Tapetorkestern

Kläderna killas och sticks och jag har ingen aning om varför jag har vaknat på fel sida och är så arg att jag bara vill klippa sönder hela tillvaron. Skulle ha vilodag igår men Dolph började tjata ända från morgonen att det finns inga ursäkter att inte träna och då sa jag det är ju lätt för dig Dolph som redan är ett muskelberg men för oss gäddhängschampions är det bara det absolut tråkigaste som finns att lyfta vikter och göra plankan och diverse monotona rörelser som till och med slår dammsugning i trälighet. Jaha, säger Dolph. Och hur tror du jag blev ett muskelberg, då? Tror du inte jag fick kämpa för det? Nej, säger jag. Jag tror din hjärna gillade monotoni och gick igång på tristess och så blev du styrketränare av bara farten. Jaha, säger Dolph. Men titta på mig nu. Nu tjänar jag miljoner bara på att spänna överarmarna och du går där hemma och orkar knappt lyfta kassakorten. Och då tänkte jag på vad märkligt det är att de som gör det folk minst behöver, de får mest betalt.


Eftersom jag inte gör någonting alls får jag inte heller betalt, för det har filosofiska A-kassan bestämt. Förra veckan blev jag lovad pengar denna vecka, om det inte var några oklarheter med min ansökan. För då skulle A-kassan ringa och säga till att det var oklarheter, sa A-kassan. A-kassan ringde inte alls, så då väntade jag ivrigt (man blir lite ivrig efter att inte ha haft någon inkomst på två månader) på att pengarna skulle komma idag. Jag ringde talsvar för att kolla hur mycket pengar jag skulle få (kanske 50 000 kr! Kanske jag har fått någon slags premie för att jag inte ringt A-kassan varje gång jag varit arg på dem? Kanske facket har börjat betala ut medlemsbonusar till folk på måfå för att inte medlemmarna ska flytta till Schweiz?). Då säger talsvar att jag ska få noll kronor.


Noll kronor var aningens mindre än jag hade föreställt mig. Jag ringde då upp A-kassan igen (där rök premien) och blev upplyst om att det är klart att jag inte kan få någon betalning redan nu, trots att två handläggare i rad har lovat mig det, för så går det inte till. Nästa torsdag, kanske. Om månen står i fas med arbetsmarknadsministerns stjärntecken just då.


Kanske var det därför jag vaknade arg imorse, men jag tänkte att det säkert var för att jag blev så uttråkad av styrketräningen och lite löpning skulle säkert råda bot på ilskan. Löpning är ett tjusigt ord som många associerar med att springa hyfsat fort och stiligt, men jag definierar löpning som en vaggande, viftande jogging som går snäppet långsammare än den här låten. Och Dolph ruskar på huvudet och säger åt mig att öka, men jag puttar ner honom i en snödriva och lufsar vidare. Och blir tvärirriterad på att det kommer tanter och går framför mig, på den väg jag har tänkt springa. Nu kan jag ju inte springa där, för då kommer jag att springa i samma takt som de går och så måste vi göra sällskap hela vägen och det blir tryckt stämning och tanterna kommer inte att veta vad de ska prata om men det spelar ingen roll för jag kan banne mig inte prata när jag springer i alla fall. Så jag tar en annan väg. Och så får jag för mig att nu ska här springas i backar. Jag har förläst mig rätt rejält på löpartidningar och där står det att man måste göra backträning om det någonsin ska bli ordning på livet, så därför lullar jag iväg till en backe. "Välj en backe som är 400 meter lång" står det i löpartidningarna. "Spring först 200 meter och jogga lugnt nerför".


Eftersom skribenterna i löpartidningarna äter amfetamin till frukost tar jag deras yrande med ro och väljer en backe som visserligen är en halv kilometer men jag tänker bara springa 20 meter. Och det gör jag, i full speed (fast inte speed som i amfetamin, för någon ordning får det ju vara på mig) och joggar lugnt nerför. Eller, jag stapplar nerför och svär över att det inte finns någon ledstång att hålla sig i. Men sedan är det dags att springa hem. Men då får kroppen frispel och vänder och springer uppför backen igen, ännu fortare denna gång. Och hasar sig ner tillbaka. Då märker jag att jag har glömt att vara arg. Och så tänker jag att nu jäklar ska jag och kroppen springa i full kareta uppför hela femhundrametersbackjävulen så att alla skidåkare och promenadtanter bara trillar ner i diket av beundran över detta nya stjärnskott på löparhimlen. Men då tar jag kommandot över kroppen och joggar hem med den. I smyg är kroppen tacksam över att jag var en klok förälder och satte en tydlig gräns. Men Dolph hoppar fram bakom en gran och suckar över min bedrövliga feghet och brist på karaktär och säger att det blir aldrig något av mig.