Tapetorkestern

Ifall jag och syster glömmer att springa runt och kräva karameller mot akvareller och kastar in gamla Aftonbladet hos grannarna imorgon alltmedan vi har klätt ut oss till Hasse och Kvinnaböske Band, så ska jag fira Halloween genom att minnas en jättefin fest hos Kramfors skräckmästerska för löjligt länge sedan.

Det var såklart maskerad och man skulle komma klädd som något kusligt.
Jag valde faktiskt INTE att ta på mig en Per Gessle-kostym. Istället hade jag kommit på världens bästa idé:

Jag knöt en kudde runt magen med ett snöre. Jag skrattade ungefär hela vägen till partajet.

INGEN, jag säger absolut INGEN förstod vilken zombiefilm jag refererade till.

Det var första och definitivt sista gången jag gick på maskerad som The Return of the Living Bed.

Tori Amos pratade i en intervju om Britney Spears, om att det är viktigt att inte undertrycka sina olika sidor, för då kan de komma ut på de mest självförnedrande vis. Man ska liksom ta itu med sina hemligheter innan de tar itu med en själv.

Det finns en rolig idé på http://parallax.bloggsida.se, där en man har gjort ett projekt som går ut på att folk anonymt får skriva ner sina hemligheter. I en artikel om det projektet i http://friatidningar.se nämns Britney Spears också.



Jag har inte direkt några hemligheter som rör Britney Spears, förutom att jag inte tycker hon är särskilt intressant, då. Och nu är inte det någon hemlighet längre.


Här kommer dock en riktigt spännande hemlis om mig:







(du måste hålla upp skärmen mot en lampa för att kunna läsa, jag skrev med citronbläck)

Var nära att skrika när jag vippade upp persiennerna imorse: SNÖ!

Om jag vore född i denna by skulle jag säkert ha snöflingor i blodet som alla andra, men det där vita, blöta, elaka är bara ondska för mig. Jättefint på bild men kallt och äckligt i verkligheten. Lite som sångaren i BWO. Förutom att jag inte tycker han är fin på bild heller.



Låter persiennerna vara nere och tänker på lillasyster istället. Hennes senaste två fina citat till mänskligheten är följande:

(när hon läser namnet på en Läkerolsort) - Pitaya, är det finska för jordgubbe, eller?

(när hon får för sig att kommentera mitt utseende) - Men du ser ju ut som en tossig gammal tant!

I övrigt har jag och lillasyster kommit på ett av de STORA sambanden i universum. Vilken frisyr jag än skaffar mig så har Rod Stewart redan haft den. Helt sant. Jag vet inte om karln själv är medveten om detta och inte heller vilka konsekvenser det skulle få för kosmos om han finge reda på det.

Annat som kan rubba världsordningen är ifall man berättar något viktigt. Jag tycker alltid att andra ska göra det, men det är för att jag tror att andra besitter krafter som jag saknar. I sådana här lägen skulle man haft en magic eight ball (inspirerat av http://elakochkonstig.blogg.se). Eller ska jag kanske köra en bloggomröstning?

Fast jag har redan röstat klart. Min ledstjärna i dessa sammanhang försökte först få mig att göra slag i saken, men sedan höll han med om att i en liten by kan man nog inte göra vad som helst. Och han har skägg och kan fixa en mosh pit på nolltid, så jag tror på honom. Å andra sidan tycker han om siffror och rollspel också, så helt tillförlitlig är han nog inte...

Jag får helt enkelt ta fram kortlek eller en näve grus och spå. Eller en sådan där grej som man gjorde i mellanstadiet, som man viker åt olika håll och så står det svar under varje flik. Snacka om dåligt slut på ett inlägg.

Det har kanske låtit som jag är less på min omgivning när jag gnäller så förbenat mycket, men det är jag inte. Jag är less på mig själv. Och det är väldigt knepigt att bråka med en sådan slipad hjärna. Hoho.

Men lite mindre less blir jag när jag läser glada nyheter. Till exempel att Kramfors fått igång sin bio igen! Kalas! Om jag far dit ska jag kanske till och med gå på JamesTråkJävlaBond bara för att stötta dem som fått igång plejset igen.

