Tapetorkestern

 

Tills imorse hade jag ingen aning om att det fanns något som heter Gold Plating när det gäller företagsregler. Om någon hade frågat mig igår kväll vad jag trodde Gold Plating betydde när det gäller företagsregler hade jag trott det betydde något positivt. Dessutom hade jag nog krävt att få intressantare frågor på kvällstid än så. 

 

Imorse läste jag i Kommunalarbetaren att Gold Plating inte alls är några glada företagsregler. Det är tvärtom. Det är ONDA regler. Det är regler som gör att företagen inte kan växa och frodas och leva lyckliga i alla sina dar. Gold Plating är riktigt helsikeshittepå. 

 

Gold Plating innebär att företag inte håller sig till minimiregler när det gäller anställningstrygghet och skydd mot t.ex. cancerframkallande ämnen på jobbet. Gold Plating innebär att företagen går UTÖVER de regler som finns och är strängare. Gold Plating är alltså att se efter sina anställda litelite mer än vad man egentligen behöver. 

 

Det där guldpläterandet är något som svenska företag sysslar med, tycker EU. Det är inte bra att svenska företag sysslar med sådant. Inte nu när EU jobbar järnet för att försämra arbetsvillkoren för folk  förbättra för företagen och konkurrenskraften och för feodalsamhällets återinförande  ett lättsammare näringslivsklimat.

Gold Plating är alltså Djävulens påfund, säger EU och Föreningen För Folk Med Riktigt Dyra Kostymer Och Knytblus Eller Annan Klichéartad Bild Av Företagare Med För Stor Inkomst För Att Bibehålla Vett Och Sans. 

Enligt dem är Gold Plating något som måste upphöras med å det snaraste, för annars har vi plötsligt företag som förbättrar arbetsmiljön för personalen och vem vet vad som händer då? Uppsving i folkhälsan och annat otyg. 

 

Det värsta med allt ovanstående är att det är på riktigt.

 

 

 

I min stad finns det många som behöver prata. Det är något som måste ut. Det är nånting som måste avhandlas direkt. Ofta och länge. Men inte närsomhelst. Det måste vara vid rätt tillfälle. 

 

Det måste vara under en konsert.

 

Det är en slags policy här. Så fort en artist kliver upp på scenen gör publiken sitt bästa för att överrösta. Ska inte komma nån här inte och försöka störa mitt i vår viktiga konversation! Visserligen har vi allihopa betalat dyra pengar för att få se och höra bandet, men inte hade vi väl trott att de skulle vara så högljudda att vi inte kunde surra lite under tiden? Jag vill ju till exempel berätta att DET ÄR VÄRST VILKET VÄDER VI HAR FÅTT. 

 

Det finns olika förklaringar till detta beteende. Det ena kan vara att människor som går på konsert har gått fel och tror att de har gått på en fotbollsmatch. Det andra kan vara att människor som går på konsert helt enkelt aldrig varit utanför hemmet förut och tror att det är artigt att prata högt trots att andra hyssjar. Det tredje kan vara att människor som går på konsert inte förstår att det är riktiga människor som står på scenen utan tror att det är ett bildspel och en bandspelare och därför vill vara speakerröst till hela förloppet. TITTA VILKEN LUSTIG KAVAJ SÅNGAREN HAR PÅ SIG OCH NU BLIR DET SÄKERT EN SÅNG FRÅN NYA SKIVAN MEN DEN HAR JAG INTE HÖRT FÖR JAG VET INTE VILKA DET DÄR ÄR MEN HOPPAS DE SPELAR KRIIDÄNS.

 

Visst kan det vara befogat att prata under en konsert. Om man måste berätta att det brinner, man har fått en hjärtinfarkt eller glömt stänga av spisen hemma. Det är inte lika befogat att berätta att det är fredag, man har fått mjäll eller glömt att det är Skavlan på TV.

 

Ibland glömmer jag också bort var jag är och pratar under konserter. Då blir jag tacksam om någon säger åt mig att vara tyst (vänligt men bestämt. Att skrika KÄFTEN DITT SNACKSALIGA PUCKO funkar visserligen också.) och så får jag visserligen skämmas lite, men hellre det än att jag förstör en konsertupplevelse för någon både artist och publik. 

