Tapetorkestern

Världsdåligt läge att skriva, med en obändig hunger som river i lillmagen, så jag kanske inte riktigt står för mina åsikter i detta inlägg (kanske inte i några andra inlägg heller, det beror liksom lite på var månen befinner sig och hur stereon mår). Men en sak har gnagt i huvudet ända sedan jag vaknade.

Jag drömde att någon som jag tycker mycket om ville kapa alla band till mig, för att kunna få ett bra liv.

Den här personen kunde alltså inte förverkliga sina drömmar om vi fortsatte ha kontakt. Det låter som ett väldigt tydligt budskap. Om man bortser från detaljer, som att Konsum i Kramfors var Arlanda och att jag var bilmekaniker och för tredje natten i rad hade en telefon som inte går att ringa med, så kändes allt oerhört verkligt.

Hela dagen har jag tänkt på det där. Om man kan göra någon lycklig genom att försvinna ut ur bilden, klarar man av att göra det då? Eller är kärlek bara ren egoism?

Jag tänkte på det där väldigt länge när jag såg en film idag, där en pappa förstörde sin sons liv genom att vilja styra det.

Tur att jag inte har några barn.