Tapetorkestern

Jag har ju lovat att inte nämna det där k-ordet på ett tag, men istället nämner jag det där andra k-ordet, som det lätt kan bli lite mycket av ibland. Kramfors. Det är som vanligt inte mitt fel att något inträffar, så jag skyller på en läsare, som kallar sig T, vilket är en bokstav som jag en gång skrev ett helt inlägg om, men det har jag inte tid att leta rätt på nu.

 

T svarade  galant (men inte rätt, tror jag) på popquiz:en i förra inlägget och fick med några av Kramfors storheter (inte han som cyklar runt och säljer knark & knivdon till ungdomar & har världens klatschigaste pseudonym, men eftersom alla tror att han på riktigt är döpt till den där pseudonymen vill jag inte nämna det namnet vid namn eftersom det kan göra Knark- & Knivdonsförsäljarfacket upprört å det grövsta) på köpet. Det fick mig att tänka på mitt livs andra konsertupplevelse (den första sparar jag till min självbiografi, som kommer att bli julens storsäljare, bara inte andra böcker säljer mer). 

 

Mitt livs andra konsertupplevelse var när Dojjan och jag stod på Kramfors tivoli och lyssnade på ett band som jag såklart glömt namnet på. Det var dock Kramfors enda band på tiden, med en sångare som i mitt minne såg ut som Joey Ramone och med musik som lät som Ramones utan vare sig fart, fläkt eller färg i sitt Fraggelberg. Det var ett typiskt tråkigt bluescoverband, men det får man väl inte säga i det här landet.

 

Nu blir det snart spännande.

 

Det omskakande med den här spelningen, mitt livs andra konsertupplevelse, var att sångaren dristade sig till att ropa till den femhövdade publiken (jag+Dojjan+eventuellt nån mytologisk figur med 3 huvuden) en riktigt existentiell fråga, som jag hittills inte funnit något svar på. Han vrålade (eller, höjde i alla fall rösten till lite mer än vanlig samtalston. Eftersom det lät lite mycket från karusellerna.): "Äre nå drag i Kramfors idarå?"

 

Facit kanske går att googla.