Tapetorkestern

 

Lydia Loveless,  gudabenådad, kompromisslös låtskrivare och sångerska. 

 

Lydia Loveless, skitledsen, skitpackad och skitarg. Klär av sig klänningen, spelar i bara BH och trosor. Ramlar omkull, gråter, sluddrar om ett brustet hjärta, svär och vädjar till publiken att inte prata sönder spelningen. Spelningen är redan sönder, precis som Lydia Loveless. Hon dricker ännu mer, sjunger ännu mer fel, spelar ännu mer fel. 

 

Lydia Loveless. Kritikerrosad, älskad av publik, avskydd av publik som inte fattar grejen med hennes i vanliga fall truliga och ofjäskande framträdande. Den delen av publiken kommer inte att ändra sig efter gårdagens gig i Östersund. Den delen av publiken kommer att tro att Lydia Loveless är ett raglande vrak som inte kan vare sig sjunga eller spela. Men det är skitsamma.

 

Lydia Loveless är 22 år. Såhär blir en bortdomnad och desperat 22-åring behandlad i Östersund: med total nonchalans och noll empati. Publiken står kvar, trots att artisten är uppenbarligen oförmögen att ens stå på benen, än mindre uppträda. En del av publiken går i protest eller av respekt. Den publik som står kvar består av några fyllon längst fram, några fans i mitten och några skandaljägare som kutar in i lokalen ett par minuter åt gången för att ta bilder på den förtvivlade människan på scenen.

 

Ingen gör någonting.

 

Inte jag heller. Jag står kvar i mitten. Fastfrusen. Måste stå kvar och se så inget händer henne. Måste stå kvar så att hon känner att alla inte är emot henne. Totalt patetiska tankar. Måste såklart säga till arrangören att stoppa eländet, att ta bort Lydia Loveless från scenen, att bädda ner henne och säga att det reder sig. Min kropp har vuxit fast i golvet. Jag är inte där. Jag är bara en passiv åskådare, en i muren av idioter som förstör kvällen ännu mer för en människa som borde bli omhändertagen.

 

Lydia Loveless skriker ut sin ilska, desperation och ångest och är på väg att tappa BH:n igen. Ramlar nästan av scenen. Bandet har ingen aning om vad hon försöker spela för låt. Männen längst fram brölar, ännu fler kommer dit och tar kort.

 

Ingen gör någonting.

 

En man bestämmer sig för att det är dags att styra upp det hela. Nån jävla ordning får det väl vara.

 

Den handlingskraftige mannen hojtar till Lydia Loveless: VISA PATTARNA!

 

Jag vet inte vilken man det var. Jag vill veta vem det var. Jag vill slå ut tänderna på honom och slita av honom tungan. Han ska aldrig kunna skrika till någon igen. Men jag vet inte vem det var. Jag står kvar för att hålla koll, inbillar jag mig. 

 

Jag står inte kvar för att hålla koll. Jag står kvar för att jag är feg. Jag står kvar för att jag är dum i huvet. Precis som alla andra. Alla vi som stod kvar och lät det här hända. Vi är hopplösa. 

 

Lydia Loveless är 22 år. Hon var bland de yngsta i lokalen igår. Hon var redlös och hade inte kunnat göra någonting åt det just då. Vi andra hade makten att göra någonting. 

 

Vi lät bli.