags, men det KAN ju ha dykt upp något lämpligt jobb mitt i natten.
Dolph gäspade. Har du mer att skylla på så du kan sitta kvar på stolen och bli hämtad med lyftkran om några månader eller kan vi springa nu?
800 meter. Vet du hur långt det är? Det är som härifrån till Kina, ungefär. Alltså är det omöjligt att springa så långt fort. Jag hamnade i Timrå, det vill säga 30 meter bort. Jag försökte igen, men Dolph stod dubbelvikt och skrattade hysteriskt åt hur sakta och kort jag sprang. Jag skrynklade ihop löpartidningen och grävde ner den i snön. Får man inte göra, sa Dolph och tog genast upp den och daskade till mig hårt i huvudet med alla käcka springtips från folk som äter dopningspiller till frukost. Du är dum, sa jag till Dolph och gick hem och skämdes över att jag inte ens har ork att vara sportig, det som inte kräver en endaste hjärncell.
Det hjälpte inte att förklara för Dolph att jag ännu en dag vaknat på helt fel sida. Jag försökte gnälla lite om att jag inatt fick tillbaka otäckheten, som varit borta i en hel månad. Dolph sträckte bara ut handen till ett stopptecken.
En hel månad har jag mått bra. Att springa, vila och rita (och ha en peppande omgivning) har hjälpt mig att gå ner i varv så pass att hjärtsnörpet bara har attackerat mig en kort stund på 30 dagar. Jag fick till och med för mig att söka ett lärarjobb, så himla pigg blev jag. Fast även om jag var pigg var jag inte riktigt klok som tänkte så, blev jag övertygad om av tänkande människor. Så något lärarjobb tvingade jag inte ut mig på och titta vad slött och slappt och det är sådana som jag som kör Sverige i botten med att vägra arbeta och bidra till samhället. Men då kan samhället ta sig i dalen eftersom det var för att bidra till samhället som jag jobbade hjärtat ur mig och det ledde bara till sjukskrivning, arbetslöshet och att samhället snyltade på mig genom att inte ge mig några som helst pengar alls på två månader.
Oj, förlåt. Nu blev det sådär igen. Men igår kom nämligen stora mörkertåget farande genom hjärnan på nytt och då pyser alla sturska tankar ut genom ett hål i bröstet och hopplösheten tar över. Efter en veckas perforerad sömn var det väl väntat, så man kan ju tycka att jag borde ha varit bättre beredd. Man kan också tycka att det kanske borde gå att undvika Arbetsförmedlingens hemsida precis innan läggdags, men det KAN ju ha dykt upp något lämpligt jobb mitt i natten.
Dolph gäspade. Har du mer att skylla på så du kan sitta kvar på stolen och bli hämtad med lyftkran om några månader eller kan vi springa nu?
800 meter. Vet du hur långt det är? Det är som härifrån till Kina, ungefär. Alltså är det omöjligt att springa så långt fort. Jag hamnade i Timrå, det vill säga 30 meter bort. Jag försökte igen, men Dolph stod dubbelvikt och skrattade hysteriskt åt hur sakta och kort jag sprang. Jag skrynklade ihop löpartidningen och grävde ner den i snön. Får man inte göra, sa Dolph och tog genast upp den och daskade till mig hårt i huvudet med alla käcka springtips från folk som äter dopningspiller till frukost. Du är dum, sa jag till Dolph och gick hem och skämdes över att jag inte ens har ork att vara sportig, det som inte kräver en endaste hjärncell.
Kliv upp ur dyngan
Man kan klamra sig fast vid tankarna på att SevenEleven ska lansera en vegankorv (tjat från ifjol lönar sig) och att ett veganskt ägg väntar på patent och då känns det som att världen är ett allt bra trevligt ställe. Sedan kan man titta på Filip Zethraeus bild och tänka på att så är det inte riktigt. Det kan vara lätt hänt att man slår sig till ro för att det sker små framsteg på vegofronten, men då somnar man och så kan sådana som Jessica Gedin (som har finfint hår och kan säga roliga språksaker, men här blir hon en representant för en obehaglig inställning) som sitter i radio och blir helt entusiastisk över idén att återinföra den gamla traditionen "Köttsöndag" (som tydligen följs av "Korvmåndag" . Låter som de flestas matsedlar.) få fritt spelrum.
