Tapetorkestern

 

Man kan ju lätt tro att det inte finns människor som ägnar sina liv åt att bilda nätverk för att fånga in, stänga in och utnyttja djur sexuellt. Att det inte finns människor som håller hundar inspärrade för att andra människor ska komma dit och spela in filmer där de förgriper sig på djuren. Att det inte finns människor som ser en häst och tänker att den hästen blir perfekt för nästa våldtäktsfilm. Man vill inte tro att det finns sådana människor.

 

De människorna finns. 

 

Man vill inte heller tro att det i Sverige är fullt lagligt att bete sig som dessa människor gör.

 

Det är fullt lagligt.

 

Så länge det inte kan "bevisas" att det är djurplågeri är det alltså inte kriminellt att förgripa sig på djur. Djuren skadas fysiskt och psykiskt, men det är svårt att få till fällande domar mot de som har åsamkat skadorna.

 

Tack och lov finns det andra människor också. Andra människor, som infiltrerar förgriparnas nätverk och istället för att våldföra sig på djuren räddar dem till ett bättre liv. Men det är ett svårt arbete och djurplågarna är inte lätta att komma åt. 

 

Tack och lov är nu ett lagförslag på väg om att göra sex med djur olagligt. Vilken vettig människa som helst applåderar detta förslag. Och vilken vettig människa som helst applåderar de hjältar som lyckas rädda djuren ur fångenskapen.

 

Betänk då att de som förgriper sig sexuellt på djur bara är en marginell grupp djurplågare, om än så otäck. Det finns ett mer utbrett djurplågeri, där man systematiskt och välorganiserat och fullt öppet och lagligt fångar in, stänger in och utnyttjar djur. Inte sexuellt, dock. Man tar bara ifrån djuren deras frihet, låter dem leva under vedervärdiga förhållanden, utsätter dem för smärta, ångest och lidande och dödar dem så småningom. Mot betalning. Detta för att tillfredsställa människans ytliga behov. 

 

Man vill inte tro att det finns människor som med berått mod fångar in, stänger in och utnyttjar djur. Man vill inte heller tro att det är fullt accepterat av de flesta i samhället. Djurplågarna är inte lätta att komma åt, eftersom de gömmer sig bakom ord som "djurskydd" och "vad konsumenterna efterfrågar". Även om de som lyckas rädda enstaka djur från fångenskapen och tar hand om dem är hjältar, så kan vi inte förlita oss på några få punktinsatser. Vilken vettig människa som helst inser att det är dags att låta bli att ge pengar till industrier som utnyttjar djur. Använd din konsumentmakt och ditt medlidande och förnuft, så kan vi tillsammans utrota djurplågeriet en gång för alla.

 

En sak med ovanstående bild är lite missvisande. Sådär mycket plats har inte djuren i kycklingfabrikerna. Jag blev bara trött på att rita.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Plötsligt står hon bara där. Patti Smith. På hotellet, där jag  satt med mina kompisar för att lyssna på Mannen och hans musikkumpaner. Jag blev helt tyst. Ni som träffat mig vet att det händer nästan precis aldrig.

 

 

Så där stod jag, tyst. Patti Smith gick in genom hotellentrén och min vän kliver fram och säger "Welcome". En helt naturlig sak att säga. Patti Smith sträcker fram handen även mot mig och jag har då chansen att säga något helt naturligt, jag med. Kanske till och med något som innefattar all min beundran för henne och hur min själ och hjärna och hjärtat påverkats av hennes verk och hur fantastiskt glad jag är över att hon kommit till Östersund. Något sådant hade passat bra. Något som fick Patti att känna sig både välkommen och glad. 

 

 

Jag mumlar, så tyst att jag knappt hör det själv, på engelska som inte låter som engelska utan mer som något Göran Persson och Björn Borg kokat ihop: "Good to see you."

 

"I won't bite", svarar Patti och ler. 

 

Sedan svimmar jag nästan. Flera gånger ser jag henne gå förbi oss, och lika många gånger tänker jag att nu jäklar ska jag säga något bra till henne. Lika många gånger låter jag bli. Vad kan jag säga? Hur kan jag få ut något vettigt ur mig själv? Mitt enda bidrag till kulturlivet är ett evigt tjat om Arbetsförmedlingen och kladdkaka, det är den konst jag lämnar efter mig. Det är inte ens lätt att översätta till engelska. "Jo nåo, aj rajt ö lot öbaot da Jåbbingfårwithling änd stikky käjk, jäs. Ajm lajk jo, ö påoät, lajk. Så aj wodd lajk to disköss jår wörk, bikås äss jo kan si, ajm värry mötsch ön artist, mi, too".

