Tapetorkestern

Nu skulle ju boken för länge sedan ha varit inskickad till tryck, men jag har suttit länge och tittat på provtrycket av den och tänker att om man håller den snett framför sig i ett visst ljus kanske det ser ut som en riktig bok. Sedan fastnade jag i att den blir så tunn, men om man tittar långsamt på bilderna räcker den väl länge. Försöker jag tänka, bara för att inte bli tvungen att göra det definitiva och godkänna provtrycket och bara skicka in kontraktet. Då börjar jag istället fundera över om pappersfärgen och tjockleken är bra eller inte.


En tjej/tant på affärn igår släpade sin kundkorg så vingligt efter sig att hon slängde fram den över fötterna på mig så jag snubblade över den. Reflexmässigt utropade jag en ursäkt och hon blängde surt tillbaka. Det kändes symboliskt på något vis, att de som ångar på här i livet utan att se sig för blir arga på alla som försöker hoppa undan för dem. Men egentligen kändes det mest som att jag måste sluta be om ursäkt inför sura tanter.


Och surast av dem alla är jag, därför måste jag sluta hitta på ursäkter inför mig själv och istället göra klart den lilla boken, som kanske kommer ut i helt fel papperskvalitet och med märklig upplösning och istället inse att det handlar om streckgubbar, inte något skönhetsprojekt. Som livet.