Så vad kan man göra? Sitta som en gammal pära och tänka att allt bara rasar ihop och att det är omöjligt att ändra på skiten? Nej, då möglar man inifrån och utifrån samtidigt, på direkten. Så gå överstyr och träna upp djurrättsmusklerna till rejäla Dolphnivåer eller tryck in åtminstone ett djurvänlighetspass om dagen! Gör ditt personliga träningsprogram och dela med dig! Gärna med lämpligt soundtrack till.
Jorå.
Dolph vs A-kassan
Kläderna killas och sticks och jag har ingen aning om varför jag har vaknat på fel sida och är så arg att jag bara vill klippa sönder hela tillvaron. Skulle ha vilodag igår men Dolph började tjata ända från morgonen att det finns inga ursäkter att inte träna och då sa jag det är ju lätt för dig Dolph som redan är ett muskelberg men för oss gäddhängschampions är det bara det absolut tråkigaste som finns att lyfta vikter och göra plankan och diverse monotona rörelser som till och med slår dammsugning i trälighet. Jaha, säger Dolph. Och hur tror du jag blev ett muskelberg, då? Tror du inte jag fick kämpa för det? Nej, säger jag. Jag tror din hjärna gillade monotoni och gick igång på tristess och så blev du styrketränare av bara farten. Jaha, säger Dolph. Men titta på mig nu. Nu tjänar jag miljoner bara på att spänna överarmarna och du går där hemma och orkar knappt lyfta kassakorten. Och då tänkte jag på vad märkligt det är att de som gör det folk minst behöver, de får mest betalt.
Eftersom jag inte gör någonting alls får jag inte heller betalt, för det har filosofiska A-kassan bestämt. Förra veckan blev jag lovad pengar denna vecka, om det inte var några oklarheter med min ansökan. För då skulle A-kassan ringa och säga till att det var oklarheter, sa A-kassan. A-kassan ringde inte alls, så då väntade jag ivrigt (man blir lite ivrig efter att inte ha haft någon inkomst på två månader) på att pengarna skulle komma idag. Jag ringde talsvar för att kolla hur mycket pengar jag skulle få (kanske 50 000 kr! Kanske jag har fått någon slags premie för att jag inte ringt A-kassan varje gång jag varit arg på dem? Kanske facket har börjat betala ut medlemsbonusar till folk på måfå för att inte medlemmarna ska flytta till Schweiz?). Då säger talsvar att jag ska få noll kronor.
Noll kronor var aningens mindre än jag hade föreställt mig. Jag ringde då upp A-kassan igen (där rök premien) och blev upplyst om att det är klart att jag inte kan få någon betalning redan nu, trots att två handläggare i rad har lovat mig det, för så går det inte till. Nästa torsdag, kanske. Om månen står i fas med arbetsmarknadsministerns stjärntecken just då.
Kanske var det därför jag vaknade arg imorse, men jag tänkte att det säkert var för att jag blev så uttråkad av styrketräningen och lite löpning skulle säkert råda bot på ilskan. Löpning är ett tjusigt ord som många associerar med att springa hyfsat fort och stiligt, men jag definierar löpning som en vaggande, viftande jogging som går snäppet långsammare än den här låten. Och Dolph ruskar på huvudet och säger åt mig att öka, men jag puttar ner honom i en snödriva och lufsar vidare. Och blir tvärirriterad på att det kommer tanter och går framför mig, på den väg jag har tänkt springa. Nu kan jag ju inte springa där, för då kommer jag att springa i samma takt som de går och så måste vi göra sällskap hela vägen och det blir tryckt stämning och tanterna kommer inte att veta vad de ska prata om men det spelar ingen roll för jag kan banne mig inte prata när jag springer i alla fall. Så jag tar en annan väg. Och så får jag för mig att nu ska här springas i backar. Jag har förläst mig rätt rejält på löpartidningar och där står det att man måste göra backträning om det någonsin ska bli ordning på livet, så därför lullar jag iväg till en backe. "Välj en backe som är 400 meter lång" står det i löpartidningarna. "Spring först 200 meter och jogga lugnt nerför".