 

En möjlig lösning på pratsjukeproblemet kan vara att införa pratstund före konserter, där folk får orera av sig ordentligt. Eller kanske primalterapi, där man kan skrika i en påse i en kvart så man blir så hes att det inte går att pladdra alls förrän konserten är över. Eller så kan alla ställa sig framför badrumsspegeln och diskutera livets vedermödor i god tid före spelningen och intala sig själv att det inte är hela världen att behöva vara tyst i en dryg timme för att lyssna på någon annan.

 

Eller så kan man helt enkelt låta bli att gå på konsert om man har ett obändigt behov av att låta högt själv. Då kan man istället bli musiker.

 

I år skulle jag och vintern börja umgås som vuxna människor och vuxna årstider gör och inte bråka hela tiden. Visserligen är väl bråk vad vuxna sysslar med rätt ofta, men nu skulle vintern och jag vara resonligt vuxna och mest diskutera. Inte skrika högt och inte skriva bittra och menande statusar på Facebook om varandra. Bara försöka leva tillsammans i nån slags krystad men lugn harmoni. 

 

Det låg mest på mitt ansvar i år, tyckte vintern. Jag var ändå den som gnällt högst alla andra år. Vintern hade ju bara varit sig själv och om jag inte kan acceptera vinterns jävligt kalla och fruktansvärt obehagliga personlighet så är det ju ändå mitt problem, eller hur?

 

Varken vintern eller jag tyckte det var lönt att betala dyra pengar för att gå på rådgivning om detta, så vi bestämde oss för att göra ett sista försök att hålla sams. I ett svagt ögonblick lovade jag att från och med i år skulle jag göra som halva stans befolkning och försöka bli kär i vintern, jag med. Åka skidor till jobbet och bygga snöskulpturer i Badhusparken och kana utför Stortorget på hala skor med ett riktigt jultomteskratt kluckande under täckjackan och så skulle jag ropa till alla att nu är vintern äntligen här, kom så gör vi en igloo av fruset snor!

 

Så skulle jag vara. Positiv och rent euforisk. Kanske till och med besatt av snö. Krama snö, äta snö, sy kläder av snö och skriva kärleksdikter på isen så alla fåglar fick något att läsa när de flög förbi och svor över vintern.

 

Det höll i två veckor. Sedan blev det oktober. Kylan kom, snön kom, ångesten kom, jävla skitvädershelvetet kom, apatin kom och vem fan bor frivilligt i den här stan? Min vana trogen har jag varken köpt vinterskor eller vinterjacka och alla varma vantar har jag tappat bort. Pengarna har jag lagt på havregryn och sprit, så det blir inga tjockklädersköp i år heller. 

 

Det där med spriten är ljug, för jag har fortfarande inte lyckats börja mitt  sparsamma drickande igen.

 

Men hur som helst, jag fick vinter innanför tröjan och själen och blev the Ice Queen som Stranglers sjunger om (fast jag har aldrig fattat vad de sjunger om eftersom jag lärde mig texten fel när jag var elva och aldrig har brytt mig om att lära den rätt sedan dess) och en vinterhäxa har till uppgift att förfrysa hela sin omgivning och låta dem stå staty i väntan på att nån unge ska tulta in i garderoben och ut i ens hittepåland och ströja upp ett gammalt lejon och en faun och sen blir det kaos i Kapernaum av hela livet och jag orkar inte en gång till.

 

Så jag försökte tala sans med vintern och säga att vi kanske kunde ta det lite lugnt i år? Inte vara så väldigt hårda mot varandra? Om vintern lovade att inte märkas så mycket kunde jag låta bli att gnälla över minsta snöflinga och minusgrad och kanske möjligtvis skaffa mig tätare långkallingar?

