Mitt enda bidrag till den politiska debatten
Hamnade i (eller hamnade och hamnade, jag satte nog igång den själv, som en grälsjuk hysteriker) en diskussion om min gamla käpphäst att snygga människor har det lättare än alla andra och att det gör att de fula blir en underklass som varken blir smarta eller rika. En liten ranglig åsikt, men om jag bara kunde ha koncentrationsförmåga nog att tänka klart alltihop skulle det bli ett lysande manifest som DN skulle ha på förstasidan och så skulle jag bli världsberömd debattör och tjäna pengar på att tycka saker. Lite som nu, förutom att jag varken är berömd eller tjänar några pengar, jag blir bara osams med folk. Och orsaken till att jag blir osams med folk är inte så mycket att de inte håller med mig i denna fråga (klasskampen mellan fula och snygga) utan att jag blir en tväraggressiv variant av Cecilia Torudds träffsäkra smulsammanbrottsteckning (den där när Ensamma mamman blir så galet arg på familjens smulor att hon samlar ihop alla brödresterna i en duk och helt ilskerusigt häller ner dem i tonårsbarnens sängar för att sedan inse att det nog inte var helt normalt gjort) och bara tänker att jag vill proppa ner alla snygga tjejer i en jätteburk och skruva på locket. I den snälla versionen.
Denna enorma ilska gentemot snyggtjejerna är inte riktigt politiskt korrekt och inte heller helt klok på alla plan. Men det gör mig oresonligt vansinnig när jag tänker på hur mycket lättare det skulle vara att vara en tjej (ja, jag tänker säga tjej fastän jag är på andra sidan gammelstrecket) som kliver upp på morgonen och kan möta världen utan tre timmars utseendeångest till ingen nytta. Någon som inte köper smink istället för mat och sedan märker att sminket ju inte hjälper. Någon som inte måste sitta i långbyxor på stranden när det är trettio plusgrader ute. Någon som inte kör tonårsvarianten på vartenda jobb så fort det är dags för personalfotografering och låtsas ha en tandläkartid eller minnesförlust. Någon som skaffar sig en utbildning och ett jobb istället för att sitta uppgiven på en trapp och sucka över fulheten. Och detta är inte att tycka synd om sig själv, detta är att bli helt mentalt ockuperad av tankar som snygga tjejer inte har. Och om någon snygg tjej kommer och säger att de också skippat det mesta i livet för att de väger ett kilo för mycket eller har fått en finne på näsan, då åker hon ner i burken direkt. Snygga tjejer ska inte uttala sig, eller jo, det måste de ju få göra, men de ska skämmas lite för att de tar världen ifrån de fula.
Och nu är det ju inte så att jag hatar snygga tjejer, de är mina vänner, men de bör vara medvetna om att de har vunnit många, många timmar på att se ut som de gör. Och därmed bör de... Jag vet inte. Manifestet är inte riktigt färdigt.
Hela denna stridsfråga grundar sig förmodligen i att jag blev så himla avundsjuk på mina klasskompisar som alltid blev klara snabbt efter gympan, eftersom de inte behövde stå och täcka över de värsta ansiktsskavankerna med Clearasil och kaustiksoda eller få smärtsamma skrattanfall över att ha en frisyr som liknade Paul Rein framifrån och Dee Snyder bakifrån. On a good day. Eftersom de andra tjejerna kunde hoppa ur duschen och i jeansen (som naturligtvis inte satt fel) hann de i tid till lektionerna medan jag stod timme efter timme och grät framför spegeln och gick miste om min utbildning.
Det sistnämnda är lite ljug, för hur skulle jag ha vågat skolka? Det var bara de snygga som tordes det, för de fick aldrig skäll.
Någon kanske höjer rösten och påpekar att mina misslyckanden i livet inte beror på mitt utseende, utan helt enkelt på att jag är otrevlig. Ner me na i burken, bara!
tapetorkestern.blogg.se
Denna enorma ilska gentemot snyggtjejerna är inte riktigt politiskt korrekt och inte heller helt klok på alla plan. Men det gör mig oresonligt vansinnig när jag tänker på hur mycket lättare det skulle vara att vara en tjej (ja, jag tänker säga tjej fastän jag är på andra sidan gammelstrecket) som kliver upp på morgonen och kan möta världen utan tre timmars utseendeångest till ingen nytta. Någon som inte köper smink istället för mat och sedan märker att sminket ju inte hjälper. Någon som inte måste sitta i långbyxor på stranden när det är trettio plusgrader ute. Någon som inte kör tonårsvarianten på vartenda jobb så fort det är dags för personalfotografering och låtsas ha en tandläkartid eller minnesförlust. Någon som skaffar sig en utbildning och ett jobb istället för att sitta uppgiven på en trapp och sucka över fulheten. Och detta är inte att tycka synd om sig själv, detta är att bli helt mentalt ockuperad av tankar som snygga tjejer inte har. Och om någon snygg tjej kommer och säger att de också skippat det mesta i livet för att de väger ett kilo för mycket eller har fått en finne på näsan, då åker hon ner i burken direkt. Snygga tjejer ska inte uttala sig, eller jo, det måste de ju få göra, men de ska skämmas lite för att de tar världen ifrån de fula.
Och nu är det ju inte så att jag hatar snygga tjejer, de är mina vänner, men de bör vara medvetna om att de har vunnit många, många timmar på att se ut som de gör. Och därmed bör de... Jag vet inte. Manifestet är inte riktigt färdigt.
Hela denna stridsfråga grundar sig förmodligen i att jag blev så himla avundsjuk på mina klasskompisar som alltid blev klara snabbt efter gympan, eftersom de inte behövde stå och täcka över de värsta ansiktsskavankerna med Clearasil och kaustiksoda eller få smärtsamma skrattanfall över att ha en frisyr som liknade Paul Rein framifrån och Dee Snyder bakifrån. On a good day. Eftersom de andra tjejerna kunde hoppa ur duschen och i jeansen (som naturligtvis inte satt fel) hann de i tid till lektionerna medan jag stod timme efter timme och grät framför spegeln och gick miste om min utbildning.
Det sistnämnda är lite ljug, för hur skulle jag ha vågat skolka? Det var bara de snygga som tordes det, för de fick aldrig skäll.
Någon kanske höjer rösten och påpekar att mina misslyckanden i livet inte beror på mitt utseende, utan helt enkelt på att jag är otrevlig. Ner me na i burken, bara!
tapetorkestern.blogg.seKommentarer
Trackback