Tills dess är det Sundsvall eller Östersund som gäller. Tor är bokad för vampyrfilm, min favoritfilmerska för Woody Allen och min bloggmentor för vilken film som helst eftersom vi ändå aldrig kan bestämma oss. Ni andra får komma med egna förslag. Själv ska jag se två timmars romantisk komedi idag. Ämnet känns mer verklighetsfrämmande än Science Fiction just nu.

Leona Lewis har tackat nej till en miljon pund för att göra reklam för Harrods, eftersom de säljer päls. Bra tjej. Hon funderar även på att släppa ett eget veganskt klädmärke. Jag har nog aldrig hört henne, men hon är snygg och smart. Det räcker för mig.

Vargtimme eller inte, det håller i sig. Det hjälpte inte att sova 14 timmar eller att äta världens bästa hallonfrukost.

Men jag säger som Farbror Joakim i varannat nummer av Kalle Anka på 80-talet: "Tro de' ?"

För nu har jag en plan B!

Det är en ständig sanning som Miss Jackson far med: Change your mind and be happy!

Fast jag har aldrig haft en plan förr, så jag har ingen aning om hur man gör med sådana.

Jag har tjatat på folk om deras plan B, om vad de ska göra med sina liv. Själv sitter jag fast i en total dumhetskarusell och vägrar ta steget ut i någon slags verklighet.

Jag tror halvtre på natten är världens bästa tillfälle att ta livsavgörande beslut. Imorgon är jag för trött och för hungrig och för bekväm för att inse mitt eget bästa... Därför meddelar jag härmed att jag måste fixa något bra. Och dra.

This is not where I belong.

Fan att det ska vara så jävla många giftiga kryp på Borneo.

Eftersom jag bara känner en enda person som har samma förnamn som en rockstjärna (Lasse Berghagen räknas inte som rockstjärna), så ägnar jag ett helt inlägg åt att kommentera hans kommentarer.

Dennis Lyxzén är alltså Sveriges snyggaste vegan. Än så länge...

Dennis Lyxzén är inte funnen av mig, men troligen av Amanda Jenssen. Kul för henne. Kulkulkulkulkul. Jättekul.

Jag träffade Dennis Lyxzén för ungefär 15 år sedan, om man kan låtsas att man träffade någon när man bara stod och hängde bakom en kompis som är kompis med honom. Men jag tar med det i mina memoarer ändå, i kapitlet om saker jag nästan har gjort. Det blir ett väldigt långt kapitel. Saker jag HAR gjort hamnar någonstans mellan titelsidan och förordet.

Jag stavade fel till Phil Lynott förra gången. Halva helgen förstörd. Tror dock han skulle haft överseende med det. <3

Millencollin ger jag faktiskt inte mycket för. Men jag har träffat dem också! Se ovan nämnt långt memoarkapitel.

Det är verkligen överskattat att vara snygg. Det är sannerligen ett fasligt sjå att vifta bort alla tjejer.

Idag har jag påverkat miljön negativt genom att ha haft datorn igång i några timmar, så jag ska skriva snabbt. Jag duschade dock på rekordkort tid och har enbart köpt ekologiska varor (och faktiskt var inte en enda av sakerna onödig. Förutom chokladen, kanske.).

Miljöaktivist, biomaskinist, vaniljspecialist, feminist, manschauvinist, rojalist, folkpartist och musikfascist. Det finns många saker man kan kalla sig.

Jag är tyvärr inte tillräckligt miljöaktiv eller duktig på vanilj för att kunna titulera mig expert på dessa saker, och de övriga är jag högst skeptisk till. Förutom den sistnämnda. För hur skulle världen se ut annars? Jag hade en jättejobbig mardröm inatt där jag var tvungen att uthärda en totalt menlös konversation med E-Types tokdryga körsångerskor. Det gjorde mig än mer övertygad att man inte kan tillåta vad som helst.

En av de bästa sakerna som slutar på -ist är ändå basist. Dagen till ära har jag gjort klar min basistlista. Fast den är inte klar. Men jag gjorde en över sjungande basister.