 

Men vintern satte sig på tvären. Snöade och regnade samtidigt. Gjorde mig så less att jag bröt mitt heliga tvåmilalöfte till Dolph. För att Dolph skulle ta mig tillbaka efter vårt senaste trassel lovade jag att springa minst 20 kilometer i veckan. Jag gjorde det i flera veckor och mådde kalasers och Dolph sa hejaheja och ville bjuda på MSM-pulver och väteperoxid, men så plötsligt kom vintern emellan mig och Dolph och halverade springkvoten utan att jag ens fattade hur det gick till och sedan låg jag och stirrade i taket och tappade helt koncepten igen.

 

Som om inte detta vore nog frös hela min tankeverksamhet ihop och jag grunnade i två dar över en bild i ett korsord. Bilden föreställde ett gäng håriga gubbar som såg välbekanta ut, men jag kunde inte komma på vilka det var. Eftersom korsordet var i en tidning som mest handlar om skäggiga och långhåriga farbröder som spelade gitarr i diverse orkestrar på sexti- och sjuttitalet borde jag veta vilka det var. Men icke. En grupp som börjar på H? På 8 bokstäver? Med två W inuti? Två dagar tog det innan jag kände igen Lemmy. Till mitt försvar vill jag säga att han var den ende som var slätrakad på bilden.

 

Vintern fick mig också att tappa bort en hel bokidé. Det är dock ingen förlust, eftersom kultur ändå bara är löjl. Till exempel rasar intresset för kultur inte bara i Östersunds kommunhus, utan även på helt andra håll.

 

Ändå är det inte dags att ge upp riktigt än. Lösningen kanske finns i Kramfors. Alla som precis som jag har svårt för att skilja på olika ord och blev helt förbryllade av artikelns sista mening räcker upp en hand. Till slut trillade det på plats i huvudet att moatjé och mouche inte är två likadana saker.

 

 

 

 

 

Jag hade inte en aning om att Bob var i landet förrän igår och då var han redan här och det var för sent för mig att åka och lyssna på vad han ville ha sagt, ty jag var i Krokom. Dessutom var jag fullt upptagen med att Painta min masterpiece.

 

En kompis som har svårt nog att jobba deltid pga både fysiska & psykiska besvär har nu fått beskedet att hen måste jobba heltid, fastän läkaren avråder från det. Men det där går nog till sig, eftersom Moderaterna har bytt logga och numera ser ut som gamla Vecko-Revyn och snart är Sverige på fötter igen. 

 

En annan kompis (jag har ju så himla många kompisar. Ojojoj. Hela mitt liv är som ett Vänner-avsnitt. Förutom att jag aldrig kommer ihåg att ringa någon och därmed inte begriper hur folk ens kan vara vän med mig och jag sitter aldrig i en soffa och fikar med samma gamla folk jämt och ständigt. Jag sitter inte ens i min egen soffa och fikar, eftersom Mannen och jag köpte världshistoriens minsta och obekvämaste soffa den enda gången vi köpte en möbel och det ska vi för evigt skämmas för, så det blir ingen ny soffa, inte.) berättar att arbetsgivaren kräver att personalen skriver på att de lovar att inte prata om vare sig lön eller hur de arbetar. Och ingen törs säga emot, för då anställs ju bara nån annan. Men det reder sig, eftersom Moderaterna har bytt logga och allt.

 

Dagens löpsedel berättar inte att nån har fått Nobelpriset i litteratur, men att 5:2-dieten innebär att man ska äta kött och ost när man blir hungrig. Vilket större delen av befolkningen gör mest hela tiden och det har skapat både en fruktansvärt djurplågande köttindustri, extrem miljöförstöring och allvarliga folkhälsoproblem. Men det var INNAN Moderaterna bytte logga, det.

 

 

 

Det slår aldrig fel. Så fort det pratas om våldtäkt, misshandel och liknande hemskheter kommer det. Debattartiklar skrivs om "manlighet" och nån startar facebookgrupper om att "riktiga män våldtar inte" och det snackas om att  de som är säkra på sin "mansidentitet" minsann inte gör några dumheter. 

 

"Manlighet" och "riktiga män"? Vad är det? Vad är "kvinnlighet" och "riktiga kvinnor"? Varför är vissa saker "omanliga" eller "okvinnliga"? Är vi på riktigt dumma i huvet eller fyller de där uttrycken ett viktigt syfte?