Eftersom skribenterna i löpartidningarna äter amfetamin till frukost tar jag deras yrande med ro och väljer en backe som visserligen är en halv kilometer men jag tänker bara springa 20 meter. Och det gör jag, i full speed (fast inte speed som i amfetamin, för någon ordning får det ju vara på mig) och joggar lugnt nerför. Eller, jag stapplar nerför och svär över att det inte finns någon ledstång att hålla sig i. Men sedan är det dags att springa hem. Men då får kroppen frispel och vänder och springer uppför backen igen, ännu fortare denna gång. Och hasar sig ner tillbaka. Då märker jag att jag har glömt att vara arg. Och så tänker jag att nu jäklar ska jag och kroppen springa i full kareta uppför hela femhundrametersbackjävulen så att alla skidåkare och promenadtanter bara trillar ner i diket av beundran över detta nya stjärnskott på löparhimlen. Men då tar jag kommandot över kroppen och joggar hem med den. I smyg är kroppen tacksam över att jag var en klok förälder och satte en tydlig gräns. Men Dolph hoppar fram bakom en gran och suckar över min bedrövliga feghet och brist på karaktär och säger att det blir aldrig något av mig.
Eftersom jag inte gör någonting alls får jag inte heller betalt, för det har filosofiska A-kassan bestämt. Förra veckan blev jag lovad pengar denna vecka, om det inte var några oklarheter med min ansökan. För då skulle A-kassan ringa och säga till att det var oklarheter, sa A-kassan. A-kassan ringde inte alls, så då väntade jag ivrigt (man blir lite ivrig efter att inte ha haft någon inkomst på två månader) på att pengarna skulle komma idag. Jag ringde talsvar för att kolla hur mycket pengar jag skulle få (kanske 50 000 kr! Kanske jag har fått någon slags premie för att jag inte ringt A-kassan varje gång jag varit arg på dem? Kanske facket har börjat betala ut medlemsbonusar till folk på måfå för att inte medlemmarna ska flytta till Schweiz?). Då säger talsvar att jag ska få noll kronor.
Noll kronor var aningens mindre än jag hade föreställt mig. Jag ringde då upp A-kassan igen (där rök premien) och blev upplyst om att det är klart att jag inte kan få någon betalning redan nu, trots att två handläggare i rad har lovat mig det, för så går det inte till. Nästa torsdag, kanske. Om månen står i fas med arbetsmarknadsministerns stjärntecken just då.
Kanske var det därför jag vaknade arg imorse, men jag tänkte att det säkert var för att jag blev så uttråkad av styrketräningen och lite löpning skulle säkert råda bot på ilskan. Löpning är ett tjusigt ord som många associerar med att springa hyfsat fort och stiligt, men jag definierar löpning som en vaggande, viftande jogging som går snäppet långsammare än den här låten. Och Dolph ruskar på huvudet och säger åt mig att öka, men jag puttar ner honom i en snödriva och lufsar vidare. Och blir tvärirriterad på att det kommer tanter och går framför mig, på den väg jag har tänkt springa. Nu kan jag ju inte springa där, för då kommer jag att springa i samma takt som de går och så måste vi göra sällskap hela vägen och det blir tryckt stämning och tanterna kommer inte att veta vad de ska prata om men det spelar ingen roll för jag kan banne mig inte prata när jag springer i alla fall. Så jag tar en annan väg. Och så får jag för mig att nu ska här springas i backar. Jag har förläst mig rätt rejält på löpartidningar och där står det att man måste göra backträning om det någonsin ska bli ordning på livet, så därför lullar jag iväg till en backe. "Välj en backe som är 400 meter lång" står det i löpartidningarna. "Spring först 200 meter och jogga lugnt nerför".
