Tapetorkestern

I år skulle jag och vintern börja umgås som vuxna människor och vuxna årstider gör och inte bråka hela tiden. Visserligen är väl bråk vad vuxna sysslar med rätt ofta, men nu skulle vintern och jag vara resonligt vuxna och mest diskutera. Inte skrika högt och inte skriva bittra och menande statusar på Facebook om varandra. Bara försöka leva tillsammans i nån slags krystad men lugn harmoni. 

 

Det låg mest på mitt ansvar i år, tyckte vintern. Jag var ändå den som gnällt högst alla andra år. Vintern hade ju bara varit sig själv och om jag inte kan acceptera vinterns jävligt kalla och fruktansvärt obehagliga personlighet så är det ju ändå mitt problem, eller hur?

 

Varken vintern eller jag tyckte det var lönt att betala dyra pengar för att gå på rådgivning om detta, så vi bestämde oss för att göra ett sista försök att hålla sams. I ett svagt ögonblick lovade jag att från och med i år skulle jag göra som halva stans befolkning och försöka bli kär i vintern, jag med. Åka skidor till jobbet och bygga snöskulpturer i Badhusparken och kana utför Stortorget på hala skor med ett riktigt jultomteskratt kluckande under täckjackan och så skulle jag ropa till alla att nu är vintern äntligen här, kom så gör vi en igloo av fruset snor!

 

Så skulle jag vara. Positiv och rent euforisk. Kanske till och med besatt av snö. Krama snö, äta snö, sy kläder av snö och skriva kärleksdikter på isen så alla fåglar fick något att läsa när de flög förbi och svor över vintern.

 

Det höll i två veckor. Sedan blev det oktober. Kylan kom, snön kom, ångesten kom, jävla skitvädershelvetet kom, apatin kom och vem fan bor frivilligt i den här stan? Min vana trogen har jag varken köpt vinterskor eller vinterjacka och alla varma vantar har jag tappat bort. Pengarna har jag lagt på havregryn och sprit, så det blir inga tjockklädersköp i år heller. 

 

Det där med spriten är ljug, för jag har fortfarande inte lyckats börja mitt  sparsamma drickande igen.

 

Men hur som helst, jag fick vinter innanför tröjan och själen och blev the Ice Queen som Stranglers sjunger om (fast jag har aldrig fattat vad de sjunger om eftersom jag lärde mig texten fel när jag var elva och aldrig har brytt mig om att lära den rätt sedan dess) och en vinterhäxa har till uppgift att förfrysa hela sin omgivning och låta dem stå staty i väntan på att nån unge ska tulta in i garderoben och ut i ens hittepåland och ströja upp ett gammalt lejon och en faun och sen blir det kaos i Kapernaum av hela livet och jag orkar inte en gång till.

 

Så jag försökte tala sans med vintern och säga att vi kanske kunde ta det lite lugnt i år? Inte vara så väldigt hårda mot varandra? Om vintern lovade att inte märkas så mycket kunde jag låta bli att gnälla över minsta snöflinga och minusgrad och kanske möjligtvis skaffa mig tätare långkallingar?

 

Men vintern satte sig på tvären. Snöade och regnade samtidigt. Gjorde mig så less att jag bröt mitt heliga tvåmilalöfte till Dolph. För att Dolph skulle ta mig tillbaka efter vårt senaste trassel lovade jag att springa minst 20 kilometer i veckan. Jag gjorde det i flera veckor och mådde kalasers och Dolph sa hejaheja och ville bjuda på MSM-pulver och väteperoxid, men så plötsligt kom vintern emellan mig och Dolph och halverade springkvoten utan att jag ens fattade hur det gick till och sedan låg jag och stirrade i taket och tappade helt koncepten igen.

 

Som om inte detta vore nog frös hela min tankeverksamhet ihop och jag grunnade i två dar över en bild i ett korsord. Bilden föreställde ett gäng håriga gubbar som såg välbekanta ut, men jag kunde inte komma på vilka det var. Eftersom korsordet var i en tidning som mest handlar om skäggiga och långhåriga farbröder som spelade gitarr i diverse orkestrar på sexti- och sjuttitalet borde jag veta vilka det var. Men icke. En grupp som börjar på H? På 8 bokstäver? Med två W inuti? Två dagar tog det innan jag kände igen Lemmy. Till mitt försvar vill jag säga att han var den ende som var slätrakad på bilden.

 

Vintern fick mig också att tappa bort en hel bokidé. Det är dock ingen förlust, eftersom kultur ändå bara är löjl. Till exempel rasar intresset för kultur inte bara i Östersunds kommunhus, utan även på helt andra håll.

 

Ändå är det inte dags att ge upp riktigt än. Lösningen kanske finns i Kramfors. Alla som precis som jag har svårt för att skilja på olika ord och blev helt förbryllade av artikelns sista mening räcker upp en hand. Till slut trillade det på plats i huvudet att moatjé och mouche inte är två likadana saker.