 

 

Sedan kom Patti-konserten. I ösregn. Och helt underbart var det. Sådan hand har jag med orden, att jag inte ens kan beskriva ett av mina lyckligaste ögonblick. Men jag kan lägga ut receptet på kladdkaka en gång till, om ni vill.

 

En fördom jag har om djur är att de knappast går runt och grämer sig över sin egen hopplöshet. Blomflugorna i köket sitter inte på komposthinkskanten och suckar över vilka misslyckade blomflugor de är. Älgarna blir inte helt apatiska för att de inte känner att de bidrar till älgsamhället. Det yrar inte runt någon självömkande padda som är besviken för att han inte är någon bra konstnär. Det är i alla fall vad jag tror och det är därför jag hoppas återfödas som ett djur. 

 

Gör jag ju inte, för då kommer bara någon puckad människa och förstör mitt liv. Men ändå.

 

Idag blev jag kallad "miljömupp" av en som tyckte att jag inskränker hans frihet när jag vill att folk ska tänka på miljön. Frihet är ett spännande ord. För en del innebär det rätten att göra precis vad man vill, oavsett hur det påverkar någon annan. Frihet är den ljuva känslan av att förtrycka någon för att man själv är för bekväm för att låta bli. Frihet är att strunta i all information och kunskap och bara göra det som gynnar en själv. Frihet är att låta andra lida av konsekvenserna av ens frihetliga handlingar.

 

 

Frihet är att säga att jag skiter väl i att vi bor tillsammans på den här planeten allihopa, för jag är viktigast av er alla och jag tänker inte hjälpa till ett smack för att vi ska ha det bra. I själva verket tänker jag inte ens välja något som är bra för mig själv, för innerst inne avskyr jag den person jag har blivit. Därför väljer jag den farligaste maten, den smutsigaste bilen, de giftigaste prylarna och till och med de obekvämaste skorna. Sedan borrar jag ett hål ner till grannens vardagsrum och spelar tysk marschmusik på högsta volym för alla som inte vill höra på. Det är frihet, det, banne mig!

 

 

Frihet är att få sätta sig över andra och säga att det finns bara ett sätt att leva och det är att leva efter köttnormen och att vägra ändra på sitt beteende överhuvudtaget. Frihet är att skylla ifrån sig på någon annan. Frihet är att tvinga folk att rätta in sig i ledet och bli rädd när någon bryter sig ur och säger att vi kanske måste åstadkomma en förändring. Frihet är att slå ner allt motstånd genom att kalla någon "miljömupp". Frihet är att inte se sig själv i ett större sammanhang. Frihet är ett tomt ord.

 

 

 

 

 

 

Vilket överförmyndarsamhälle vi lever i. Vaknar, kliver upp, kissar ut från balkongen. Då säger grannen att det är  FÖRBJUDET! Jag skjuter en arg salut med geväret ut genom fönstret. Grannen blir vrång och säger att även det är FÖRBJUDET! Ringer runt till bekanta för att kolla om de har rökheroin att sälja. Då är det FÖRBJUDET! Börjar tappa modet. Går ut och sparkar på grannens katt. Grannen ropar att det är FÖRBJUDET! Startar bilen, kör den på tomgång i en kvart, bara för att få in rätta sommarkänslan. Då kommer grannen igen och säger att det är FÖRBJUDET!

 

 

Gå ut med soporna får man väl åtminstone göra. Tar  tomglasen, kartongerna, batterierna och ammoniakflaskan. Lägger allt i samma soppåse. Grannen ser mig och ropar att det är FÖRBJUDET! Tar alla soporna, strör ut över grannens gräsmatta. Då kommer grannens granne och säger att det också är FÖRBJUDET! 

 

 

Nu börjar jag surna till. Tar bilen, kör över alla grannars gräsmattor. Då kommer polisen och säger att det är FÖRBJUDET! Jag kör iväg i 200 knyck. Ingen polis hinner med. Dricker en sjuttifemma hembränt (har hört att även det är FÖRBJUDET, men jag antar att det var ett skämt). Råkar köra över lite folk. Då säger de på radion att någon galning är ute på vägarna. Jag ökar farten. Vill inte bli ikappkörd av någon galning. Susar fram på vägen, känner friheten i att göra som jag vill. Ingen ska bestämma över mig. Far in på McDonald's. Dags för dagens första hamburgare. Tur att det fortfarande är tillåtet att äta precis vad man vill i det här landet. Så långt har i alla fall inte överförmynderit sträckt sig.