Eftersom skribenterna i löpartidningarna äter amfetamin till frukost tar jag deras yrande med ro och väljer en backe som visserligen är en halv kilometer men jag tänker bara springa 20 meter. Och det gör jag, i full speed (fast inte speed som i amfetamin, för någon ordning får det ju vara på mig) och joggar lugnt nerför. Eller, jag stapplar nerför och svär över att det inte finns någon ledstång att hålla sig i. Men sedan är det dags att springa hem. Men då får kroppen frispel och vänder och springer uppför backen igen, ännu fortare denna gång. Och hasar sig ner tillbaka. Då märker jag att jag har glömt att vara arg. Och så tänker jag att nu jäklar ska jag och kroppen springa i full kareta uppför hela femhundrametersbackjävulen så att alla skidåkare och promenadtanter bara trillar ner i diket av beundran över detta nya stjärnskott på löparhimlen. Men då tar jag kommandot över kroppen och joggar hem med den. I smyg är kroppen tacksam över att jag var en klok förälder och satte en tydlig gräns. Men Dolph hoppar fram bakom en gran och suckar över min bedrövliga feghet och brist på karaktär och säger att det blir aldrig något av mig.
Kodnamn: Tärande
Jag vet, det är tjatigt. Men A-kassans ständigt pågående pjäs är för absurd för att undanhålla den teaterintresserade allmänheten. Idag ringde jag till A-kassan för att fråga om det möjligtvis kunde vara så att jag skulle få pengar snart. Jag ringde dit för en månad sedan för att fråga om samma sak och frågade då även om det var några oklarheter angående mitt arbetsgivarintyg (det är nämligen alltid oklarheter angående mitt arbetsgivarintyg eftersom lärares arbetsgivarintyg tydligen skrivs på esperanto eller möjligtvis med runskrift.). Det var inga oklarheter och jag skulle snart få pengar och inte behöva vänta länge alls, fick jag då veta.
Idag ringde jag alltså igen, eftersom jag gått utan A-kassa sedan i december. Handläggaren (en annan, denna gång) sa att det var ingen som börjat titta på mitt ärende än. Det beror på turordningsregler, nämligen. Det tar 3-4 veckor innan någon kan slänga upp ett mynt i luften för att bestämma om jag ska ha ersättning eller inte. Då påpekade jag för handläggaren att jag blev lovad när jag ringde förra gången att jag inte måste vänta på turordningen, eftersom mitt ärende redan var aktivt och att jag skulle få mina pengar utbetalda redan innan ordinarie utbetalningsdatum (som var för en månad sedan). Åhå, sa handläggaren och lovade fixa så att jag får pengar nästa vecka.
OM det inte är några oklarheter, för då skulle hon ringa mig imorgon. Exakt hur oklart mitt ärende kan vara, det är ett fall för Mensa. Vareviga gång är det samma sak, helt okomplicerat. Jag har jobbat si och så många timmar, har alltså rätt till si och så stor ersättning. Men så enkelt kan det inte vara, säger konspirationsteoretikerna på A-kassan. Kanske jag bara har låtsats vara arbetslös hela den här tiden och i själva verket jobbat kvar på skolan i smyg? Och gått utan både lön och a-kassa på pin kiv? Man vet aldrig vad de där arbetslösa hittar på. Och hur har de egentligen tid att sitta och ringa till A-kassan mitt på blanka dan? Borde de inte söka jobb? Är de kanske sovjetiska spioner allihopa? Och det heter visst Sovjet, för så står det i våra papper.
Nästa gång ska jag fylla i "Svalorna flyger lågt idag" istället för "Arbetslös" på mina kassakort. Då kanske mitt fall blir lättare att hantera.
Idag ringde jag alltså igen, eftersom jag gått utan A-kassa sedan i december. Handläggaren (en annan, denna gång) sa att det var ingen som börjat titta på mitt ärende än. Det beror på turordningsregler, nämligen. Det tar 3-4 veckor innan någon kan slänga upp ett mynt i luften för att bestämma om jag ska ha ersättning eller inte. Då påpekade jag för handläggaren att jag blev lovad när jag ringde förra gången att jag inte måste vänta på turordningen, eftersom mitt ärende redan var aktivt och att jag skulle få mina pengar utbetalda redan innan ordinarie utbetalningsdatum (som var för en månad sedan). Åhå, sa handläggaren och lovade fixa så att jag får pengar nästa vecka.