 

Skulle det kanske till och med finnas färre våldtäkter, misshandelsfall och annat otäckt om vi inte tvingade på varandra sagoidéer om "manlighet" och "kvinnlighet"?

 

Det är viktigt att hitta mönster i samhället, om hur män och kvinnor behandlas. Ja. Men det är inte viktigt att kalla någon för en "riktig man" eller "riktig kvinna".  

 

Saker som kan vara riktiga eller inte riktiga: läkare, tumvantar, spöken, historier, arbetsförmedlingar, kladdkakor.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det uppmärksammade våldtäktsmålet nyligen, med en 15-årig tjej och sex killar, har lett till en hel del märkliga diskussioner i media. Å ena sidan ifrågasätts som vanligt den som anmält, å andra sidan påstås de som är anmälda vara helt inkapabla till att förstå vad samtycke är. Det är ju det gamla vanliga. För att ta det där med samtycket först: tvärtom vad många tror, så betyder inte samtycke att man måste ringa alla anhöriga och vänner till den man tänkt ha sex med för att kolla om hen verkligen är med på det hela. Inte heller måste en sjusidig blankett med femton bilagor fyllas i och bevittnas av tre medlemmar ur någon frimurarorden och skickas in till Samtyckesmyndigheten och stämplas innan det går att sätta igång. Det krävs inte heller en blodsrit under fullmåne, där en massa förstfödda ska offras och pentagram ska ristas in under fotsulorna på alla deltagare innan det är dags. Det finns en enkel tumregel, som alla kan följa: om alla inblandade vill, då är det OK att ha sex med varandra. Om någon inte begriper huruvida alla är med på det eller inte, då är den personen helt enkelt för korkad för att få vara med och får istället gå hem och ha egentid.

 

Det var det gamla vanliga.

 

Sedan kommer något nytt. Artonhundratalet.

 

I Sveriges Radio sitter en barn- och familjeexpert som tydligen även är sexupplysare på skolor och pratar om skillnaden mellan killar och tjejer när det gäller sex. Det är tydligen så att killar måste ha sex jämt, vare sig de själva vill eller inte och om det så bara finns en pennvässare till sällskap. Tjejer, däremot, kan inte ha sex hur som helst. De måste behandlas som små violer och duttas och fixas med innan det ens kan bli frågan om att leka skrubbleken. Och inte nog med det. Efteråt krävs det att man ligger kvar och vårdar denna ömma viol, eftersom det där med sex liksom är en helig ceremoni och inget som bara kan ske lite hur som helst och när som helst, så det så, otäcka karlar! Och då har vi dessutom förutsatt att tjejer bara har sex med killar och killar bara har sex med tjejer. Barn- och familjeexperten brukar till och med hota killar med hur otäckt det skulle vara om de själva hade sex med en kille, så att de ska förstå hur rysligt det är för tjejer.

 

Dessutom ska tjejer inte gå runt och vara klädda i mindre än tält, helkroppsmössa och hockeymundering, för annars kan de stackars pojktygen inte rå för att de råkar våldta de halvnakna fruntimren till höger och vänster. 

 

Om man läser debattartiklar, twitterharanger och facebookdiskussioner verkar allt väldigt krångligt och sex otroligt klatrigt. När det är så himla enkelt. En del vill ha sex ofta, en del ibland och en del inte alls och det är inte konstigare än så. Kvinnor och män är inte på ett speciellt sätt bara för att de är kvinnor eller män. Samma sak gäller för alla: skärpning.

 

 

 

Bob Dylan har - som knappast nån i hela världen som bryr sig om såna viktiga saker har missat - gett ut en till skiva med låtar som nån på skivbolaget har hittat i en garderob och sannerligen säger jag Eder att det är som vanligt en hoper rent lysande garderobsmaterial. Här skulle jag kunna skriva nåt bittert om att när jag själv samlar ihop garderobsmaterial är det inte en överdådig, fascinerande hitparad utan mest en gammal BH som inte kan behålla ena axelbandet samt grälla sjalar som nån köpt på fyllan och inte döper jag det till Another Self Portrait som Bob gjort, inte, men så griniga ska vi inte vara. För nu är det partaj, vin och brudar och rajraj, som BjörnåBenny brukar sjunga. Partajet består i att avslöja vinnaren i förrförra inläggets popquiz! Det blir en kort fest, där alla får gå hem tidigt för att både spriten och sångerna är slut och värden stänger in sig i garderoben (och sorterar trasiga bysthållare och Steven Tylers avlagda scarves), eftersom det bara kommit in två svar.