1. Kim Gordon/Sonic Youth - hon skulle inte kunna vara o-cool hur hon än anstrände sig

2. Phil Lynnott /Thin Lizzy - Sanslöst bra känsla för allt.

3. Paul Simonon/The Clash - han må ha behövt tejpbitar som visade honom hur han skulle spela, men han stod för det mest estetiska hos gruppen. Inte för de bästa sånginsatserna, dock, men tjera nån vad gullig han var på Guns of Brixton.

4. Rick Danko/The Band - absolut vackraste basmannen och finaste rösten och bara helt otroligt bra spel.

5. Vem har jag glömt?

Ids inte.

Inatt vaknade jag i panik vid 3-tiden. Drömde att jag var på världens tråkigaste julfest och just hade råkat äta gräddtårta. Jag hade också försökt fly genom ett otroligt litet fönster. Snacka om Alice i Underlandet, lågbudgetversionen.  Men jag tror inte det var därför jag vaknade och var alldeles orolig. It's just that the moon is full, antar jag.

Har lyckats bränna gröt idag. Jag tror jag ska göra ett matlagningsprogram, fast helst en jättelång matlagningsfilm, som bara går ut på att jag står i köket och försöker fixa middag. En thriller. Med Alan Davies i huvudrollen.

Alan Davies är min nya idol. Han är med i QI, ett frågesportprogram som jag blivit helt beroende av. Alan Davies kan nästan aldrig någonting, men han är roligast av alla. Och så läspar han och har en halvt osannolik frisyr. En själsfrände. Förutom att jag kan säga S, då. Men det är ju också en slags begåvning.

Nästa vecka blir det bio, men utan kladdkaka. Jag är inne på andra veckan utan att äta giftiga saker. Jag väntar med spänning på hur klartänkt jag ska bli. Jag har bara blandat ihop veckodagarna tre gånger på sju dagar, så det här kan bli hur bra som helst.

Folk är puckon. Det är sant. Fullmånen gör dem ännu dummare. Det är också sant. När jag jobbade i butik i en stockholmsförort fasade vi alltid inför fullmåne, eftersom de allra tvärknäppaste jubelidioterna drällde in i affärn just då.

Folk är fantastiska. Det är sant. Under fullmåne förstärks positiva egenskaper hos människor. Det är också sant. Och jag tänker inte dra ett enda exempel. Men min teori är att om man är jättedum i vanliga fall blir man toxic waste under fullmåne och om man är snäll och smart blir man på topp under dessa dagar. Ett enkelt personlighetstest, klipp ut och spar!

Saker man tänker på när man gråtit sig igenom en film:

1. Jag får inte driva omkring längre, jag måste ha en plan.

2. Tänk om det är meningen att jag ska driva omkring?

3. Vad är alternativet till att driva omkring?

4. Jag måste höra på min Carpentersskiva med Sonic Youth på igen.

Jag tittade lite trött på min ensamma citron i kylskåpet och funderade på vad det skulle bli till middag. Då fick jag plötsligt en hel kartong grönsaker av en stjärnkompanjon. Och jag hann inte fundera över hur nattsvart osynlig jag är i mörkret längs vägarna länge innan hela mitt skrivbord var pyntat med reflexer av ännu en fantastisk stöttepelare. Och utan att jag visste om att jag behövde det så fick jag idag ett vykort med Näcken på av en sagolikt bra vän.  Nu förstår jag inte hur jag kunnat vara utan den bilden.

Jag blir helt förtrollad av folk.

Andra blir jag urless på.

Några jag är extra less på nu är Armani som använder päls från ihjälplågade kaniner. Det kan man strejka mot på www.peta.org. Paul McCartney är en som vissa är less på, dock inte jag. Särskilt inte när han säger till löjligt dumma MacShit på skarpen när de slängt upp en Beatlesbild i sin fula matverkstad. Paul McCartney blev less på sin fru och hon på honom, men jag kan då inte vara less på Heather Mills när hon gör sådana bra saker som att bråka med Ben&Jerrys glassbolag.