OM det inte är några oklarheter, för då skulle hon ringa mig imorgon. Exakt hur oklart mitt ärende kan vara, det är ett fall för Mensa. Vareviga gång är det samma sak, helt okomplicerat. Jag har jobbat si och så många timmar, har alltså rätt till si och så stor ersättning. Men så enkelt kan det inte vara, säger konspirationsteoretikerna på A-kassan. Kanske jag bara har låtsats vara arbetslös hela den här tiden och i själva verket jobbat kvar på skolan i smyg? Och gått utan både lön och a-kassa på pin kiv? Man vet aldrig vad de där arbetslösa hittar på. Och hur har de egentligen tid att sitta och ringa till A-kassan mitt på blanka dan? Borde de inte söka jobb? Är de kanske sovjetiska spioner allihopa? Och det heter visst Sovjet, för så står det i våra papper.
Nästa gång ska jag fylla i "Svalorna flyger lågt idag" istället för "Arbetslös" på mina kassakort. Då kanske mitt fall blir lättare att hantera.
Öppna upp för förtidspensionering av spritt språngande vansinniga statsministrar
Frågor som jag är rädd för att få veta svaret på: Varför vill inte Sveriges regering folket väl? Varför vill regeringen mig illa?
Pensionsåldern ska höjas till 75 år, tycker statsminister Fredrik. Sjuttiofem år. När man är 75 år har man kanske 5 friska år framför sig, men är förmodligen inte riktigt så spänstig att man kan göra allt det där man skjutit upp till pensionen. Man ska alltså ha fem år på sig att leva. Fem år när man ska ta igen det man inte kunde göra tidigare, eftersom man då var tvungen att kliva upp i ottan och harva på med någon hittepåverksamhet (eftersom de sk meningsfulla jobben inte räcker till så många) bara för att ha råd att kliva upp i nästa otta och harva på med samma dumheter.
Det Fredrik vill ha sagt är att Sveriges regering anser att livet inte har någon mening alls, att det är totalt poänglöst att leva i Sverige, att ingen faktiskt borde bo här över huvud taget. Det är tunga grejor, det.
Varför Fredrik är så missnöjd med sitt eget liv att han tror att ingen annan har något att leva för, det vet nog inte ens Fredrik själv, men varför han ska ta ut sina privata misslyckanden på oss andra, det vet han mycket väl. Eftersom vi gör honom så förbannad.
För Fredrik är hela Sverige som hans egna jätte-Facebook, där han inte lagt till kompisarna själv utan bara accepterat en massa förfrågningar för att fylla på vänlistan. Och han är chockad över hur mycket dumt det bor i alla de där människorna. De är inte alls så där perfekta som människor i andra personers länder, till exempel i Nordkorea, där folk gör som ledaren säger och inte tjafsar till det hela tiden. Nej, svenskarna är en packe idioter vars statusrader bara visar att folk är sjuka, arbetslösa, kritiska och tänkande. Och en del har inte ens pengar på banken!
Fredrik känner att han inte har något gemensamt alls med dessa patetiska personer. Han raderar dem en efter en. En utförsäkring här, ett Fas 3-jobb där, och så vips har flera individer bara försvunnit. Men några har han ändå kvar, eftersom han inte vill känna sig helt ensam i landet. Han står dock inte ut med att de flesta av hans kontakter ignorerar honom. Vad ska han göra? Han startar en hetsdiskussion i någon annans tråd! Han lägger sig i folks privata angelägenheter till höger och vänster och säger emot dem bara för att de ska bli upprörda. Helst vill han att de ska börja gråta, då har han verkligen fått till det. Han gör det inte för att provocera, eftersom han inte har någon humor, han gör det för att få uppmärksamhet och för att folk ska bli rädda för honom. För att maximera folks bestörtning drar han till med det ena bisarra förslaget efter det andra. Folk som är sjuka ska tvingas jobba! Folk som är arbetslösa ska straffas! Pensionsåldern ska höjas så att yngre blir arbetslösa och äldre tappar livsgnistan! LOL!
