Tapetorkestern

Regnet faller mot fönstret. Jag ringer min Handläggare. Papperen säger att vi må mötas senast måndag. Hon vill inte träffa mig. Where did we go wrong?

Onsdag, säger hon. Onsdag. Inte förrän på onsdag.

Jag känner att något brustit. När ska vi någonsin hitta tillbaka till varandra igen?

Läser en platsannons. Erotikförsäljare sökes för home parties. Tänk om Arbetsförmedlingen snart ringer och säger att det är ett Lämpligt Jobb? Jag väntar vid telefonen.

På blogg.se görs reklam för ett dejtingföretag. En sexuell affär kan rädda ditt förhållande, säger annonsen. Mitt förhållande med Handläggaren är nog kört. Hon lät helt ointresserad och nästan sur på telefon.

Och jag vet inte riktigt om jag har plats för en affär också, det är nog trångt i lägenheten som det är. En sexuell affär får i såfall hålla till i hallen. Ska den ha skyltfönster? Är det vad erotikförsäljarjobbet går ut på?

Vänta er snart inbjudan till partaj.

De blir allt slugare. Man får passa sig. Som det sades i Twin Peaks (den där dokumentären om Arbetsförmedlingen och A-kassan, som gick på TV på 90-talet) : "The owls are not what they seem".

Och även fast inte ugglorna är vad de verkar, så anar jag dem i mossen. Kanske till och med i mössan, som jag står med i hand.

Den illistiga planen som regeringen och SÄPO tvingar Handläggarna att genomföra, är: total distraktion.

Idag kommer jag inte att ha tid att vare sig söka jobb eller fylla i kassakort (jag har visserligen inte fått behörighet att fylla i kassakorten ännu. Det kom ett brev som man måste fylla i och skicka tillbaka. Då ska a-kassan sedan skicka tillbaka ett brev med en kod som jag måste ha för att fylla i kassakorten på nätet.  Hela den proceduren tar alltså minst en vecka. Men jag har hursmhelst inte fått något beslut om att jag får a-kassa, så att fylla i kassakort är mest ett sällskapsspel här hemma.).

Jag kommer att vara fullt sysselsatt med De Ondas nya giv. De ligger bakom sajten MSN News, som råkar vara startsida på denna dator. Idag frågar MSN News mig följande: Britneys bikinisamling - vilken färg tycker DU  hon passar bäst i?

Förstasidesnyheter som vänder sig direkt till MIG kan jag inte ignorera. Tur att TVn inte är ikopplad. Då skulle nyhetsuppläsarna börja ge mig uppdrag. Och sedan kommer de in i huvudet på mig när jag ska sova. Men då går de allt vilse bland allt rat.

Nåja. Har inte tid att skriva mer, måste göra en klippdocka av Britney och prova olika bikinis på na.

Tydligen var de mig på spåren. Detta kräver en förklädnad. Jag sprang och klippte mig direkt efter besöket i Underjorden. Nu är jag lite fattigare och lite mer lik Gustav Vasa, men liksom snygg ändå. Borde funka för att hålla mig undan deras svavelosande käftar ett tag.

Trodde jag.

Handläggaren hade väst att jag måste fylla i mina meriter på nytt. Hemma. Och sedan komma tillbaka. Ett listigt knep. Men jag tänker spela med.

Så nu sitter jag här och loggar in på Arbetsförmedlingens hemsida. "Ditt personnummer är felaktigt. Var god gå in på Min Sida och ändra personnummer".

Jag går in på Min Sida. Lägger till de fyra sista siffrorna, som saknades. "Ditt personnummer finns redan registrerat".

Jaha. Så bra. Går tillbaka till inloggningen för att fylla i mina meriter.

"Ditt personnummer är felaktigt. Var god gå in på Min Sida och ändra personnummer".

Sådär håller jag på ända tills allt svartnar och jag inser att de lockat mig i ännu en fälla. Om de arbetssökande hindras från att söka arbete och istället pysslar med Af:s djävulska Sisyfosjobb på hemsidan får Fredrik Reinfeld ännu en After Eight till kaffet varje morgon.

Med darrande händer tar jag fram den påkostade kulörta broschyren om hur arbetslösa ska bete sig, som Handläggaren tvingat på mig.

Läser om "Lämpliga jobb". Om den arbetssökande inte godtar ett lämpligt jobb stängs han eller hon av från a-kassan. Vad som är ett lämpligt jobb avgör Arbetsförmedlingen. Om arbetssökanden själv hittar ett jobb och därför inte vill ta det jobb Arbetsförmedlingen anvisat, måste det jobb arbetssökandet hittat vara mer lämpligt än det Arbetsförmedlingen hittat. Vad som är mest lämpligt avgör Arbetsförmedlingen.

