Tapetorkestern

 

I min stad finns det många som behöver prata. Det är något som måste ut. Det är nånting som måste avhandlas direkt. Ofta och länge. Men inte närsomhelst. Det måste vara vid rätt tillfälle. 

 

Det måste vara under en konsert.

 

Det är en slags policy här. Så fort en artist kliver upp på scenen gör publiken sitt bästa för att överrösta. Ska inte komma nån här inte och försöka störa mitt i vår viktiga konversation! Visserligen har vi allihopa betalat dyra pengar för att få se och höra bandet, men inte hade vi väl trott att de skulle vara så högljudda att vi inte kunde surra lite under tiden? Jag vill ju till exempel berätta att DET ÄR VÄRST VILKET VÄDER VI HAR FÅTT. 

 

Det finns olika förklaringar till detta beteende. Det ena kan vara att människor som går på konsert har gått fel och tror att de har gått på en fotbollsmatch. Det andra kan vara att människor som går på konsert helt enkelt aldrig varit utanför hemmet förut och tror att det är artigt att prata högt trots att andra hyssjar. Det tredje kan vara att människor som går på konsert inte förstår att det är riktiga människor som står på scenen utan tror att det är ett bildspel och en bandspelare och därför vill vara speakerröst till hela förloppet. TITTA VILKEN LUSTIG KAVAJ SÅNGAREN HAR PÅ SIG OCH NU BLIR DET SÄKERT EN SÅNG FRÅN NYA SKIVAN MEN DEN HAR JAG INTE HÖRT FÖR JAG VET INTE VILKA DET DÄR ÄR MEN HOPPAS DE SPELAR KRIIDÄNS.

 

Visst kan det vara befogat att prata under en konsert. Om man måste berätta att det brinner, man har fått en hjärtinfarkt eller glömt stänga av spisen hemma. Det är inte lika befogat att berätta att det är fredag, man har fått mjäll eller glömt att det är Skavlan på TV.

 

Ibland glömmer jag också bort var jag är och pratar under konserter. Då blir jag tacksam om någon säger åt mig att vara tyst (vänligt men bestämt. Att skrika KÄFTEN DITT SNACKSALIGA PUCKO funkar visserligen också.) och så får jag visserligen skämmas lite, men hellre det än att jag förstör en konsertupplevelse för någon både artist och publik. 

 

En möjlig lösning på pratsjukeproblemet kan vara att införa pratstund före konserter, där folk får orera av sig ordentligt. Eller kanske primalterapi, där man kan skrika i en påse i en kvart så man blir så hes att det inte går att pladdra alls förrän konserten är över. Eller så kan alla ställa sig framför badrumsspegeln och diskutera livets vedermödor i god tid före spelningen och intala sig själv att det inte är hela världen att behöva vara tyst i en dryg timme för att lyssna på någon annan.

 

Eller så kan man helt enkelt låta bli att gå på konsert om man har ett obändigt behov av att låta högt själv. Då kan man istället bli musiker.