Men så en dag känner han att det får vara nog. Hans Facebookvänner börjar få för mycket insyn i hans arbete. De kommenterar tillbaka, och en del säger riktigt hårda saker. Det går inte, känner Fredrik. Han har tappat kontrollen över hela sin tidslinje. Han bestämmer sig för att radera hela Facebook. Sådär, nu kan inte någon kritisera honom och inte heller kan folk konspirera sinsemellan. Istället kan de jobba, jobba, jobba. Fredrik är nöjd.
Och Fredrik suckar. Om han ändå hade en enda vän att dela detta ögonblick med.
Pensionsåldern ska höjas till 75 år, tycker statsminister Fredrik. Sjuttiofem år. När man är 75 år har man kanske 5 friska år framför sig, men är förmodligen inte riktigt så spänstig att man kan göra allt det där man skjutit upp till pensionen. Man ska alltså ha fem år på sig att leva. Fem år när man ska ta igen det man inte kunde göra tidigare, eftersom man då var tvungen att kliva upp i ottan och harva på med någon hittepåverksamhet (eftersom de sk meningsfulla jobben inte räcker till så många) bara för att ha råd att kliva upp i nästa otta och harva på med samma dumheter.
Det Fredrik vill ha sagt är att Sveriges regering anser att livet inte har någon mening alls, att det är totalt poänglöst att leva i Sverige, att ingen faktiskt borde bo här över huvud taget. Det är tunga grejor, det.
Varför Fredrik är så missnöjd med sitt eget liv att han tror att ingen annan har något att leva för, det vet nog inte ens Fredrik själv, men varför han ska ta ut sina privata misslyckanden på oss andra, det vet han mycket väl. Eftersom vi gör honom så förbannad.
För Fredrik är hela Sverige som hans egna jätte-Facebook, där han inte lagt till kompisarna själv utan bara accepterat en massa förfrågningar för att fylla på vänlistan. Och han är chockad över hur mycket dumt det bor i alla de där människorna. De är inte alls så där perfekta som människor i andra personers länder, till exempel i Nordkorea, där folk gör som ledaren säger och inte tjafsar till det hela tiden. Nej, svenskarna är en packe idioter vars statusrader bara visar att folk är sjuka, arbetslösa, kritiska och tänkande. Och en del har inte ens pengar på banken!
Fredrik känner att han inte har något gemensamt alls med dessa patetiska personer. Han raderar dem en efter en. En utförsäkring här, ett Fas 3-jobb där, och så vips har flera individer bara försvunnit. Men några har han ändå kvar, eftersom han inte vill känna sig helt ensam i landet. Han står dock inte ut med att de flesta av hans kontakter ignorerar honom. Vad ska han göra? Han startar en hetsdiskussion i någon annans tråd! Han lägger sig i folks privata angelägenheter till höger och vänster och säger emot dem bara för att de ska bli upprörda. Helst vill han att de ska börja gråta, då har han verkligen fått till det. Han gör det inte för att provocera, eftersom han inte har någon humor, han gör det för att få uppmärksamhet och för att folk ska bli rädda för honom. För att maximera folks bestörtning drar han till med det ena bisarra förslaget efter det andra. Folk som är sjuka ska tvingas jobba! Folk som är arbetslösa ska straffas! Pensionsåldern ska höjas så att yngre blir arbetslösa och äldre tappar livsgnistan! LOL!
Men så en dag känner han att det får vara nog. Hans Facebookvänner börjar få för mycket insyn i hans arbete. De kommenterar tillbaka, och en del säger riktigt hårda saker. Det går inte, känner Fredrik. Han har tappat kontrollen över hela sin tidslinje. Han bestämmer sig för att radera hela Facebook. Sådär, nu kan inte någon kritisera honom och inte heller kan folk konspirera sinsemellan. Istället kan de jobba, jobba, jobba. Fredrik är nöjd.
Och Fredrik suckar. Om han ändå hade en enda vän att dela detta ögonblick med.