 

 

 

Tapetorkestern fyller en väldig massa år i år och det får Knausgårds dagboksprojekt att likna ett par post-it-lappar på kylskåpsdörren. Tapetorkestern är en roman som jag inte har orkat tejpa ihop och den är en fristående fortsättning på min gamla blogg, som var ett arkiv över skäggiga musiker och annat viktigt. Alltihop kommer ut som en deluxebox i höst. Extramaterial blir min brevväxling med Arbetsförmedlingen och kvitton från psykologsessioner och persiljeinköp.

 

 

Att vara romanförfattare är besvärligt på många sätt. Det innebär fula arbetskläder, noll inkomst och sällskap enbart från telefonförsäljare. Det innebär också ett visst mått av hybris. En del romanförfattare kallar sig romanförfattare fastän de inte är det. Det får man ha överseende med. Huvudsaken är ju att de är sysselsatta, så de inte driver runt på stan och skräpar ner.

 

 

Trogna läsare av Tapetorkestern har väntat länge nu. Hur gick det egentligen med min nya sysselsättning? Hur gick det med mitt entreprenörskap? Jag skulle ju äntligen få Sverige på fötter genom att starta egen firma! Räddningen för riket är att alla startar eget, så att all annan verksamhet kan läggas ner! Egen företagare, det var min nya titel! Sedan blev det tyst. Detta är den spännande upplösningen:

 

 

Jag hade varit på ett par möten med min starta eget-rådgivare. Vi hade gjort upp en affärsplan och en kalkyl (som gick ut på att bara rika människor kan starta eget, och då behöver de knappast starta eget-bidrag, men jag tänkte att det kanske reder sig på något vis.) och papper hade skickats iväg till Arbetsförmedlingen med en intensiv vädjan om att snälla snälla Arbetsförmedlingen, kan jag få åttatusen kronor i månaden i ett halvår för att starta ett företag så kanske jag kan försörja mig själv så småningom och inte behöva ränna in till er varannan månad och få en nummerlapp av nummerlappsansvarige och sedan prata med en handläggare som säger att jag ska komma ihåg att söka jobb nu när jag är arbetslös, men några jobb finns det inte för sådana puckon som mig som valde att jobba istället för att plugga och då blir det som det blir. Nu väntade jag på svar från Överstearbetsförmedlaren.

 

Istället kom ett mail från en annan arbetsförmedlare. Där stod det att bara så att jag vet, så får man inte starta-eget-bidrag inom kultur/media om man inte har en kultur/media-högskoleutbildning eller redan är etablerad inom området. Jag skrev att jag inte hade formell utbildning och att jag såklart inte redan är etablerad eftersom jag väl aldrig skulle be om starta eget-pengar om jag de senaste tre åren fått offentlig utsmycknings-uppdrag från kommunen för någon miljon och dessutom skrivit sju pjäser som uppförts på Dramaten. Det sista tonade jag ner lite i brevet.

 

Svar kom. Jag kan inte få starta-eget-bidrag. Överhuvudtaget ger de inte bidrag till kultur/media eftersom det är "så dålig arbetsmarknad", dvs "hög konkurrens". Jag skrev tillbaka och frågade om de inte ger bidrag till några branscher alls där det är konkurrens. Svaret blev att undantagen är taxi och jordbruk. Vid det laget var jag så trött i huvudet att jag inte iddes fråga om alla verksamheter utom kultur/media, taxi och jordbruk får bidrag, eller om det bara är taxi och jordbruk som ska stöttas. Jag orkade inte heller nämna att det vore väl lämpligt om alla som söker starta eget-bidrag informerades om att de inte kan få det om affärsidén är kulturinriktad. Det hade besparat både mig och affärsrådgivaren en väldig massa tid och planering.

