Tapetorkestern

Jag tittade lite trött på min ensamma citron i kylskåpet och funderade på vad det skulle bli till middag. Då fick jag plötsligt en hel kartong grönsaker av en stjärnkompanjon. Och jag hann inte fundera över hur nattsvart osynlig jag är i mörkret längs vägarna länge innan hela mitt skrivbord var pyntat med reflexer av ännu en fantastisk stöttepelare. Och utan att jag visste om att jag behövde det så fick jag idag ett vykort med Näcken på av en sagolikt bra vän.  Nu förstår jag inte hur jag kunnat vara utan den bilden.

Jag blir helt förtrollad av folk.

Andra blir jag urless på.

Några jag är extra less på nu är Armani som använder päls från ihjälplågade kaniner. Det kan man strejka mot på www.peta.org. Paul McCartney är en som vissa är less på, dock inte jag. Särskilt inte när han säger till löjligt dumma MacShit på skarpen när de slängt upp en Beatlesbild i sin fula matverkstad. Paul McCartney blev less på sin fru och hon på honom, men jag kan då inte vara less på Heather Mills när hon gör sådana bra saker som att bråka med Ben&Jerrys glassbolag.

Några av er vet hur mycket jag vill äta Ben&Jerryglass, men att den inte finns i veganvariant ännu. Heather Mills är inte lika seg som jag, så hon sitter inte bara och väntar. Istället propagerar hon för att deras glass bör göras på bröstmjölk från människor för att rädda korna. Heja heja Heather. Fast jag vill ha en helt mjölkfri glass, jag. Please.

Jag önskar fler vore lika aktiva som beatlesbasisten eller Miss Mills. Eftersom jag bara önskat det lite löst så kanske det händer, precis som med grönsakerna och reflexerna. Då passar jag även på att önska att folk som vill följa sina drömmar törs göra det.

Det önskar jag så löst så det knappast hörs, för det önskar jag nästan mest av allt.