Mitt enda bidrag till den politiska debatten
Hamnade i (eller hamnade och hamnade, jag satte nog igång den själv, som en grälsjuk hysteriker) en diskussion om min gamla käpphäst att snygga människor har det lättare än alla andra och att det gör att de fula blir en underklass som varken blir smarta eller rika. En liten ranglig åsikt, men om jag bara kunde ha koncentrationsförmåga nog att tänka klart alltihop skulle det bli ett lysande manifest som DN skulle ha på förstasidan och så skulle jag bli världsberömd debattör och tjäna pengar på att tycka saker. Lite som nu, förutom att jag varken är berömd eller tjänar några pengar, jag blir bara osams med folk. Och orsaken till att jag blir osams med folk är inte så mycket att de inte håller med mig i denna fråga (klasskampen mellan fula och snygga) utan att jag blir en tväraggressiv variant av Cecilia Torudds träffsäkra smulsammanbrottsteckning (den där när Ensamma mamman blir så galet arg på familjens smulor att hon samlar ihop alla brödresterna i en duk och helt ilskerusigt häller ner dem i tonårsbarnens sängar för att sedan inse att det nog inte var helt normalt gjort) och bara tänker att jag vill proppa ner alla snygga tjejer i en jätteburk och skruva på locket. I den snälla versionen.
Denna enorma ilska gentemot snyggtjejerna är inte riktigt politiskt korrekt och inte heller helt klok på alla plan. Men det gör mig oresonligt vansinnig när jag tänker på hur mycket lättare det skulle vara att vara en tjej (ja, jag tänker säga tjej fastän jag är på andra sidan gammelstrecket) som kliver upp på morgonen och kan möta världen utan tre timmars utseendeångest till ingen nytta. Någon som inte köper smink istället för mat och sedan märker att sminket ju inte hjälper. Någon som inte måste sitta i långbyxor på stranden när det är trettio plusgrader ute. Någon som inte kör tonårsvarianten på vartenda jobb så fort det är dags för personalfotografering och låtsas ha en tandläkartid eller minnesförlust. Någon som skaffar sig en utbildning och ett jobb istället för att sitta uppgiven på en trapp och sucka över fulheten. Och detta är inte att tycka synd om sig själv, detta är att bli helt mentalt ockuperad av tankar som snygga tjejer inte har. Och om någon snygg tjej kommer och säger att de också skippat det mesta i livet för att de väger ett kilo för mycket eller har fått en finne på näsan, då åker hon ner i burken direkt. Snygga tjejer ska inte uttala sig, eller jo, det måste de ju få göra, men de ska skämmas lite för att de tar världen ifrån de fula.
Och nu är det ju inte så att jag hatar snygga tjejer, de är mina vänner, men de bör vara medvetna om att de har vunnit många, många timmar på att se ut som de gör. Och därmed bör de... Jag vet inte. Manifestet är inte riktigt färdigt.
Hela denna stridsfråga grundar sig förmodligen i att jag blev så himla avundsjuk på mina klasskompisar som alltid blev klara snabbt efter gympan, eftersom de inte behövde stå och täcka över de värsta ansiktsskavankerna med Clearasil och kaustiksoda eller få smärtsamma skrattanfall över att ha en frisyr som liknade Paul Rein framifrån och Dee Snyder bakifrån. On a good day. Eftersom de andra tjejerna kunde hoppa ur duschen och i jeansen (som naturligtvis inte satt fel) hann de i tid till lektionerna medan jag stod timme efter timme och grät framför spegeln och gick miste om min utbildning.
Det sistnämnda är lite ljug, för hur skulle jag ha vågat skolka? Det var bara de snygga som tordes det, för de fick aldrig skäll.
Någon kanske höjer rösten och påpekar att mina misslyckanden i livet inte beror på mitt utseende, utan helt enkelt på att jag är otrevlig. Ner me na i burken, bara!
