Jag tänker inte på något jag tänker inte på något jag tänker inte på något
På inrådan av Jo och för att för att vara påläst på KBT-kursen lånade jag två mindfulness-böcker. De har legat i bokhyllan och stirrat uppfordrande på mig med näckros- och lindblomsträdsomslagsblicken, ett evigt tyst tjatande. Som om jag skulle ha lugn och ro nog att läsa himmelsblå böcker om att andas? Men till slut tänkte jag att det kan väl inte vara så himla svårt att sitta stilla och tänka på inte någe alls, så jag började läsa i den ena boken.
Gissa hur sakta de skriver i sådana där böcker? Jag skummade igenom de första tio sidorna och försökte få något slags hum om handlingen, men det var hopplöst. Efter att ha läst en tredjedel (medan jag har tänkt på annat, för att utnyttja tiden maximalt) av boken känner jag mig jättelugn och fin, men det var nog för att jag somnade tvärt och sov en hel natt.
Huvudbudskapet i böckerna är att man ska leva i nuet och vara närvarande och bladibladibla, vilket säkerligen är en bra idé, men vem gör sådant? Hur ska man ta sig igenom en supertråkig tillvaro på jobbet eller hos handläggaren på Af om man sitter och är medveten hela tiden? Det är ju bara när det är roligt som det är någon vits med att vara närvarande, annars är det lika bra att drömma sig bort. Visserligen hamnar då strumpor som skulle in i tvättmaskinen i sopkorgen istället, och de nytvättade kökshanddukarna läggs i frysen istället för i handduksskåpet. Det kan även hända att den där räkningen som man inte förstod vart den tog vägen råkar dyka upp 20 dagar för sent på utsidan av en kartong som man bara plockar fram för att stoppa i återvinningen. Påminnelseavgifter, frysta handdukar och bortslängda strumpor är dock ett milt pris att betala för att slippa meditera.