För hur skulle världen se ut om folk själva visste vilket jobb som var bäst för dem?

Då skulle Handläggarna och deras furstar kanske bli utan jobb. Och då måste någon hitta ett lämpligt jobb åt dem, eftersom de själva inte kan göra det.

Jag hör brevbäraren närma sig. Jag hör en duns i brevlådan. Kan det vara ett tvångsanvisat arbete som proktolog i Arvidsjaur?

Jag beväpnar mig och går ut.

Morgan Freeman fortsätter med sin översatta röst:

Vår hjältinna håller på att nästla sig in i Ondskans högborg, Arbetsförmedlingen. Det ligger spänning i luften och damm på golvet. Iförd sin ninjakostym sitter hon på lur i väntrummet med en nummerlapp i handen. Från tomma intet dyker en av Dem - en Handläggare - upp. För att det ska bli ännu mer spännande och för att även Morgan Freeman måste vila sin avgrundsdjupa stämma låter vi Hämnerskan berätta i jag-form

Jag fördes in bakom en skärm. Troligen för att ingen skulle höra mina skrik. Men jag var förberedd. Jag hade fyllt i alla mina meriter hemma, så jag inte skulle behöva rabbla allt sådant på plats.

Men ack. Misstag nummer ett. Det går inte att överlista dessa Mörkrets lakejer.

- Du måste fylla i allt igen på ett annat ställe, annars gills det inte. Och så måste du komma på ett nytt besök hit för att berätta att du har fyllt i allt igen på ett annat ställe. Inom 14 dagar, annars drabbas du av vår vrede.

Jag var beredd att göra en baklängesvolt och rusa därifrån, men jag kunde inte ge upp så lätt.

- Nu ska vi se vilka jobb du måste söka. Aha! Här är en lista på yrken i hela landet som du inte alls är kvalificerad för, men du måste kanske flytta till Kiruna och bli sopgubbe, ty sådan är lagen.

Jag var inte beredd på denna attack. Jag mumlade något om att jag ju precis flyttat till en storstad där det borde finnas jobb och att jag inte tänker överge mitt livs kärlek för en massa flumregler.

- Då så! Då skriver jag in dig på ett obligatoriskt möte där du får sitta och höra att du måste bli sopgubbe i Kiruna om inte våra svarta riddare ska dra ner dig i underjorden.

Jag började spana efter en flyktväg. Just när jag trodde kusten var klar, slog Handläggaren till med något jag aldrig kunnat förutse.

- Här får du en rosa mapp med en broschyr i fyrfärg som skapats för att förnedra dig som söker jobb samt en farlig skrift från vår Härskare om att a-kassan nu har dig i sitt grepp. Dessutom får du här telefonnumret till en annan Handläggare som kommer att skicka hotbrev till dig. Lycka till!

Jag tog emot de giftiga dokumenten och flydde med ett leende på läpparna. De misstänkte inget. De låter mig träffa en annan av Dem! De kanske snart kommer att föra mig till deras ledare! IT'S PAYBACK TIIIIIIIIME!

När jag var på väg ut genom portarna stannade jag plötsligt. Jag hörde ett alltför välbekant och blodisande ljud bakom mig.

- Moahahahahahaaaaa!

Jag sprang.

BAKGRUND (Morgan Freemans berättarröst):

De är livsfarliga varelser. För sju år sedan dödade de hennes självkänsla och hennes privatekonomi. De jagade henne in i sjukdom och vansinne. En räddande ängel från norr hjälpte henne att fly till skogarna, där hon fick tillbaka sin sinnesfrid och ett meningsfullt arbete.

För att hålla monstren på avstånd tvingades hon varje månad betala en stor del av sin inkomst till dem. Hon hoppades att hon aldrig skulle behöva möta dem igen. Sju år senare var de tillbaka. Hon svor att hämnas. Hon skulle ta tillbaka sina pengar, sin heder och kanske ett och annat frimärke.

Det här är berättelsen om vår hjältinnas kamp mot två av vår tids största hot mot rikets säkerhet. I rollen som Ondskan ser vi Arbetsförmedlingen. Dess sinnessjuka psykopatiska sidekick, Dubbelondskan, spelas av A-kassan, som gör en övertygande comeback i sin empatilösa och vettvilliga rolltolkning.

Vi kommer in i historien precis när vår hjältinna äntrar Ondskans högborg på Storgatan.

Hon kände på dörren. Den var olåst. Hon smög försiktigt in genom entrén. Framför henne låg en väntsal, en informationsdisk samt en arbetsstation med datorer.