 

De svaren var inte helt åt det rätta hållet, så jag behöver inte kamma någon streckgubbe och skicka iväg som pris. 

 

Däremot känner jag mig skyldig världen de rätta svaren, så här kommer de (och har du inte läst frågorna är det bäst att göra det nu, annars ter sig följande text ännu mer osammanhängande och ovidkommande än Tapetorkestern gör i vanliga fall):

 

På Bob Dylans Debaserspelning var jag så knäsvag att jag bara minns att nån sa att Tomas Ledin fanns i lokalen. Jag såg inget bevis på detta, eftersom jag hade fullt sjå med att titta på Bob, som stod på scenen på riktigt bara några meter ifrån mig. Och sjöng och spelade gjorde han. Säkert. Jag minns inte. Men det var bra. Tror jag.

 

Madonna, Dojjan och jag sjöng "Like a Virgin" väldigt fint och ofta tillsammans när jag var liten. Mina kunskaper i engelska när jag gick i tvåan innebar inte riktigt att jag förstod nåt om vad en jungfru var om det inte var jungru Maria och varför sjöng Madonna om henne och inte begrep jag varför påven var arg på Madonna och det begriper jag visserligen inte nu heller. Jag funderade mest över varför Konsum i Kramfors inte sålde svarta nättröjor så jag kunde bli en Madonnakopia. Det  sålde i alla fall neonfärgade armband, så dit gick veckopengen. Helt i onödan, för jag blev inte popstjärna, men inte heller påvens favorit.

 

Den tredje frågan är kanske den kulturhistoriskt mest intressanta. Kenneth and the Knutters och Entombed har spelat i Kramfors (inte tillsammans, vilket dock hade varit riktigt intressant), men inte Nirvana. Vi hade kunnat få Cobain & Co för en handfull tusenlappar, men nån i vår musikförenings styrelse tyckte att de var för okända och tackade nej. När Dojjan och jag hörde detta startade vi ett våldsamt uppror och sa att det var för bövelen det värsta. Upproret höll vi dock för oss själva, eftersom vi var såna blyga violer på den tiden. Nirvana ställde hur som helst in sin sverigeturné, så vi fick hålla tillgodo med Kenneth and the Knutters istället.

 

Tori Amos och Thore Skogman är för evigt förbundna med varandra pga hennes låt "Pancake" och hanses låt "Plättlaggen". Vilket kanske upprört den kristna högern eller påven eller så, men det hjälps inte.

 

Till sist är det bara att erkänna att jag i väntan på att Billy Idol skulle vältra sig in på scenen blev ett rocknrolltroll och tvingade två unga herrar att plocka upp en dryckesbägare som de slängt på golvet och genast slänga den i papperskorgen och vet hut, pojkspolingar. Rebel Yell, liksom.

 

Den som tycker att den svarat rätt på alla frågor men inte vågade skicka in ett svar kan rita sin egen streckgubbe och fira ordentligt för sig själv. Grattis!

 

 

 

Jag har ju lovat att inte nämna det där k-ordet på ett tag, men istället nämner jag det där andra k-ordet, som det lätt kan bli lite mycket av ibland. Kramfors. Det är som vanligt inte mitt fel att något inträffar, så jag skyller på en läsare, som kallar sig T, vilket är en bokstav som jag en gång skrev ett helt inlägg om, men det har jag inte tid att leta rätt på nu.