 

 

På Arbetsförmedlingen skulle jag göra upp en ny handlingsplan. I min gamla står det att jag söker jobb som lärare. Jag sa att jag vill ta bort det, eftersom jag inte vill jobba som lärare mer. Handläggaren sa att det går inte, eftersom man måste söka jobb inom sin bransch. Jag påpekade att det inte är min bransch, eftersom jag inte är lärare. Handläggaren blev förbryllad. Vad är du då, frågade handläggaren. Skribent, sa jag. Ah, men det får vi inte skriva, sa handläggaren. Då måste jag vara inskriven på Arbetsförmedlingen Kultur. Och på Arbetsförmedlingen Kultur får man bara vara inskriven om man har högskoleutbildning inom kultur/media eller redan är etablerad inom området... Ja, isåfall är jag ingenting, sa jag. 

 

På min handlingsplan står det fortfarande att jag söker jobb som lärare. 

 

 

 

I ett Twilight Zone-avsnitt från 80-talet blir huvudpersonen förbryllad när hans omgivning plötsligt börjar prata fel. Istället för "dinner" säger någon "dinosaur" och det är inte en felsägning. Alla ord byter betydelse och till slut tror huvudpersonen och alla runt omkring honom att han har blitt galen.

 

 

Så är det att prata med köttförespråkare. Innan vi går vidare vill jag definiera ordet köttförespråkare. Det är inte en vanlig köttätare. De flesta köttätare är människor som inte tänker särskilt mycket på att de äter kött. När de börjar inse att det är djur de äter blir många illa berörda och säger "jag borde sluta, men...". Det är inte för att de är köttförespråkare som de inte har slutat, det är för att de tror att det är svårt att inte äta kött. De har växt upp med att man ska äta kött, punkt slut. Köttätare äter alltså kött av gammal vana och har inget emot att någon annan inte äter kött.

 

 

Vanliga köttätare skiljer sig alltså från köttförespråkarna. Köttförespråkarna blir personligen kränkta när någon inte äter kött. De är beredda att in i döden slåss för den enda rätta läran, rätten att äta kött. De känner sig hotade av illvilliga veganer som smyger runt i buskarna och byter ut köttförespråkarnas blodiga biff mot sojastekar och grönsaksburgare när köttförespråkarna tittar bort. Köttförespråkarna sover alltid med lite köttfärs under kudden ifall det blir grönsakskrig och man blir tvungen att fly från purjodiktaturen. Köttförespråkare är väldigt rädda hela tiden, så de har det inte alls lätt. Därför ska man gå försiktigt fram med dem. Till exempel ska man försöka att inte äta inom synhåll för dem. Då kan det krasa till i köttförespråkarens själ och hen blir tvungen att skrika saker som "jag ACCEPTERAR att du inte äter djur!" och "Om alla vore veganer skulle alla djur dö ut!". Därför ska man helst inte heller råka säga att det inte är OK att äta upp någon annan, för då blir köttförespråkaren desperat och tar fram sin stora förebild, stenåldersmänniskan, och säger att vi ska leva som förritin då man bara åt kött med köttsås och köttbakelser med köttströssel. För att understryka hur relevant stenåldersmänniskans livsstil är på 2000-talet sprider köttförespråkaren gärna detta budskap på Twitter och Facebook, via iPhone.

 

 

Åter till det där med att orden byter betydelse. Det är det trixigaste med att diskutera med köttförespråkare. De byter nämligen betydelse på orden. Precis som Moderaterna leker att de är ett arbetarparti leker köttförespråkarna att de är djurvänner. De använder ord som "djurens välfärd", "respekt", "hänsyn", "humant" och "djurskydd". Problemet är att dessa ord då inte betyder det som de flesta, inklusive Svenska Akademien, anser att de betyder. Köttförespråkarna hittar istället på att alla orden är synonyma med "djurförtryck", "våld", "exploatering", "grymt" och "djurplågeri". Ni förstår ju hur svårt det blir att diskutera med sådana människor.

 

 

Ofta är köttförespråkarnas uppgift i livet att försvara stora industrier som utnyttjar djur. Köttförespråkarnas hjärtan ömmar för dessa stackars företag som inte har någon annan brödföda än att gasa ihjäl minkar, mala sönder kycklingar, snitta strupen på grisar, slita nyfödda kalvar från deras mammor, slå elefanter med krokar, klubba ihjäl sälungar, flå katter levande, utföra smärtsamma experiment på hundar och i allmänhet vara grymma mot djur överhuvudtaget. Köttförespråkarna hävdar att om inte dessa vanvettiga (fast de säger inte "vanvettiga", de säger "samhällsnyttiga") näringar får fortsätta att existera så kommer världen att gå under. Människan är i köttförespråkarens ögon inte kapabel till annat än att göra livet surt för så många djur som möjligt.

