Kvalifikationer
Dolph väckte mig genom att läsa högt ur löpartidningen: "Spring intervaller! Värm upp med 15 minuters jogging och spring sedan 800 meter snabbt. Varva ner med jogging i 3 minuter och spring 800 meter snabbt igen. Upprepa 2-4 gånger."
Det hjälpte inte att förklara för Dolph att jag ännu en dag vaknat på helt fel sida. Jag försökte gnälla lite om att jag inatt fick tillbaka otäckheten, som varit borta i en hel månad. Dolph sträckte bara ut handen till ett stopptecken.
En hel månad har jag mått bra. Att springa, vila och rita (och ha en peppande omgivning) har hjälpt mig att gå ner i varv så pass att hjärtsnörpet bara har attackerat mig en kort stund på 30 dagar. Jag fick till och med för mig att söka ett lärarjobb, så himla pigg blev jag. Fast även om jag var pigg var jag inte riktigt klok som tänkte så, blev jag övertygad om av tänkande människor. Så något lärarjobb tvingade jag inte ut mig på och titta vad slött och slappt och det är sådana som jag som kör Sverige i botten med att vägra arbeta och bidra till samhället. Men då kan samhället ta sig i dalen eftersom det var för att bidra till samhället som jag jobbade hjärtat ur mig och det ledde bara till sjukskrivning, arbetslöshet och att samhället snyltade på mig genom att inte ge mig några som helst pengar alls på två månader.
Oj, förlåt. Nu blev det sådär igen. Men igår kom nämligen stora mörkertåget farande genom hjärnan på nytt och då pyser alla sturska tankar ut genom ett hål i bröstet och hopplösheten tar över. Efter en veckas perforerad sömn var det väl väntat, så man kan ju tycka att jag borde ha varit bättre beredd. Man kan också tycka att det kanske borde gå att undvika Arbetsförmedlingens hemsida precis innan läggdags, men det KAN ju ha dykt upp något lämpligt jobb mitt i natten.
Dolph gäspade. Har du mer att skylla på så du kan sitta kvar på stolen och bli hämtad med lyftkran om några månader eller kan vi springa nu?
800 meter. Vet du hur långt det är? Det är som härifrån till Kina, ungefär. Alltså är det omöjligt att springa så långt fort. Jag hamnade i Timrå, det vill säga 30 meter bort. Jag försökte igen, men Dolph stod dubbelvikt och skrattade hysteriskt åt hur sakta och kort jag sprang. Jag skrynklade ihop löpartidningen och grävde ner den i snön. Får man inte göra, sa Dolph och tog genast upp den och daskade till mig hårt i huvudet med alla käcka springtips från folk som äter dopningspiller till frukost. Du är dum, sa jag till Dolph och gick hem och skämdes över att jag inte ens har ork att vara sportig, det som inte kräver en endaste hjärncell.
Det hjälpte inte att förklara för Dolph att jag ännu en dag vaknat på helt fel sida. Jag försökte gnälla lite om att jag inatt fick tillbaka otäckheten, som varit borta i en hel månad. Dolph sträckte bara ut handen till ett stopptecken.
En hel månad har jag mått bra. Att springa, vila och rita (och ha en peppande omgivning) har hjälpt mig att gå ner i varv så pass att hjärtsnörpet bara har attackerat mig en kort stund på 30 dagar. Jag fick till och med för mig att söka ett lärarjobb, så himla pigg blev jag. Fast även om jag var pigg var jag inte riktigt klok som tänkte så, blev jag övertygad om av tänkande människor. Så något lärarjobb tvingade jag inte ut mig på och titta vad slött och slappt och det är sådana som jag som kör Sverige i botten med att vägra arbeta och bidra till samhället. Men då kan samhället ta sig i dalen eftersom det var för att bidra till samhället som jag jobbade hjärtat ur mig och det ledde bara till sjukskrivning, arbetslöshet och att samhället snyltade på mig genom att inte ge mig några som helst pengar alls på två månader.
Oj, förlåt. Nu blev det sådär igen. Men igår kom nämligen stora mörkertåget farande genom hjärnan på nytt och då pyser alla sturska tankar ut genom ett hål i bröstet och hopplösheten tar över. Efter en veckas perforerad sömn var det väl väntat, så man kan ju tycka att jag borde ha varit bättre beredd. Man kan också tycka att det kanske borde gå att undvika Arbetsförmedlingens hemsida precis innan läggdags, men det KAN ju ha dykt upp något lämpligt jobb mitt i natten.
Dolph gäspade. Har du mer att skylla på så du kan sitta kvar på stolen och bli hämtad med lyftkran om några månader eller kan vi springa nu?
800 meter. Vet du hur långt det är? Det är som härifrån till Kina, ungefär. Alltså är det omöjligt att springa så långt fort. Jag hamnade i Timrå, det vill säga 30 meter bort. Jag försökte igen, men Dolph stod dubbelvikt och skrattade hysteriskt åt hur sakta och kort jag sprang. Jag skrynklade ihop löpartidningen och grävde ner den i snön. Får man inte göra, sa Dolph och tog genast upp den och daskade till mig hårt i huvudet med alla käcka springtips från folk som äter dopningspiller till frukost. Du är dum, sa jag till Dolph och gick hem och skämdes över att jag inte ens har ork att vara sportig, det som inte kräver en endaste hjärncell.
Kommentarer
Trackback