tapetorkestern.blogg.se
Denna enorma ilska gentemot snyggtjejerna är inte riktigt politiskt korrekt och inte heller helt klok på alla plan. Men det gör mig oresonligt vansinnig när jag tänker på hur mycket lättare det skulle vara att vara en tjej (ja, jag tänker säga tjej fastän jag är på andra sidan gammelstrecket) som kliver upp på morgonen och kan möta världen utan tre timmars utseendeångest till ingen nytta. Någon som inte köper smink istället för mat och sedan märker att sminket ju inte hjälper. Någon som inte måste sitta i långbyxor på stranden när det är trettio plusgrader ute. Någon som inte kör tonårsvarianten på vartenda jobb så fort det är dags för personalfotografering och låtsas ha en tandläkartid eller minnesförlust. Någon som skaffar sig en utbildning och ett jobb istället för att sitta uppgiven på en trapp och sucka över fulheten. Och detta är inte att tycka synd om sig själv, detta är att bli helt mentalt ockuperad av tankar som snygga tjejer inte har. Och om någon snygg tjej kommer och säger att de också skippat det mesta i livet för att de väger ett kilo för mycket eller har fått en finne på näsan, då åker hon ner i burken direkt. Snygga tjejer ska inte uttala sig, eller jo, det måste de ju få göra, men de ska skämmas lite för att de tar världen ifrån de fula.
Och nu är det ju inte så att jag hatar snygga tjejer, de är mina vänner, men de bör vara medvetna om att de har vunnit många, många timmar på att se ut som de gör. Och därmed bör de... Jag vet inte. Manifestet är inte riktigt färdigt.
Hela denna stridsfråga grundar sig förmodligen i att jag blev så himla avundsjuk på mina klasskompisar som alltid blev klara snabbt efter gympan, eftersom de inte behövde stå och täcka över de värsta ansiktsskavankerna med Clearasil och kaustiksoda eller få smärtsamma skrattanfall över att ha en frisyr som liknade Paul Rein framifrån och Dee Snyder bakifrån. On a good day. Eftersom de andra tjejerna kunde hoppa ur duschen och i jeansen (som naturligtvis inte satt fel) hann de i tid till lektionerna medan jag stod timme efter timme och grät framför spegeln och gick miste om min utbildning.
Det sistnämnda är lite ljug, för hur skulle jag ha vågat skolka? Det var bara de snygga som tordes det, för de fick aldrig skäll.
Någon kanske höjer rösten och påpekar att mina misslyckanden i livet inte beror på mitt utseende, utan helt enkelt på att jag är otrevlig. Ner me na i burken, bara!
tapetorkestern.blogg.seKBT mot Arbetslinjen
Stor Syster i Italien frågar förundrat varför jag betalar när jag går till doktorn, betalar jag inte skatt? Jo, jag betalar skatt. Men staten är litegrann som jag. När jag får pengar tänker jag att jag minsann ska ta och spara dem eller åtminstone köpa något vettigt den här gången men så plötsligt har jag köpt en ögonskugga istället. Och för er som tycker att det där låter som Blondinbella vill jag bara förtydliga att så är det nog. Staten tänker kanske också att "vi borde lägga pengarna på vård och omsorg och inte ge bort allt till en massa tanklösa spekulanter", så man skulle kunna säga att hela Sverige är som en gigantisk Blondinbellawannabe som sitter där och skäms över att den där ögonskuggan inte hjälpte ett dugg. Den här gången heller.
Doktorn hade i alla fall sovit på saken och tyckte att det var OK att jag inte ville ha antideppressiva medel. Fler borde vara som min doktor, som dessutom tagit sig tid vid alla mina besök att kuta runt och fråga andra läkare om råd för att jag skulle bli hjälpt på bästa sätt. Det är jag inte direkt van vid. Istället för Zoloft skulle jag nu få KBT-behandling. I grupp. Där snörpte det till i hjärtat. Jag klarade inte av att stressa doktorn med att påpeka att jag har så svårt för folk.
Nu måste jag bara komma på vad det är för fel på mig, så jag har något konkret att berätta för KBT-gruppen. Jag borde välja något enkelt, kanske att jag har spindelfobi eller så. Allt annat krånglar ju bara till det, när vi nu ska sitta och konversera med varandra och kanske ha lite trevligt. . Jag kan ju inte berätta att allt egentligen bottnar i att jag drömmer mardrömmar om att Jan Björklund äter upp min själ och att Arbetsförmedlingen petar på mig med brännjärn medan jag får sitta på en hård plaststol i ett lysrörsbelyst rum där en handläggare håller en evig jobbsökarkurs med mig och hundra andra apatiska arbetsföra som har tappat hoppet. Nej, så vrång kan man inte vara.