 

 

Köttförespråkaren anser alltså att människan inte kan leva på samma planet som djuren om människan inte får utsätta djuren för diverse plågsamma upplevelser. Köttförespråkarens människosyn är fullständigt hopplös. Vi finns på jorden bara för att förstöra andra varelsers liv. Människovärdet är inte högt i köttförespråkarens ögon. Människan är bara destruktiv och kan inte finnas till om det inte finns någon att sparka på.

 

 

Men vad du än gör, säg inte till en köttförespråkare att det kanske finns någon annan mening med människans liv än att utnyttja djur. Då tar nämligen köttförespråkaren till sitt favoritargument: "Alla följer ju bara gällande lagstiftning, som är utformad för att se till att alla djur har det bra." När du börjar grunna på den meningen är du bara ett snäpp ifrån att bli lika tokig som stackaren i Twilight Zone.

 

 

 

En kvinna står på sin tomt och sparkar sin hund hårt i huvudet.

Hunden gnäller av smärta.

Du går in på tomten och säger åt kvinnan att sluta.

Kvinnan frågar varför.

Du säger att hon gör illa hunden.

Kvinnan frågar hur du vet det.

Du säger att hunden gnäller av smärta.

Kvinnan säger att det är inget bevis, hon tar minsann hand om sin hund.

För att göra dig extra nöjd säger kvinnan att hon lovar att i fortsättningen bara sparka hunden i magen.

Du säger att hon inte ska sparka hunden alls.

Kvinnan säger att du ska sluta att trakassera henne och att du ska låta bli hennes privata egendom.

Du tar ett kort av den misshandlade hunden och ringer polisen när du kommer hem.

Det visar sig att polisen redan är på väg till dig, eftersom kvinnan ringt efter dem.

Du är anmäld för olaga intrång.

Du visar polisen bilderna av den sparkade hunden.

Polisen säger att du inte får ta bilder på annans egendom och att det är bäst att du passar dig hädanefter.

Du ber polisen titta till hunden på kvinnans tomt.

De säger att kvinnan har hunden inomhus och att hon säger att den mår bra.

Folk skulle väl aldrig misshandla sina egna hundar, säger polisen.

Det förstår ju vem som helst.

 

 

När företrädare för djurindustrin blir ifrågasatta, hävdar de alltid att de tar hand om sina djur på bästa sätt. "Bästa sätt" betyder inte det bästa för djuren. När foton från olika grisfarmer visade ett omfattande djurplågeri blev de som fotat missförhållandena anklagade för olaga intrång. Åtalet mot en av de största grisfarmerna lades ned. Ägaren var ordförande i köttproducenternas branschorganisation. Han krävde skadestånd av de som fotat hans sjuka och skadade grisar. Men, det är klart. Hur stor djurvän är man om man stänger in och föder upp djur? Är det då förvånande att man även vanvårdar dem? Djuruppfödare håller sig (ibland) inom lagens ramar, men lagens ramar är väldigt vida. De kräver inte alls att man ska ta full hänsyn till djuren. De kräver bara att man ska vara lite mindre grym mot dem.

 

 

 

Bläddrar i sommarpratararkivet och bestämmer mig för Jan Lööf. Det första han börjar prata om är barnlöshet. Fördelarna med barnlöshet. Framför allt att man slipper oro. När man inte har några barn spelar det liksom inte så stor roll vad som händer i livet, säger han. Oj. Jag som ständigt oroar mig för mina närmaste och mig själv. Jag har nog inte plats för någon mer oro. Särskilt inte för en oro som tydligen är starkare än världens alla oroar tillsammans.

 

 

Den som är barnlös utan att vilja vara det skulle säkert byta min lågbudget-oro mot en mastodont-oro, bara det gick att bli gravid. Därför skäms jag lite. Går här och fegar ur istället för att bara skaffa barn, när jag kan. Fast inte vet jag om jag kan. Kanske är jag helt omöjlig att få på smällen och då har jag varit vankelmodig helt i onödan. Ett halvt livs p-pillerkonsumtion utan mening.