Lokalen var full av människor.  Hon spanade över folkmassan. Några personer satt håglösa och stirrade ut i tomma intet, andra läste uppgivet platsannonser. För dem var det redan för sent, hon kunde inte rädda dem. Hon hörde en man prata glatt på mobiltelefon. Han var fortfarande inte förlorad. Det var första gången för honom här. Om inget gjordes snabbt skulle han snart bli en zombie som de andra.

Men tyvärr. Det fanns inte tid till räddning av enstaka individer. Uppdraget var större än så. Hon måste få tag på en av DEM. Men innan hon kunde nå fram till infodisken måste hon skriva in sig själv på Arbetsförmedlingens datorer. Detta var hon förberedd på, hon hade tränat i många år. Snabbt loggade hon in sig på de uråldriga maskinerna, som var utformade av en sjuk hjärna för att driva arbetssökande till komplett vansinne.

"Fyll i ditt personnummer enligt formatet xxxxxx-xxxx."
 
Omöjligt. Bindestreck fungerade inte. Nio försök till. Bindestrecket ur funktion. Detta är första testet, de försöker få mig på fall med ett jävla skiljetecken, skrek hon inombords. Hon förstod att det var allvar nu. Hon kunde inte slösa tid på deras robotar. Hon gick för att ta en nummerlapp för att träffa en Handläggare, som De kallar sig.

Nummerlappsapparaten var övertäckt av en duk. "Kontakta infodisken när du skrivit in dig på datorerna", stod det på en skylt. Vid infodisken stod en dam och pratade med en man om till synes ingenting. Efter tio minuter tyckte damen det var lämpligt att vända sin uppmärksamhet mot personen framför disken.

- Kan jag hjälpa till?, frågade arbetsförmedlardamen ointresserat.

- Jag ska skriva in mig som arbetslös, svarade vår hjältinna.

Damen gick bakom disken och tryckte på en knapp. Ut kom en nummerlapp som hon räckte över. Detta var andra testet. De har en person som är anställd för att ge nummerlappar till arbetssökande! Vår hjältinna kände att det ryckte i ansiktet.

Fortsättning följer.

Förra kapitlet blev så otäckt att jag var tvungen att låta bli att skriva under söndagen tills monstren lugnat ner sig.  Men lugnar de ner sig eller klär de bara ut sig?

Jag struntar i vilket. Orkar inte thriller längre. Jag var tidigare inne på att byta till tantsnusk, men så kom jag på att det kanske är farbröder som läser denna blogg också och de är alltid känsligare än andra. Jag kan inte vara hur oansvarig som helst.

Därför får det bli lite hjärnslö action av denna blogg ett tag. Jag är Bruce Willis och Arbetsförmedlingen och A-kassan är mina svurna fiender, terroristerna utan ansikte.

Om några timmar blottar jag mina oljeinsmorda överarmsmuskler och smyger mig in på kontoret i stan för att göra det många modiga män försökt med tidigare utan att lyckas:

Jag ska anmäla mig som arbetslös.

Tänk på att åldersgränsen för denna blogg nu är 15 år. Om du är yngre måste du läsa i vuxens sällskap. Om du inte smygläser när alla vuxna gått och lagt sig, förstås.

Idag var det tomt på Platsbanken. En talangfull läsare föreslår att jag ska hjälpa VD:n för Posten. Jag äter choklad och avvaktar.

Två dagar kvar på semestern. Ska jag dricka upp allt vin och skriva en schlager eller ska jag äta upp all choklad och skriva en generationsroman?

Lyssnar på Nick Caves Easy Money och tänker att prostitution inte heller är rätta vägen att gå. Jag har så svårt för folk jag inte känner.

Måste nog sluta med den här Stephen King-följetongen. Blir alldeles för rädd för mitt eget alster. Vaknade gråtfärdig av mardrömmar inatt. Funderar på att skriva tantsnusk istället.

Och då har jag inte ens blitt arbetslös än.

Nej, dags att sluta pjåska. Regeringen tror att arbetslösa är gnälligt smuts som ska tvättas bort från Anders Borgs hästsvans, så jag kan inte ge upp så lätt.

Fast jag har nog börjat ge upp lite redan, när jag skriver sådana Aftonbladetinsändarsaker som "Regeringen tror att..."

Men.

Jag har hittat tre jobb som jag tror kan passa mig:

1. Cirkelledare i matlagning. Igår hällde jag ut kikärtorna ur förpackningen (JA, jag har inte hunnit börja koka egna än. Jag är några millimeter ifrån perfektion.) för att spola av dem. Tyvärr glömde jag hälla dem i ett durkslag först.

2. Charkansvarig på ICA. Som ansvarig får man lägga ner hela avdelningar, har jag hört. Jag skulle nog bli befordrad redan efter första dagen.