 

T svarade  galant (men inte rätt, tror jag) på popquiz:en i förra inlägget och fick med några av Kramfors storheter (inte han som cyklar runt och säljer knark & knivdon till ungdomar & har världens klatschigaste pseudonym, men eftersom alla tror att han på riktigt är döpt till den där pseudonymen vill jag inte nämna det namnet vid namn eftersom det kan göra Knark- & Knivdonsförsäljarfacket upprört å det grövsta) på köpet. Det fick mig att tänka på mitt livs andra konsertupplevelse (den första sparar jag till min självbiografi, som kommer att bli julens storsäljare, bara inte andra böcker säljer mer). 

 

Mitt livs andra konsertupplevelse var när Dojjan och jag stod på Kramfors tivoli och lyssnade på ett band som jag såklart glömt namnet på. Det var dock Kramfors enda band på tiden, med en sångare som i mitt minne såg ut som Joey Ramone och med musik som lät som Ramones utan vare sig fart, fläkt eller färg i sitt Fraggelberg. Det var ett typiskt tråkigt bluescoverband, men det får man väl inte säga i det här landet.

 

Nu blir det snart spännande.

 

Det omskakande med den här spelningen, mitt livs andra konsertupplevelse, var att sångaren dristade sig till att ropa till den femhövdade publiken (jag+Dojjan+eventuellt nån mytologisk figur med 3 huvuden) en riktigt existentiell fråga, som jag hittills inte funnit något svar på. Han vrålade (eller, höjde i alla fall rösten till lite mer än vanlig samtalston. Eftersom det lät lite mycket från karusellerna.): "Äre nå drag i Kramfors idarå?"

 

Facit kanske går att googla.

 

 

Igår fyllde Popgeni år. Inte sällskapsspelet, utan föreningen som ordnar storstilade konserter i stan. Det var även Vegetariska Världsdagen, men jag glömde fira det med. Nyckeln till en bättre värld är såklart både bra musik & vegetarisk mat, och så bara går jag och glömmer hela rasket. Kanske för att jag tar bådadera för givna och är en bortskämd spoling eller bara för att det är så mycket världsdagar och jubileum och namnsdagar och jox hela tiden att jag inte skulle märka om det blev julafton mitt i alltihop. Men jag ska fira Popgeni ändå, genom ett sällsynt svårt popquiz som inte går att googla fram svaren på. Det går inte heller att göra som jag gjorde i högstadiet, när jag fick Popgenispelet i present & genast lärde mig alla svaren och blev sur på alla som inte ville spela med mig. Nu när jag gått ut högstadiet har jag glömt vad det stod på varenda frågekort, så det är fritt fram att spela med mig igen.

 

Här är ett popquiz till Popgenis ära och alla andras förtret:

 

1. När jag såg Bob Dylan första gången, på en "hemlig" spelning på Debaser, var jag så svimfärdig av lycka att jag i princip minns ingenting. Vilket är mitt enda bestående minne från själva spelningen?

a. Att Bob hade på sig en tyrolerhatt.

b. Att Bob gjorde en bedårande version av "If Not For You".

c. Att Tomas Ledin var i publiken.

 

2. Vad trodde jag att min dåvarande favoritlåt "Like a Virgin" handlade om när jag var 8 år?

a. Att kallpressad jungfruolja var bäst i test

b. Att Richard Branson var en trevlig prick

c. Jag hade inte den blekaste.

 

3. Vilket band tackade Kramfors Musikförening - till Dojjans och min stora förskräckelse - nej till i början av 90-talet, eftersom det var väl ingen som hade hört talas om den där gruppen, heller?

a. Nirvana

b. Entombed

c. Kenneth and the Knutters

 

4. Vad har Tori Amos & Thore Skogman främst gemensamt förutom hårfärg & förnamn?

a. De har båda två gjort en sång om pannkaka

b. De har spelat i Kramfors

c. De har upprört USA:s kristna höger

 

5. Vilket av följande rocknrollbeteenden finslipade jag på min enda Billy Idolkonsert?

a. Valde enbart ut groupies som hade med sig kladdkaka

b. Stagedajvade så att jag bröt armbågen på en i publiken

c. Skällde ut två ynglingar för att de kastat skräp på marken

 

Den första som svarar rätt på alla fem frågorna får en signerad streckgubbe i present.

Alla andra slipper.