Några av er vet hur mycket jag vill äta Ben&Jerryglass, men att den inte finns i veganvariant ännu. Heather Mills är inte lika seg som jag, så hon sitter inte bara och väntar. Istället propagerar hon för att deras glass bör göras på bröstmjölk från människor för att rädda korna. Heja heja Heather. Fast jag vill ha en helt mjölkfri glass, jag. Please.

Jag önskar fler vore lika aktiva som beatlesbasisten eller Miss Mills. Eftersom jag bara önskat det lite löst så kanske det händer, precis som med grönsakerna och reflexerna. Då passar jag även på att önska att folk som vill följa sina drömmar törs göra det.

Det önskar jag så löst så det knappast hörs, för det önskar jag nästan mest av allt.

Världsdåligt läge att skriva, med en obändig hunger som river i lillmagen, så jag kanske inte riktigt står för mina åsikter i detta inlägg (kanske inte i några andra inlägg heller, det beror liksom lite på var månen befinner sig och hur stereon mår). Men en sak har gnagt i huvudet ända sedan jag vaknade.

Jag drömde att någon som jag tycker mycket om ville kapa alla band till mig, för att kunna få ett bra liv.

Den här personen kunde alltså inte förverkliga sina drömmar om vi fortsatte ha kontakt. Det låter som ett väldigt tydligt budskap. Om man bortser från detaljer, som att Konsum i Kramfors var Arlanda och att jag var bilmekaniker och för tredje natten i rad hade en telefon som inte går att ringa med, så kändes allt oerhört verkligt.

Hela dagen har jag tänkt på det där. Om man kan göra någon lycklig genom att försvinna ut ur bilden, klarar man av att göra det då? Eller är kärlek bara ren egoism?

Jag tänkte på det där väldigt länge när jag såg en film idag, där en pappa förstörde sin sons liv genom att vilja styra det.

Tur att jag inte har några barn.

Inatt var jag med om hela drömlexikonet från A-Ö: hästar, ormar, grottor, stup, nycklar och lantmäteriet i Kramfors. Blev helt slut. Hörde en del av en jättepampig symfoni när jag var på väg att rida utför stupet (på en svart häst...jag är lite besviken på min hjärnas bristande originalitet), men den har liksom pampat bort sig helt nu. Jag ska stoppa in huvudet i kassettbandspelaren och trycka på rec innan jag går och lägger mig ikväll.

Igår lärde jag mig att ananas tar bort fingeravtryck. Det hade något med proteiner att göra, men jag tappade minnet om exakt hur, eftersom jag började fundera på vilken effekt det kan ha på mig som äter så mycket ananas. Tänk om mina inre organ håller på att raderas?

Det oroade mig dock inte så länge, för jag kom på en snilleblixt. Om man gnider in ansiktet med ananasjuice ofta ofta ofta, så kanske alla rynkor försvinner? Eller så försvinner hela ansiktet, jag minns som sagt inte precis hur processen går till. Men varsågod, alla hudkrämsföretagsrepresentanter som läser detta! Bara ni inte djurtestar eller använder djuringredienser så får ni sno min idé rakt av. Lova bara att jag får krämen när den är klar.

Jag har tänkt och tänkt och kommit fram till att jag inte kan skriva om Russell Brand varenda dag. Särskilt inte när jag har så stora funderingar i huvudet som denna: igår såg jag en nytagen bild på Judas Priest. Jag blev väldigt brydd över en av medlemmarna, som jag kände igen oerhört väl men inte kunde placera. Ni som har lite koll på livet vet att sådana gånger blir man lätt irriterad. Jag tänkte och tänkte och kom fram till att jag måste erkänna för mig själv att jag inte alls kunde komma på i vilket annat band den där medlemmen spelat förut.

Några timmar senare tittade jag på bilden igen och då visste jag genast vem karln är! Han jobbade som journalist på lokaltidningen i min hemstad för sisådär en 5-10 år sedan! Jag är så nöjd med min upptäckt att jag ännu inte velat kolla upp om det stämmer. Men jag är lite spänd på vad som kommer härnäst: kanske Iron Maiden värvar Kramforsalliansens korplagstränare? Eller är det dags för kommunalrådet att bli basist i Venom?