3. Modersmålstränare i albanska. How hard can it be?

Min ekonomiska kris har löst sig förresten. Idag ska jag lösa in tiokronorsvinsten på min tialott mot EN NY LOTT. Speldjävulen skrattar hest i bakgrunden. Är han inte klädd i en t-shirt som det står A-kassan på?

Varje månad får jag kolossalt mycket i lön och sätter därför in 1000 spänn på ett sparkonto. Efter ungefär tre dagar märker jag att lönen var kolossalt slut och jag tar tillbaka tusenlappen. Så ser mitt ekonomiska sinne ut.

Därför är det alltså dags att göra en budget. Det är även dags att få magsår, utslag och allmän ångest. Det får jag så fort jag tänker på pengar. Alltså blir det ingen budget.

Jag skriver en shoppinglista istället. Går ut glad i hågen för att gå på Konsum. Märker mörka moln och bestämmer mig för att gå på ICA, som är lite närmare. Vänder och rantar iväg åt andra hållet. Då kommer regnet. Jag går hem igen.

Se där, ett lätt sätt att spara pengar. Och motion.

Hinner knappt innanför dörren innan telefonen ringer och en ivrig stinta vill erbjuda mig finfina trosor. Man kunde nästan tro att hon snott min affärsidé om en sexlinje som ringer upp folk, men så hemtrevligt är det inte. Hon vill sälja hipsters till mig. Jag är på vippen att säga att jag inte använder underkläder, men tackar istället bara artigt nej.

Puh. Där sprack nästan budgeten, men jag stod emot konsumtionsbegäret.

Ett begär att skrika högt i en kudde fick jag kväva idag när jag ringde om mitt arbetsgivarintyg som visar sig vara fel ifyllt. Det måste någon annan hjälpa mig ändra, någon annan som naturligtvis inte jobbar idag.

Precis som jag.

Dagens jobb på Platsbanken: Utredare till kriminalvården.

Ska man få något jobb gäller det att ha lite färdigheter först. Det är dags att utveckla min händiga sida. Jag bestämmer mig för att sätta ihop tidskriftssamlare i kartong från IKEA. Härligt med prylar som är i ett enda sjok, så det inte är några skruvar eller andra lösa delar att hålla reda på.

Tänker snabbt knöka ihop 10 stycken för att få lite ordning i lägenheten. Börjar med en, sådär som man gör. Men HUR gör man? Viker de fyra flikarna i alla universums kombinationer utan att det fungerar. Blir lite arg. Tidskriftssamlaren heter FLYT.

Struntar i att FLYT inte är rätt ihopvikt, stoppar tidningar i den i alla fall. Botten går ur. Struntar även i det. Tidskriftssamlare ska stå på en plan yta, utan att någonsin lyftas, så jag petar ihop underdelen av FLYT och ställer den på golvet. Den står inte rakt. Ställer den mot ett bordsben och blir nästan lite rörd över att FLYT nu står alldeles stilla. Snett, men stilla.

Nio stycken kvar. Upptäcker plötsligt att farbror IKEA ritat en bruksanvisning i botten på FLYT. Tre bilder, ingen text. Jag tittar länge på dessa bilder. Är det ett test? En rebus? Eller bara Dan Browns skiss till Da Vincikoden? Jag tar mig inte tid att leta fram symbollexikonet utan försöker göra som bilderna visar.

Gör som bilderna visar och får ännu en tidsskriftssamlare med lös botten.

Framåt kvällningen inser jag att jag hållit bilderna upp och ner.

Dagens platsannonser som jag väl måste svara på:
 
Apotekare - jag kan ju faktiskt en hel del om piller.
Trafiklärare - jag har åkt bil flera flera gånger.
Motorskadereglerare - kan vara extraknäck till trafiklärarkneget.

I slutet på varje kapitel i en spänningsroman ska det vara en cliffhanger, något som gör att man bara MÅSTE fortsätta läsa. Och här kommer den:

Jag funderar på att göra en budget.

Istället för att säga att man är arbetslös kan man säga att man har semester. Nu när jag har semester ska jag inte blogga, för i Aftonbladet stod det att folk som bloggar på semestern blir stressade och då blir det inte någon avkopplande semester. För bloggande är precis som ett riktigt jobb, tror Aftonbladet. Och jag tror på Aftonbladet.

Så eftersom jag har semester vill jag ha vikarier. Jag har redan försökt tvinga en skojig blondin att ta över bloggen i sommar, och då kom jag på den stiliga idén att låta alla andra fina läsare bidra också. Så spökskriv ett inlägg till denna fallfärdiga blogg!

Nu.

Jag ska stoppa paraplyer i mina drinkar så länge.