 

 

Vaknade och mådde lite illa inatt. Det gick fort över, men jag hann tänka att tänk om jag skulle må sådär varenda dag i nio månader. Det går inte. Jag blir så liten och rädd när jag mår illa och det duger ju inte att en unge ska ha en mamma som är liten och rädd.

 

 

Återupptog ett annat projekt istället. Ska läsa hela Hellboy-serien. Lessnar ibland för att historierna är så trista och enformiga, men jag bläddrar vidare för att få se de häftiga bilderna. Yta vinner över innehåll ibland. Och att läsa om ett stort, rött monster som slåss med spöken stillar oron. Den lilla oron. Tur att jag bara är på del två av tio i serien.

Är inne i ett detblirsomdetblir-skov, så det där med barn eller inte ligger just nu på hyllan.

 

Nejje, gör det ju inte! Hela tiden tänker jag på det! Fast efter kloka ord från omgivningen tänker jag mest att jag ska slappna av och om jag blir gravid kan jag helt enkelt lämna över både förlossning och barnpassning till mina kära bloggläsare. Fast då sjunker läsarsiffrorna, om ni alla ska ta hand om mina ungar. Får se hur jag gör med det dära.

 

Av en läsare fick jag Sara Lidmancitatet "De ofödda barnen sitter i träden och skriker tills deras föräldrar hör dem." Jag har aldrig vare sig läst eller lyssnat på Sara Lidman, och jag kan knappast anklaga henne för att kopiera mig, men det liknar en av mina teckningar som ratades i gallringen till min bok "Skönheten sitter på insidan och vägrar komma ut":

 

Tapetorkestern är opålitlig. Rätt vad det är tar den semester utan att säga till och då sitter snopna läsare och blir utan text och bild i livet. Oansvarigt men sant.

 

 

Som om det inte vore nog kan jag inte tänka på något överhuvudtaget utan att bli överröstad av den biologiska klockan. Trots att jag har krossat glaset och slitit bort visarna tickar den vidare som en gonggong-spelare på amfetamin.Då blir det sådär dåliga liknelser.

 

 

Jag vill inte ha barn. Vill inte, vill inte, vill inte. Vill.

 

 

Om det inte vore för att man som gravid måste underkasta sig spya, smärta, blod, ångest och söndersprättat underliv så skulle jag möjligtvis kunna tänka mig att pröva på det hela. Fast när ungen kommer är dess moder lik förbannat utan inkomst och något opraktiskt är det att försöka få en bebis att klippa sig och skaffa sig ett jobb. Dessutom började Dojjan lyssna på Radio Rix när hon blev med barn och fler nackdelar än så behövs inte..

 

 

En vilsen kund på matffärn frågade mig idag om jag visste var barnmaten fanns. Jag svarade att jag aldrig handlat på den avdelningen. Och så blev jag tårögd.

 

 

En bebis grät utanför affären. Usch, sådana där små oväsen ska jag aldrig skaffa, tänkte jag.Det finns så mycket annat här i livet. Youtube, russin och promenader till pappersinsamlingen. Tiden räcker inte till.

Eftersom jag av dunkel anledning har "Herrarna i hagen" på hjärnan denna förmiddag och av en ännu dunklare anledning är arbetslös, har jag skrivit en ny text till "Herrarna i hagen" angående hur snällt det faktiskt är att vara arbetslös.

 

 

Vem är väl jag att ta jobbet från nån annan

Aj aj, ta jobbet från nån annan, aj, ta jobbet från nån annan

Som är bättre på att sköta kaffepannan

Aj aj, att sköta kaffepannan, aj, att sköta kaffepannan

 

__________________________________________________________________________________________

 

Den blev inte längre än så där, sången, eftersom jag faktiskt inte kommer ihåg om resten av melodin till "Herrarna i hagen" bara är sådär hela tiden eller ens om den är sådär som jag minns den. Bara därför blev sången rakt obegriplig, men jag gör som TS Eliot och förklarar hela rasket på en gång, så slipper du försöka tolka själv:

 

Det är alltså otrevligt av folk att ta de stackars jobb som finns ute på marknaden, eftersom det säkerligen är någon annan som behöver jobbet bättre. Att det enbart finns jobb som går ut på att man ska koka kaffe är såklart en liten överdrift. Det finns inte några sådana jobb heller. Däremot finns det rätt många jobb att söka för folk som är vana att ha någon som kokar kaffe åt dem.

 

Klipp ut och spar detta och skicka som bilaga med din ansökan om ersättning från A-kassan.