Tapetorkestern

Stor Syster i Italien frågar förundrat varför jag betalar när jag går till doktorn, betalar jag inte skatt? Jo, jag betalar skatt. Men staten är litegrann som jag. När jag får pengar tänker jag att jag minsann ska ta och spara dem eller åtminstone köpa något vettigt den här gången men så plötsligt har jag köpt en ögonskugga istället. Och för er som tycker att det där låter som Blondinbella vill jag bara förtydliga att så är det nog. Staten tänker kanske också att "vi borde lägga pengarna på vård och omsorg och inte ge bort allt till en massa tanklösa spekulanter", så man skulle kunna säga att hela Sverige är som en gigantisk Blondinbellawannabe som sitter där och skäms över att den där ögonskuggan inte hjälpte ett dugg. Den här gången heller.


Doktorn hade i alla fall sovit på saken och tyckte att det var OK att jag inte ville ha antideppressiva medel. Fler borde vara som min doktor, som dessutom tagit sig tid vid alla mina besök att kuta runt och fråga andra läkare om råd för att jag skulle bli hjälpt på bästa sätt. Det är jag inte direkt van vid. Istället för Zoloft skulle jag nu få KBT-behandling. I grupp. Där snörpte det till i hjärtat. Jag klarade inte av att stressa doktorn med att påpeka att jag har så svårt för folk.

Nu måste jag bara komma på vad det är för fel på mig, så jag har något konkret att berätta för KBT-gruppen. Jag borde välja något enkelt, kanske att jag har spindelfobi eller så. Allt annat krånglar ju bara till det, när vi nu ska sitta och konversera med varandra och kanske ha lite trevligt. . Jag kan ju inte berätta att allt egentligen bottnar i att jag drömmer mardrömmar om att Jan Björklund äter upp min själ och att Arbetsförmedlingen petar på mig med brännjärn medan jag får sitta på en hård plaststol i ett lysrörsbelyst rum där en handläggare håller en evig jobbsökarkurs med mig och hundra andra apatiska arbetsföra som har tappat hoppet. Nej, så vrång kan man inte vara.